Jag och vovven tog en långpromenad i det fina vädret idag. Njut av bilderna.
Kategori: Vardag
Vintern har kommit och även kylan.
Visst är väl vädret vackert efter två dagar med vänersnö så sken soen upp från en blå himmel och det var mycket njutbart på promenaden.
När jag vaknade i morse och såg vem som hade vunnit valet i USA, så somnade jag om, sedan blev jag egoist och tänkte på mig själv och vovven. En långpromenad i det vackra vintervädret så kunde andra diskutera valresultatet själva.
Jag har sedan länge bestämt mig för att inte föra fram våra främlingsfientliga till makten genom att gratis sprida deras budskap. I de fall jag nämnder dem, så tänker jag inte använda partibeteckning eller förkortning, då de bara gnuggar händer. Deras retorik är att få oss att bli förbannade, och sprida deras hatpropaganda och det tar krafter som man kan använda bättre.
Brit Stakston, skriver bland annat så här i sin blogg:
I mitt jobb som mediestrateg hade jag förstås kunnat ägna det senaste året åt hundratals analyser och reflektioner över det amerikanska valet och Trumps framfart. Men jag har medvetet valt att hålla mig så långt borta från det som möjligt. Det går inte att ge denne psykopats digitala närvaro mer luft än nödvändigt. Har förmånen att välja själv vad jag kommenterar och inte. Bestämde mig för att inte ge mer än nödvändig uppmärksamhet till galenskapen.
Lyssna gärna på henne och Torbjörn Sjöström
Fortsätt sedan gärna till Bisonblog (uppstartaren av blogg 100) och läs hans kloka ord
Det finaste jag vet…
Detta smycke hänger återigen runt min hals. Efter mycket om och men så har jag det åter i min ägo och det hänger nära mitt hjärta. Om man tittar på smycket så ser man att det är en droppe och i den speglar sig ett kors.
Smycket är symbolen för SKUT, Svenska kyrkan i utlandet.
Ibland behöver vi också utomlands en plats där vi känner oss hemma och kan tala svenska. Svenska kyrkan i utlandet är mötesplatser där man kan lära känna nya vänner och uppleva gemenskap och trygghet men också, inte minst viktigt, dela sorg och få stöd i svåra stunder.
Svenska kyrkan vill vara en folkkyrka, som tar ansvar för medlemmar och andra som vistas i våra församlingar. Det ansvaret sträcker sig längre än Sveriges eller EU:s gränser.
Far som var sjöman och under några år tjänstgjorde på Kungsholm och Gripsholm var kyrkan ”over there” platsen för att hitta vänner,en stunds avkoppling med vänner och lära känna nya vänner. Kyrkan var oerhört viktig för svenska sjömän, som numera kanske är flygmän.
Men det är ju två symboler.
Droppen, som betyder vatten, hav och korset som betyder tro. Mellan två av de finaste personerna jag vet skilde ett hav, men de hade en tro, och de korsade flera gånger havet för att mötas. Medan kärleken spirade mellan dem så fick de ta ett beslut om på vilken sida havet de ville bo, Sverige eller Tyskland. Det blev Sverige och de tog sig gemensamt över havet för att sätta bo. Drygt ett år efter giftermålet kom jag till världen. För mig blev också havet en symbol för vänskap, då in svenska del av släkte bodde i Sverige och min tyska del i Tyskland. Varje gång blev det för mig att korsa havet för att hålla kontakt. Det är många droppar i havet men alla lika viktiga för hålla jämn nivå, som ibland piskas upp av stormar. Men stormar mojnar alltid och sjösjukan klingar av.
Fortfarande behöver jag korsa havet för att hålla kontakten med mins släktingar. Tron kan försätta berg och låta oss korsa havet, och tron är viktig för mig. Jag har en tro att jag åter skall få se min släkt på andra sidan och jag har en tro uppåt som kommer att hjälpa mig att så sker. Så tack mor och far för er tro och att den kärlek ni trodde på var det som skapade mig.
Vad är rätt och vad är fel?
Ja, jag har bott på Grand hotel i Stockholm och det under 80-talet. Då fanns inget Facebook och jag kunde inte ge mitt omdöme då, så jag har gjort det nu istället.
De gånger vi bodde på Grand hotel och liknande stjärnmärkta hotell var det inte vi som betalade utan det var andra. De gånger vi själv betalade, bodde vi på Frälsningsarmens hotell på Drottninggatan. Bilen parkerade vi under Åhlens city där den var inlåst under natten och också gratis parkering under de timmarna.
