Jag en man i mina bästa år som jobbar som tidninsbud och anhörigvårdare till två familjemedlemmar. Har ett stort data/teknikintresse och tänker dela tankar om just anhörigvård och teknik.
I går morse när jag vakande upp på färjan på väg in mot Göteborg, så möttes jag av en strålande morgon. Hade tur med vädret hela resan och i o m att jag åkte kollektivt nästan hela vägen, så var jag inte beroende utan kunde välja vilen väg jag själv ville.
Så istället för att välja spårvagnen från Tysklandsterminalen till Göteborg C, så tog jag Älv-snabben, som kostar detsamma. Så efter kryssningen genom Göteborgs skärgård fick jag ytterligare en kryssning, denna gång genom älvrummet Göteborgs hamn, där det nästa numera är bebyggt.
I tisdags spelade jag Kung Herodes i ett julspel i vår grannförsamlings kyrka, som jag nyligen berättade om. Efter föreställningarna blev vi bjudna på tomtegröt och skinksmörgås, och medan jag satt där och mumsade fick jag ett mail att mötet jag skulle vara med på, på osdsagen efter var inställt. Helt plötsligt fick jag en extradag ledigt mitt i julstöket. Den chansen chansen missade jag inte och surfade direkt till Santa Line (Stena Line) och bokade en kryssning till julmarknaden i Kiel. Jag visste ju att bror var hemma och var sjuk, och han hade sedan tidigare sagt att han inte ville åka till Kiel, så jag hade ju hundvakt.
Efter maten var det bara att åka hem och berätta för bror, slänga en extra T-shirt och i ryggsäcken och åka till pendelstationen.
Julmarknaden har varit tradition i många, många år, men som sedan fick anstå när mor blev sjuk. Trodde inte det skulle bli möjligt i år heller, men så kom chansen….
Det var fyra år sedan sist, och jag kände mig som ett barn på nytt när jag äntrade Stena Scandinavica i Göteborg, på väg mot äventyret.
Resan ner gick som en dans, och jag njöt av friden och friheten ombord.
I Kiels centrum finns julmarknaden på 4 platser med korta promenadavstånd, så det är bara att gå runt att njuta. Här är julen en stor tradition med sina marknader men också sitt breda spektrum av av att ta ut svängarna och ibland även utanför ramarna. Man blir så varm i hela kroppen av denna stämning…
Man dricker glühwein med eller utan schuss, man äter poffertjes eller varför inte en fläskstek i i bröd med kryddsmör och lök.
Och så går man in i Kiels brygghus och tar en färsköl…
Även ett besök i St Nicholauskykan hanns med för att skriva i kondoleansboken för de drabbade av händelserna i Berlin. De flesta marknadsstånden hade något som påminde om denna fruktansvärda händelse.
Fick en hel del kommentarer av vänner innan jag åkte iväg och de undrade hur jag vågar. Inte för julmarknaden utan för händelserna i Berlin.
Mitt svar blev, att risken är liten att det händer igen, och skulle jag avstå hade ju motståndaren vunnit, då det är just det de vill, att skapa rädsla och oro i samhället. Kanske istället var den en liten protest samtidigt. Är min tid ute, så spelar det ingen roll var jag befinner mig.
Inte var dag man får spela kung Herodes, och det var första gången jag spelade från en prekrikstol, men någon gång skall vara den första. 😂
Stollig som jag är svarade jag ja när ett mail kom i inboxen från gtannförsamlingen om jag ville ha en roll i julspelet för lågstadiet. Det skulle bli fyra föreställningar för lika många klasser under en förmiddag och hela julspelet skulle äga rum i kyrkan. När jag fick klart för mig vad det handlade om, så skulle det vara en ”huvudroll”, eller vad man nu skall kalla der…
Jag skulle spela kung Herodes. Så det blev att först läsa bibeln, för att lära mig lite mer. Jovisst, jag har ju läst inför prästen, men det var några år sedan. Nu fick man friska upp minnet. Men jag visste ju inte alls hur det funkade, men som en högt uppsatt person i samhället, Jerusalem, så blev predikstolen min ”borg”. Det enda jag visste var att kungen var lynnig och växlade mellan strålande glad och barsk och ilsken.
Men jag tror jag lyckades skrämma några barn i alla fall 🙂
Skulle egentligen varit mer bilder från händelsen men jag fick ett stollaröck och sitter nu på Tysklandsfärjan där många vill utnyttja wifi, så det är svår med bilderna. Ni får hålla tillgodo med detta.
