Klockan är 01:04 och jag sitter i köket framför datorn och slörpar kaffe. Ett par huvudvärkstabletter har åkt ner med kaffet, och några buntar med pappersnäsdukar ligger bredvid mig. Jag skulle vara ledig och sova nu, men ledig är jag inte och sova kunde jag inte. För några veckor sedan lovade jag att jobba just in natt för en kollega som ville vara ledig, och då var jag pigg och sade ja, men nu ångrar jag mig.

I går var det tänkt att vi skulle på julkonsert i vår kyrka, men jag orkade inte, så vi stannade hemma. Efter dagens jobb skulle jag fortsätta med pendeln till Göteborg för att gå utbildning för ”män” i ett jämställt samhälle, men det har jag avbokat. Sitter här och tycker synd om mig själv och funderar på hur jag skall orka jobba tre timmar. Svettas fryser, svettas, fryser. Jo visst, det är lite synd om mig även om jag inte skall klaga. NU var det länge sedan jag var ifrån jobbet pga sjukdom, och inser att jag knappast lär klara jobbet på måndag heller. Men jag måste klara i natt. Vet redan nu att det finns lite utskick kvar från igår som kollegan inte hann med, och det MÅSTE ut idag, då vi har tre dagar på oss på B-post, sedan finns det också kvar från ett massutskick, som skall fortsättas med från en specifik adress.

Kaffetermosen är klar, jag tittar åter på klockan i hopp om att jag snart kan åka till nästa bil, för att åter titta på klockan och fundera på om jag snart inte är klar så jag kan åka hem.

Ni vet, en sådan här manlig förkylning är inget att leka med, så ni kan väl tycka lite synd om mig.