Under senaste vårvintern hade jag planer att åka till Stockholm några dagar och kollade in hur det såg ut på mitt ”nya” Stockholmshotell. När jag kollade in det på fejjan fick jag en chock, då deras betyg hade sjunkit kraftigt och varning efter varning om att bo på hotellet kom fram i omdömena och hur otrevligt det var där. När jag sedan kollade bokningssajter, så var det samma omdömen.
De hade hyrt ut delar av hotellet till något som inte föll i smaken hos en del av allmänheten. Detta skapade en hatstorm mot hotellet.
Personalen mådde dåligt i den situation, precis samma sak som jag läser om på Grand Hotel.
Vem hade hyrt då?
Delar av hotellet hade hyrt ut till kommunen respektive migrationsverket för att ge de som kom i flyktingkrisen spår, tak över huvudet när de kom till Sverige.
Vem bedömer vilket som är rätt eller fel, vem bestämmer vilka som skall få vistas där. Är den ena hatstormen okey medan en annan hatstorm inte är det, och vem bestämmer i så fall.
Jag hoppas ni kan ge mig svar på frågan…
Min utbildning – din trygghet
Nu kan jag rädda liv, eller i alla fall försöka, som nog är det ärligaste sättet att säga det på.
För första gången har jag nu ett skriftligt bevis på att jag gått utbildning i HLR, hjärtstartare och luftvägsstopp. HLR har jag gjort fem gånger i mitt liv i skarpt läge, vilket nog är ganska unikt, då utbildaren, som säkert är några år yngre än mig, aldrig har behövt göra det.
Största skräcken jag hade inför denna utbildningen var att jag hade gjort det på båda mina föräldrar i samband med att de vandrade vidare, och deras liv kunde jag inte rädda. Tänk om jag gjort något fel, så att jag var skyldig till att deras liv försvann, det hade gjort ont att veta, även om jag kände mig stolt i de situationerna att jag trots allt hade gjort någon. Men jag var godkänd och då föll en sten från mitt hjärta.
Jag vet att när något sådant här händer, så agerar jag instinktivt, vilket är det vanliga hos mig, därefter kan jag börja tänka. Vet inte om det är bra eller dåligt, men jag känner mig trygg i det, att jag åtminstone gör vad jag kan, i dessa situationer.
Jösses vad frågor jag hade många frågor under denna utbildning, så jag nästan tjatade hål på utbildarens och mina kollegors huvuden, skulle jag tro. Men nu när jag hade chansen så ville jag inte försitta den och jag ville känna mig trygg i att jag kunde detta. Och nu känner jag mig trygg även om jag hoppas innerligt att jag inte skall behöva utnyttja kunskapen någon mer gång i mitt liv. Men, händer det så händer det. NU har jag också anmält mig som SMS-livräddare, så jag står som frivillig att i händelse av nödsituation hoppa in om något händer i min närhet. Så min utbildning är din trygghet om du är i min närhet när det händer dig något. Jag fick även utbildning i hjärtstartare och luftvägsstopp. Hjärtstartare har jag aldrig tidigare använd men däremot Heimlich manöver, om någon har fått något i luftvägarna. Heimlich manöver har jag aldrig fått utbildning i, men ändå varit tvingad att använda en gång, och det funkade.
Ända sedan jag anmälde mig till denna kurs, så funderade jag på om jag är någon form av magnet som dras till händelser där saker sker. Eller???? Är det så att sakerna sker när jag är i närheten? Fem gånger HLR i skarpt läge, tre bilbränder på fjorton dagar, personer som suttit fast i bilar, personer som försökt hinna med bussen och ramlat och delvis hamnat under densamma och hinna få stopp på kollegan med två centimeters marginal till att bli överkörd av bakhjulet. Cyklist som blivit påkörd och gjort en luftfärd och cyklist som jag själv har kört på. Bror som blivit påkörd och rullat upp på motorhuven, smällt i axeln i vindrutan så det blev grus av den och sedan ner i asfalten igen. Den gången var mina närmaste så chockade, så i väntan på ambulans så fixade vi picknick i det daggvåta gräset i diket, då även bilföraren var inbjuden att deltaga. Som vanligt var jag kolugn och bror låg där med huvudet i mitt knä och jag drack kaffe och fuktade hans läppar med hjälp av en tesked och vatten från ett glas. Ja, man får ju inte dricka något, utan man skall endast fukta läpparna om de ber om vatten, och även det kom jag ihåg. Tagit hand om personer som fått stroke och hjärtinfarkt inför mina ögon.