Nyligen avslutades Allt för Sverige på tv:n där svenskamerikaner tävlar om att återse sin svenska släkt. När jag var i USA för några år sedan så träffade jag en del människor med svenskt påbrå och en del pratade fortfarande svenska, några hade glömt Å Ä Ö, och pratade med O och A istället. En man från mina hemtrakter hade gift sig med en svensk indian, jag kvinnan var från Norge och de pratade skandinaviska sinsemellan.
I staden Kingsburg i Kalifornien var de nog mer svenska än vi i Sverige är. Till och med vattentornet i staden har målning av kurbits. På stadens facebooksida finns massor av bilder om man vill kolla in.
Men även i österled finns svenskar som startat ett nytt liv. I Ukraina finns Gammalsvenskby, en by som bebos av svenskättlingar från Dagö.
Gammalsvenskby (ukrainska: Старошведське, Starosjvedske; tyska: Altschwedendorf; lokal svensk dialekt: Gammölsvänskbi) är en del av Zmijivka i Cherson oblast invid Dneprs strand i Ukraina. Byns namn kommer av att den bebos av ättlingar till utvandrade estlandssvenskar, varav vissa fortfarande talar en svensk dialekt.
Gammalsvenskbys befolkning kom ursprungligen från Dagö i dagens Estland, som till 1721 var en del av Sverige. Under den ryska kejsarinnan Katarina II kom en del av den svenska befolkningen på ön att flytta i augusti 1781. Med löften om bördigt land omflyttades de till Nya Ryssland i det som idag är södra Ukraina, där det forna Krimkhanatet området användes som kolonimark. Vissa källor säger att migrationen var ett tvång, andra pekar på det faktum att fattiga och förtryckta bönder gavs något som måste ses som ett generöst erbjudande vid tidpunkten.
Slutresultatet kom dock att bli katastrofalt. Många av de omkring 1 000 byborna dog under marschen till sitt nya hem. När de anlände fann de inte några spår av de hus som hade utlovats skulle stå klara för dem. Under det första året i Nya Ryssland kom många av byborna att mista sina liv. Enligt kyrkböckerna var enbart 135 personer vid liv i mars 1783.
Efter Sovjetunionens fall har kontakterna med Sverige återupprättats. I dag har byn 150–200 invånare av svenskt ursprung. Endast några av dem talar ännu i dag flytande svenska. Visst ekonomiskt stöd har getts av Svenska kyrkan och av Gotlands kommun. Gotland skrev den 15 april 2001 ett vänortsavtal med byn. 1996 grundades Chumak, ett svenskägt företag som producerar matolja, ketchup och livsmedelskonserver, i den närbelägna staden Kachovka. 2008 var svenska kungaparet på officiellt besök i Gammalsvenskby.
Härom dagen hittade jag ett program om Gammalsvenskby, som jag tyckte var mycket intressant. Delar med mig av den här.
4:e advent och snart är det julafton. Tänk vilka glittriga ögon man hade som barn när man såg julgranen med alla ljus och glittret som fanns i den. Alla vackra kulor som speglade ljuset.
När jag sedan själv satte bo, så blev min julgran helt mitt ansvar. Jag valde själv,och allt som fanns i den inköptes i Tyskland, glaskulor, ibland motivmålade, istappar i glas och figurer i glas. När sedan åren gick och jag flyttade hem till mor och far igen, för att hjälpa och stödja dem på ålderns höst, så gick vi tillbaka till mina barndoms jular som ändå hade utvecklats med tiden.
Nu när bror och jag är ensamma, så är julen inte så viktigt på det sättet. Vi har hittat nya rutiner. Blir inte överflöd av julsaker i fönstren, däremot några få saker som betyder mer om minnet från mor och far. Vår julgran är absolut inte den finaste, men absolut den mest kära. Bror sågade ut den i träslöjden och målade den vit. Ett av de sista åren i fars liv, så satte han en ljusslinga i den, mest på skoj. Sista dagarna innan jul, så tar jag in lite grankvistar och håller över diskbänken och tänder på för att få doften av bränd gran.
Det är en tradition mor hade med sig från sin mormor och som lever kvar. Tänk, det är inte de stora sakerna som gör julen, utan de små.
En av de viktigaste låtarna är: Der kleine Trommler (Little Drummer Boy) här i en lite ovanlig version tillsammans med Riverdance. Så håll till godo.
Kul att äntligen kunna lägga upp och visa en bild hela varvet runt, även här på WordPress. Hitintills har det nästan bara varit Facebook som unna visa denna typ av bilder, då det krävs en viss teknik bakom. Nu finns möjligheten även här på WordPress, en det verkar inte vara så lätt att med några knapptryck lägga till bilder. Jag har fått ta till egen kodning för att föra det, och då i HTML-läge.
