I går kväll när jag krupit i säng och innan jag skulle somna så funderade jag på vad som hänt under dagen. Kom och tänka på när man var liten och man kröp upp i mors eller fars famn och ville kramas och få kramar tillbaka. Vilken trygghet och värme det gav, när an kände sig liten, rädd eller bara var lite ledsen.

Vad som fick mig att tänka på detta tror jag berodde på att ja under förmiddagen trygghetsvandrade inne i staden. Vi brukar ju vandra vid olika tillställningar och när det är mycket folk i staden. Mycket blir det ju på kvällstid men även dagtid.

Polisen i vår kommun har fått indikationer att ånga äldre känner sig otrygga i centrum och speciellt när det är månadsmarknaden i centrum. Jag och vovven som gärna promenera kan ju dessa gånger byta ut skogen mot centrala staden. Jag har ju många vänner och många känner ju igen mig från andra ställen, så mitt ansikte är ju bekant i stan. Många vill ju gärna prata, både med mig som privatperson men också i egenskap av västbärare med min uppdrag skrivet på den. Att kramas gillar jag och det blir många kramar under en sådan vandring, med kända och mindre kända.

Jag tänker på alla de jag kramade igår, kände samma sak när jag omslöt dem med mina armar, att de kände trygghet och värme. Att ge en kram till någon och få en tillbaka och sedan spegla sig i deras glittriga ögon känns stort. Att bara finnas där som en medmänniska, någon att prata med och känna samhörighet.

Vi behöver alla mer kramar!