Ja, jösses vad jag varit med om, och även om jag inte räddad allas liv, så är jag i alla fall glad för vad jag har gjort, och känner mig stolt över det. Så får du chansen att gå utbildningar och lära dig livräddning, så ta chansen. Kunskap är aldrig tungt att bära.
Två filmsnuttar från utbildningen:
Tomten kom tidigt
Det tvistas till och från var tomten bor, och även jag har dragits med i debatten. Är det på Nordpolen, eller är det i Dalarna eller rent av Finland?
För någon månad sedan köpte jag nya vinterkängor till mig och bror. Jag var verkligen noga med att de skulle vara stora nog för att få riktiga ullstrumpor i, för att hålla värmen. Jag berättade ju här om dagen om mina nya vantar med centralvärme just för att inte frysa. Men för fötternas behov ville jag har riktigt goda ullstrumpor.
Planer fanns på att vända upp och ner på källarförråden för att hitta strumpor som jag ville ha, alternativt att se om jag kunde hitta hemstickade på någon julmarknad. Hade kolat in flera marknader som jag bokat i kalendern, allt från små lokala marknader till större slottsmarknader.
Längre hade jag inte hunnit, men jag mindes den goda värmen och jag ville ha den igen, inte minst för att slippa frysa och få ont i mina tår av att jag inte kan hålla värmen i dessa. För mig som diabetiker är ju fötterna otroligt viktiga, men även bror har ju till och från problem med sina fötter.
Nu vet jag i alla fall att tomten bor i Finland. Här om dagen damp ett stort kuvert ner i brevlådan innehållandes någonting. Gissa vad! Just det, varma goda ullstrumpor som är hemstickade. Hur kunde det passa så bra när jag nu under senaste dryga månaden tänkte på just detta? Var det en skänk från ovan? En sak är i alla fall säkert. det är en skänk från andra sidan Östersjön.
Kära Mary!
Hur du kunde träffa så rätt, vet jag inte. Att de kommer att värma våra fötter, vet jag men… Det paketet värmde mitt och brors hjärtan, på ett sätt du inte kan ana.
Från två lyckliga pojkar i Sverige, vårt innerliga och varma tack!
Skotten i Köpenhamn av @niklasorrenius
Nu har jag läst ytterligare en bok, Niklas Orrenius, ”Skotten i Köpenhamn”
Informationen till boken från Albert Bonniers förlag lyder: ”Lars Vilks bor på hemlig ort med livvakter dygnet runt. 2015 överlevde han den terrorattack i Köpenhamn som krävde två liv. Han drömmer om att ställa ut sina verk på nytt. Men Vilks är radioaktiv. Det handlar om terrorskräck – men också om politik. Vems ärende går han?
En idé till en bok om extremism, terror och rädslor tog form. Skulle det gå att ta rygg på Vilks, trots de massiva säkerhetsarrangemangen? Och skulle man i så fall kunna få syn på vår tid, vårt samhälle och dess blinda fläckar?”
För mig var boken en nyttig historielektion vad som hade hänt och satte in mycket i tidslinjen, så att jag kunde hänga med i händelserna från dåtid till nutid. Men boken ger inga svar på frågor om det var rätt eller fel av Lars Vilks att göra sina karikatyrer som den konstnär han är. Själv har jag absolut inte ändrat uppfattning i frågan, men boken tar upp frågan om yttrandefrihet, kultur och respekt mot varandra som idag är viktigare än någonsin, och där har boken ett mycket stort värde. För mig är ju yttrandefrihet otroligt viktig även om det behöver sättas gränser inom vissa områden. Men var dessa gränser skall sättas och hur, vet jag inte. Själv tycker jag att vi använder vår yttrandefrihet till att smäda och håna varandra istället för att använda till en sund debatt.
Själv reagerade jag mycket på när författaren ifrågasätter dåvarande utrikesminister Laila Freivalds regelvidriga nedsläckning av den sverigedemokratiska sajt som startade en egen tävling för Muhammedkarikatyrer. Får detta ske, undrade jag, och jag fick ju en förklaring till varför det skedde. Men var det OK?
Själv tänker jag mig in i debatten om bokmässan och ”Fria Tiders” medverkan eller inte, var ett ämne som diskuterades. Var sätter vi gränserna? Själv fick jag inbjudan efter inbjudan till att deltaga i manifestationer och protester om deras medverkan, som jag artigt tackade nej till.
Tankar jag funderar på är om Lars Vilks skall behöva leva i sin egen värld i ett land som Sverige, just för att han utnyttjade sin yttrandefrihet, och skall vi också sätta yttrandefrihetens flagga så lågt att vi ger oss på varandra med okvädesord, inte minst i de sociala medier?