Detta får bli en form av testsida och efterhand som jag lär mig detta får jag väl återkomma med info, hur jag gör. Vill någon veta så ställ gärna frågor, så skall jag försöka svara.
Om du klicka på bilden, så laddas hela bilden ner till datorn. Sedan kan du med muspekaren förflytta dig runt i omgivningen för att se runt i upp till 360 grader, dvs ett het varv runt.
Denna bild är tagen utefter en grusväg i närheten av där jag bor
Här har jag fotat vägen jag vandrar när jag promenerar ner till byn
Här hoppas jag att våra vackra dalar framträder. Området kallas ibland Sveriges Grand Canyon
Här har jag fotat Göta Älv vid Lilla Edet
Här är fotografi som jag tog strax efter att bonden röjt marken som vuxit igen. Det ser åter ut som när jag var barn på 60-70-talet.
När jag fotograferar använder jag ett program som heter Cardboard Camera som jag laddat ner från Google Play till min SAmsung mobil.
I morse hände något inom mig, det kändes som hela den finaste kristallservicen gick i kras på en enda gång. Glasskärvor skaver i mitt hjärta och det gör ont samtidigt som som tårar från mina ögon sakta fuktar mina kinder.
Den sjuarmade ljusstaken i köksfönstret betydde inget helt plötsligt. På söndag tänder vi fjärde ljuset i adventstaken, men vad gör det, eller att det är julafton om en vecka…
I mitt Facebookflöde dyker det upp en delning från Johan Mathias Sommarström som delar ett inlägg från Sveriges Radio. Rubriken lyder:
”De dödade min mamma med en sprängladdning”
Än en gång väcks minnen från de berättelser jag har fått till mig från händelser under andra världskriget. En man, något äldre än pojke på bilden hamnar mellan stridande parter och får halva sitt ansikte/huvud bortskjutet. Han kommer till sjukhus där de tar hand om honom, hans mor och far kommer dit och när han ser sina mamma skriker han, MAMMA JAG VILL INTE DÖ, mamma, mamma, mamma, snälla mamma, hjälp så jag får leva, jag vill inte dö. Snart har tiden runnit ut för pojken, min släkting, och han somnar in, bortom all räddning.
Jag tittar på pojken på bilden och lyssnar på Johan Mathias Sommaströms starka ord, om och om igen. Tänker att min släkting dödades får många många år sedan, men har vi lärt oss något av hans död och de andra grymheterna som hände då, när nu historien upprepar sig.
Jag känner mig så fruktansvärt kall inom mig, jag fryser, jag skakar och tänker.
Jag klär på mig, tar min promenad med vovven och försöker skaka av mig mina känslor, men jag går i en dimma. Känner den trasiga kristallservicen inom mig skava överallt. Det gör ont, så fruktansvärt ont.
Gång på gång har jag hört att jag bara svamlar, samtidigt som de hyllar Hédi Fried, men för mig är det den bittra verkligheten. Gång på gång gör sig kampen mot IS och kriget i Syrien påmind, och jag kan inte värja. Alla berättelser jag har inom mig från andra världskriget, som jag trodde jag skulle föra vidare för att vi alla skulle förstå krigets fasor. Men jag behöver inte berätta när våra korrespondenter ute i världen berättar nästan samma historia i realtid.
Jag lyssnar åter på det Johan Mathias berättar och läser ett par kommentarer till den.
”Finns inte ord för all ondska som finns och alla blödande sår som de civila får utstå. Så fruktansvärt!”
”Det är fruktansvärt, och viktigt att rapportera om. Du gör det så himla bra och levande. Jag får också tårar i ögonen, det är det nog många som får, och det är de tårarna som förhoppningsvis gör skillnad i det långa loppet.”
”Så fruktansvärt stark berättelse. Du gör ett väldigt bra jobb! Var rädd om dig!”
Har vi tappat minnet, vad har hänt, det finns fortfarande människor kvar som an berätta om helvetet då och människor som berättar om helvetet nu.
I Sverige bråkar vi om en mörkhyad pojke iklädd i luciakrona, precis som om detta krig inte existerar. EU bråkar inom sig hur vi skall göra med alla flyktingar som flyr detta helvete. Försöker stilla vårt samvete med ett avtal med Turkiet. Ett EU som bildats just för att historien inte skall upprepa sig och nu när den gör det precis utanför unionens gränser, så ser vi inte detta.
Plockar fram på Youtube Ted Gärdestad med låten ”För kärleken skull” och några strofer fastnar inom mig: Det är för oss som solen går upp, lyser mot oss för kärlekens skull.
