Eller ”delad glädje är dubbel glädje”.

Detta inlägg tilldelas två mycket fina kompisar som jag har som lever sina liv på det sätt jag försöker leva, och som tilltalar mig. Det är inte så ofta man kan vara den man vill vara, då många har en hel del åsikter om saker och ting, men här känns det helt rätt att vara det, och jag gillar det.

Vi hade chattat ett par gånger under veckan och jag hade fått för mitt att den ena kompisen skulle göra något annat. Jag frågade kompisen vad han skulle göra i helgen och han svarade med att han skulle på utställning. Detta tyckte jag var så roligt, i samband nämnde han att han fick en hälsning från en Europeisk huvudstad, och jag kontrade med att jag fått hälsningar från två olika kontinenter.

Natten jobbade jag och hem och skulle sova. Vaknade och behövde gå på toa och strax i säng igen. Det plingade till i telefonen och jag blev nyfiken och kollade upp. Mina kompisar hade checkat in på ett hotell i den Europeiska huvudstaden de hade nämnt, Rom. Först blev jag lite gramsen, varför jag blev lurad. Men när jag sedan kollade upp den tidigare konversationen, så insåg jag att jag hade missuppfattat vad den andra skulle göra. Helt plötsligt gick det upp ett ljus men utställning och Rom. Ha ha.

Det är sådant jag själv gillar, att göra det jag brinner för och tror  på. Att sticka i väg och bara njuta och man behöver inte tala om allt. Numer har jag inte samma möjligheter att bara sticka iväg, men man kan ju njuta av det som andra gör. Det gläder mig att få följa med på resor på detta sätt.

Ibland blir jag så trött på när alla skall tala om vad de åt till middag och sedan vilken plats de har i kön till toaletten.

Livet skall levas IRL och inte på Facebook och Twitter. Bra sätt att hålla kontakten med vänner och bekanta, men det är inget liv mer än i nödfall. Det är så lätt att få världen i fel perspektiv när man tror att det är verkligheten man ser i de sociala medierna, men verkligheten finns utanför din egen dörr, det är där du kan leva.

Nu skall jag kurera mig några dagar från in förkylning, sedan blir det full fart på alla möjliga och omöjliga ställen.

Att vara eller inte vara, det är frågan…

Klockan är 01:04 och jag sitter i köket framför datorn och slörpar kaffe. Ett par huvudvärkstabletter har åkt ner med kaffet, och några buntar med pappersnäsdukar ligger bredvid mig. Jag skulle vara ledig och sova nu, men ledig är jag inte och sova kunde jag inte. För några veckor sedan lovade jag att jobba just in natt för en kollega som ville vara ledig, och då var jag pigg och sade ja, men nu ångrar jag mig.

I går var det tänkt att vi skulle på julkonsert i vår kyrka, men jag orkade inte, så vi stannade hemma. Efter dagens jobb skulle jag fortsätta med pendeln till Göteborg för att gå utbildning för ”män” i ett jämställt samhälle, men det har jag avbokat. Sitter här och tycker synd om mig själv och funderar på hur jag skall orka jobba tre timmar. Svettas fryser, svettas, fryser. Jo visst, det är lite synd om mig även om jag inte skall klaga. NU var det länge sedan jag var ifrån jobbet pga sjukdom, och inser att jag knappast lär klara jobbet på måndag heller. Men jag måste klara i natt. Vet redan nu att det finns lite utskick kvar från igår som kollegan inte hann med, och det MÅSTE ut idag, då vi har tre dagar på oss på B-post, sedan finns det också kvar från ett massutskick, som skall fortsättas med från en specifik adress.

Kaffetermosen är klar, jag tittar åter på klockan i hopp om att jag snart kan åka till nästa bil, för att åter titta på klockan och fundera på om jag snart inte är klar så jag kan åka hem.

Ni vet, en sådan här manlig förkylning är inget att leka med, så ni kan väl tycka lite synd om mig.

I går kväll när jag krupit i säng och innan jag skulle somna så funderade jag på vad som hänt under dagen. Kom och tänka på när man var liten och man kröp upp i mors eller fars famn och ville kramas och få kramar tillbaka. Vilken trygghet och värme det gav, när an kände sig liten, rädd eller bara var lite ledsen.

Vad som fick mig att tänka på detta tror jag berodde på att ja under förmiddagen trygghetsvandrade inne i staden. Vi brukar ju vandra vid olika tillställningar och när det är mycket folk i staden. Mycket blir det ju på kvällstid men även dagtid.

Polisen i vår kommun har fått indikationer att ånga äldre känner sig otrygga i centrum och speciellt när det är månadsmarknaden i centrum. Jag och vovven som gärna promenera kan ju dessa gånger byta ut skogen mot centrala staden. Jag har ju många vänner och många känner ju igen mig från andra ställen, så mitt ansikte är ju bekant i stan. Många vill ju gärna prata, både med mig som privatperson men också i egenskap av västbärare med min uppdrag skrivet på den. Att kramas gillar jag och det blir många kramar under en sådan vandring, med kända och mindre kända.

Jag tänker på alla de jag kramade igår, kände samma sak när jag omslöt dem med mina armar, att de kände trygghet och värme. Att ge en kram till någon och få en tillbaka och sedan spegla sig i deras glittriga ögon känns stort. Att bara finnas där som en medmänniska, någon att prata med och känna samhörighet.

Vi behöver alla mer kramar!

Orden i rubriken är inte mina egna utan höjdhopparen Stefan Holms. Själv är jag minst 10 år äldre men bilden föreställer mig. Jag säger om Richard Herrey: ”Jag kan acceptera olika åsikter i många frågor. Men nedvärdering av medmänniskor pga hudfärg, kön, gener, sexualitet är oerhört provocerande”. Själv gick jag i taket när jag hörde hur en del hånade Åhlens Lucia i reklamen. Hur kan man använda ett barn som måltavla för sitt hat, var tanken jag fick.

Min reaktion på hatet blev att jag promenerade till bussen och åkte till stan och in på Åhlens och köpte en likadan luciakrona som i reklamen, hem med nästa buss. På med tröjan som visar var jag hör hemma och var mina rötter kommer ifrån och sedan tända ljusen i kronan, på med den på huvudet och sedan en glad selfi.

Min bild ovan har fått över 400 gilla-markeringar i grupper och olika plattformar, vilket är rekord för mig och en enskild bild. Jul är väl vår största högtid med fokus på barnen och ändå är det ett barn vi ger oss på när vi hat-kommenterar Lucian. Jag tänker på de som är handikappade, kanske sitter i rullstol eller på något sätt inte stämmer överens med den bild vi tror är den rätta. Hur många drömmar har inte gått i graven långt innan jul detta år?

Lyssna gärna på Stefan Holm och vad han sade till sin bild i vitt nattlinne och luciakrona.

Gå gärna in och kolla på Instagram och kolla mångfaldens alla lucior. I skrivande stund 1518 bilder och de mesta är till fördel.