Själv tycker jag att acceptansen i alla läger ökar just för att vi kan bete oss (nästan) hur som helst mot varandra, och där någonstans går yttrandefrihetens gräns.
Ni som vill fortsätta diskutera detta tycker jag verkligen skall lyssna på boken, just för att kanske förstå lite mer av yttrandefrihet och vad det verkligen innebär.
Två mil på gåendes fot – bildkavalkad
Jag och vovven skulle ta en promenad idag på förmiddagen. Vädret var strålande, knappast någon vind och varmt, för att vara så här sent på året. Så istället för en timmas vanlig promenad på ca 5 km, så blev det nästan två mil och drygt fem timmar ute i det fria.
Delar med mig av min bildkavalkad som jag fotade på turen, så håll till godo och njut.
Att vara positiv
I går var på tur till grannstaden med kollektivtrafiken .
På resan mellan Vänersborg RC och Fyrkanten Vargön hade jag samma buss och chaufför.
Han var en riktigt hjälte i trafiken och framförde bussen med omsorg. På vägen tillbaka till Vbg RC, så skrev jag på Västtrafiks sida följande.
”Åker nu med 62:an i Vänersborg och passerar brandstation mot RC
Vill berömma chauffören som kör helt underbart fint. All heder till honom.”
När jag sedan skulle kliva av bussen då gick jag fram och visade min mobil med inlägget.
Det leendet och de glittrande ögonen jag fick till svar, gjorde min dag.
Tack du chaufför, du gjorde min dag!
Ja, det jag såg i ansiktet värmde mig otroligt mycket, och jag tror han kände samma sak. När man går in på västtrafiks sida om vad andra skriver, så ser man negativt, negativt och åter negativt. Jag kände mig ännu gladare och ännu unikare genom att jag kunde skriva något positivt mellan alla andra inlägg från besökare.
Jag tänker på att har du gjort nio saker rätt och ett fel, vilket är det då andra minns?
Visst, måste vi kunna prata om vad som har gått fel ibland, men samtidigt är det ju viktigt att kunna lyfta andra när det gjort något bra. Känns många gånger som vi glömmer den biten. Jag minns ju själv när man körde buss och hur roligt det var att kunna säga något positivt till passagerarna och ännu gladare blev jag när någon sade något positivt till mig.
Många gånger känns det som den negativa attityden tar över i dagens samhälle, och det är inget jag känner är rätt väg. Vi använder grövre och grövre ord och önskar varandra sjukdomar, hat och olycka när någon inte gör som man tycker är rätt.
Nej, fram för mer positiv energi och skänk glädje till dina medmänniskor.
Den lilla, lilla kyrkan
Betelhöjdens minikyrka eller Lillkyrkan i Koberg, som den också kallas, klassar helt klart in bland en av Sveriges minsta kyrkor, utan tvekan! Det sägs att kyrkan är Sveriges minsta vigselkyrka i alla fall och med sina cirka 1,5 kvadratmeter ryms endast prästen, brudparet och med lite god vilja ett par vittnen:)
Jo den är galet liten, en och en halv kvadratmeter…
Lillkyrkan i Koberg byggdes år 2000 av en slöjdlärare vid namn Rodney Sjöberg.
Rodney var son till en pastor och på marken hade tidigare stått en missionskyrka. Rodney berättade själv när vi var där att han en natt drömt om att bygga en liten kyrka. Morgonen därpå gjorde han en liten modell i papp av hur kyrkan i drömmen sett ut. Sedan var det bara att börja bygga! Det tog Rodney en och en halv vecka att bli klar med sin kyrka.
Biskopen samtyckte till välsignelse och 2004 invigdes den.
Ett 80-tal personer kom och komministern i Rommele pastorat, Henrik Lindeskog tillsammans med missionspastorn i Sollebrunn, Larsson välsignade kyrkan, berättar Rodney.
Jag ringde i klockorna, spelade ett sopransaxonfonsolo och spelade psalmodikon till psalmerna. Nu håller han även på att bygga ett organdikord, ett psalmodikon med träpipor från medeltiden, till kyrkan.
Även om man inte vill använda lillkyrkan till dop eller vigsel, är den ett finfint utflyktsmål eftersom den till skillnad från andra kyrkor, alltid är öppen.
Alldeles intill ligger Vanderydsvattnets Finnviken. Har man matsäck med sig kan man antingen äta den vid lillkyrkan eller promenera den korta biten ner till sjön och njuta av utsikten.
Har du dessutom turen att träffa den entusiastiske byggmästaren själv, får du en mycket intressant och trevlig pratstund!
Villa California 