Hur många fler kommer aldrig att få se solen gå upp, blir min tanke.
Tänker på vilket viktigt jobb Johan Mathias Sommarström och även Cecilia Udden som nyligen blev utslängd från Syrien, gör. Två av Sveriges Radios korrespondenter som brukar fånga mig i sitt grepp med sina ord. Men vad gör deras ord, de kan rapportera om grymheterna, men inte stoppa det. Men vad gör vi andra?
Vill gå ute och skrika högt VÄRLDEN VAKNA FÖR FAN, SER NI INTE VAD SOM HÄNDER?
Jag vill göra något, men vad? Vad betyder en julskinka och julsill när världen ser ut som den gör.
Det enda jag kan göra är att berätta mina historier liksom Hédi Fried och andra, och hoppas att någon vaknar. Tills dess får Johan Mathias och hans kollegor försöka sprida sina rapporter mellan lussebullar, julklappar och glögg.
Lyssna på Johan Mathias Sommarströms reportage på Sveriges Radio här.
Äntligen, säger jag. Efter drygt ett halvår verkar de nu som om man kan pusta ut.
Sakta men säker har ljuset i tunneln skymtat fjärran, men verkar allt ha fallit på plats.
Nu har pressmeddelande gått ut vilka som är de nya är de nya investerarna i Stampen. 81 miljoner verkar nyemissionen ge vilket en tryggare framtid för oss alla inom Stampen. Visst det kommer att bli förändringar och en del kommer trots allt att få lämna jobb i spåren på det som hänt men också den utmaning som den tryckta tidningen innebär.
Än är vi inte där att det är läge att lägga ner den tryckta upplagan av våra tidningar. För oss tidningsbud gäller det att våra väskor, cyklar och bilar med andra produkter för att motverka bortfallet av tidningar.
Många gånger ser jag att högersidan vill att Stampen försvinner och att deras alternativa medier får mer utrymme. Vänstersidan är emot det privata ägandet och vill också se Stampen försvinna. Men hur skall vi klara ett demokratiskt samhälle utan flera olika medier? Väljer vi inte flera olika medier att basera våra uttalanden på, vad händer då?
En fri press är bland det viktigaste för att motverka fördomar och att vi inte bygger på våra filterbubblor. Kvalitetsjournalism måste få kosta och vi måste ju betala för det också.
81 miljoner kronor är inte mycket pengar då konsernen inom ca 3 månader betala ut närmare 300 miljoner kronor. Men samtidigt skall vi veta att de festa tidningar går bra idag, likaså tryckerier och även vi inom distributionen, utan det är ju moderbolaget som har problemen.
Skye har tagit en selfie i närheten av där jag bor. Bilden lånad från hans blogg.
Jag fortsätter på temat resor som jag pratade om här om dagen.
Som ung hade jag en dröm och det var att arbeta mig ett varv runt jorden. Jobba tjäna pengar, uppleva nya länder och världsdelar. Jag ville se världen, uppleva den, och bygga mina tankar på egna erfarenheter. Jag hann med stora delar av Europa och en del i Nordamerika innan min sjukdom satte stopp för dessa drömmar. Drömmarna finns var men är svårare att uppfylla, men man kan ju glädjas åt andras sätt att uppfylla sin och min dröm.
I somras mötte jag Skye Class här utanför vårt hus. Skye hade 2014 bestämt sig för att uppfylla sina drömmar och att göra det jag ville göra. Han jobbar delvis på stället har bor på, i utbyte får han mat och husrum och har möjlighet att se landet och och lära sig dess seder och bruk.
Jag har sedan jag träffat honom följt han resor runt omkring i världen via de olika kanaler han medger. Här är ett inlägg på Facebook som kom för ett par dagar sedan.
En liten smått fantastisk historia, tycker jag.
Hans vistelse här på min födelsegård kunde blivit bättre, men jag tror ändå han var rätt så nöjd med vistelsen här. När jag läser hans berättelse om vistelsen här, så blir man så glad, då man gärna blir hemmablind och inte ser den skönhet som finns närmast sin gen plats.
Jag har ingen dröm om att leva om mitt liv, men jag tror att det idag är lättare att göra drömmen till verklighet än på 70-80-talet som mina drömmar var som starkast. Att jag kunnat se stora delar av Europa beror på att jag har släkt och vänner i många olika länder och under resorna har man lärt känna mycket nya vänner. Hade Facebook och Internet funnits då, hade jag säkert haft kontakt med många fler av mina fantastiska vänner än jag har idag.
Så att följa Skye Travels har numera blivit mitt sätt att resa i de fall jag inte klarar att resa själv.
Villa California 