En bok: ”Hur jag dog”

hur jag dog

I november 2012 sätter författaren och journalisten Niklas Ekdal i sig näve efter näve med starka tabletter. Han vill inte leva längre – men hittas i sista stund.
Den 28 augusti 2016 publicerade DN ett utdrag av hans bok ”Hur jag dog” sin tidning, ett utdrag och en intervju av boken. Jag läste med stort intresse, då jag också försökt tre gånger, varav två med samma metod och samma resultat. 

Djupt andetag i källarförrådets dammiga luft. Första burken: Propavan, femtio stycken. Tabletterna slinker ner utan motstånd. Ja det var så lätt, så befriande att få göra det. Jag kände mig trygg och jag kände mig glad.

Högsta fart med pillren nu så att allt kickar in samtidigt. Stilnoct, Oxascand, Flunitrazepam, Zopiklon, Alvedon, Mirtazapin, Theralen och Gud vet allt vad det heter. Näve efter näve, rena middagen. När burkarna ligger tomma på golvet känner jag den första välsignade yrseln. Stressen lättar. Amen, kom, Herre Jesus – eller vem som har jouren på andra sidan i kväll, om det finns en andra sida.

Jag har gett upp, jag är färdig, och lägger mig ner på betongen. Ja så var det, fast jag själv låg i sängen när jag gjorde det. Yrselanfallet kom, och det snurrade i skallen, men jag var glad. Alla tomma tablettburkar och folie från tabletterna låg bredvid mig. Ingen skulle behöva tveka på vad jag hade gjort. Att jag mådde dåligt visste de flesta, även om detta slut skulle komma som överraskning för den, så skulle de nog förstå. Ja det var mina tankar. Visst skulle det fällas många tårar när en nära vän, anhörig försvinner och säkert kanske mer när jag var så ung. Men min tröst var att de nog skulle förstå varför och mer kunna glädjas åt att jag inte behöver lida mer av det invärtes som tärde på mig, precis som en cancersvulst som äter upp mig sakta inifrån knappt utan synliga tecken.

Jag skall inte berätta för mycket detaljer, men jag tror samtidigt det är viktigt att prata om detta, då det ofta är en ämne som inte vågar pratas om. En del i Niklas Ekdals berättelse hände ju mig också. Vi har ju alla något i ryggsäcken, kanske sådant som ingen vet om, vi påverkas i vår vardag av mycket omkring oss, av vad som sägs till oss, om oss, inte minst i sociala medier. Sådant kan påverka oss, utan att det syns utan på, förrän det är för sent.

Jag har sedan många år tillbaka min diagnos Panikångest, och jag vet hur jag skall hantera den, men ändå vill vänner, bekanta och andra sätta andra diagnoser på mig. vidrig, inte tillräckligt hårdhudad, en riktig man, psykfall och Gud vet allt. Vilket ansvar tar vi medmänniskor för det vi säger om och till varandra. En del människor säger att jag skall inte visa hänsyn på nätet, för det är inte jag. Jag skiter i varandra tycker och tänker. Visst, vi behöver inte visa hänsyn på nätet, vi kan gå fram som ångvältar och krossa allt i vår väg.

En fråga som Åsa Beckman ställer i intervjun med Niklas Ekdal, lyder:

Du skriver mycket om sociala medier i boken. Kan de förstärka ohälsa? Eller tvärtom lindra?

– Både ock, förstås. Det har blivit mer av allt. Våra hjärnor och umgängesvanor har inte haft så många år att anpassa sig. Det finns skräckexempel på att folk lagt ut sina självmord i realtid på nätet, och även blivit mobbade över kanten. Men på det hela taget måste man ju tro att den goda potentialen är större, att skapa samhörighet, upplysning och mening.

På Twitter är det ganska enkelt att sluta följa och även att blockera men på Fejjan är det mycket värre och speciellt om det är vänner man tycker om. Men vänskap har sitt pris, och i det ingår att visa hänsyn mot varandra oavsett om det är i verkliga livet eller på nätet. Men det är som respekten mot varandra försvinner bakom skärmen och vi kan vräka ut oss vad vi vill, där vi sitter. Den en tycker bara är en enkel delning kan någon uppleva som mobbing, trakasseri och driva andra till självmord. Men jag är oskyldig, jag har ju bara delat min åsikt, vilket jag har rätt till i yttrandefrihetens namn. Som Niklas svarar på frågan ovan, ”Det har blivit mer av allt”. Det som jag tidigare såg var högerextremas sätt att uttrycka sig har i dag spridit sig över hela den politiska skalan, även bland personer jag nästan avgudat tidigare.

Ytterligare en fråga från Åsa:
Ungefär 1.500 människor tar varje år sitt liv i Sverige. Vad kan man göra för att sänka den siffran?

– Regeringen införde en nollvision 2008 och statistiken går långsamt åt rätt håll tack vare psykiatrin, frivilliga initiativ som föreningen Minds självmordslinje och förebyggande insatser. Det handlar om att göra det praktiskt svårare att skada sig själv. Men också om att våga snacka om det. Både för att människor i riskzonen ska få hjälp, och för att minska skuldbördan för alla anhöriga som drabbas. Självmordsförsök är en psykologisk olycka. Den som skadar sig själv är desperat och kan inte överblicka konsekvenserna.

Jag tror det är viktigt att vi börjar prata om detta med självmord, men också hur vi beter oss mot varandra både i verkligheten och via medier. Jag tror det är viktigt att vi sätter gränser och visar varandra hur långt vi kan och får gå. Detta är inte bara till hjälp för att förhindra självmord, utan även andra brott. Vi måste se varandra, prata med varandra, respektera varandra och påpeka när någon beter sig vidrigt åt, utan att skuldbelägga övriga.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s