Jag en man i mina bästa år som jobbar som tidninsbud och anhörigvårdare till två familjemedlemmar. Har ett stort data/teknikintresse och tänker dela tankar om just anhörigvård och teknik.
I går hände det igen, radion hörde av sig via PM på Facebook om jag kunde tänka mig att vara med i direktsänd radio.
Jag är sedan många år tyvärr en inbiten rökare. Vill med en gång säga att har du inte börjat röka, så gör inte det… Det är dumt, påverkar din hälsa negativt och inte minst är det dyrt.
Men, men efter några tankevarv så bestämde jag mig för att svara ja.
Jag hade ju kommenterat ett inlägg som P4 Väst hade på sin sida om förslag om att rökning skall bli förbjuden på flera platser utomhus. Syftet är att få fler att sluta enlig förslaget.
Tror inte det påverkar så många att sluta, tyvärr…
Jag tror ju mer att upplysningar och info, då speciellt i unga år är viktigare. Att röka är inte coolt, ballt, tufft eller vad man nu föredrar att kalla det, utan helt enkelt idiotiskt.
Jag själv trodde i min enfald när jag började, att jag kan sluta när jag vill. Tänk vad fel jag hade!
Men vad som måste är att vi rökare visar mer hänsyn till icke rökarna medan också ickerökarna tar hänsyn till oss rökare. Jag röker inte i busskurer utan ställer mig utanför men hänsyn till både mina närmaste och till andra som inte röker. Men har ju hänt att andra har rökt där och försvunnit och att JAG har blivit utskälld för att det luktar rök i kuren.
På perronger så går jag undan några steg och ställer mig utanför ev tak och där som röken blåser bort.
Sätter jag mig på en uteservering så sätter jag mig där som röken blåser bort, om möjligheten finns. Jag plockar också fram mitt cigarettpaket och lägger det på bordet som info att här finns en rökare.
Om vi alla hjälps åt så blir det bättre för alla och jag slipper känna mig som spetälsk och icke önskvärd.
Nästan varenda människa i mitt flöde på Facebook och Twitter har något som i mina ögon gör de unika. Jag minns nästan varenda människa, hur jag blivit vän med dem, juste för att de är de, de är. Ibland har de åsikter som går isär med mina egna men de har något i det som gör att jag älskar dem just för det, inte för att åsikten stämmer överens med mina.
Jag bara njuter av den mångfalden som mitt flöde ger mig.
Jag gillar inte när dessa människor skriver om sina toalettbesök eller liknande saker, men när de skapar det som är unikt för dem, ger det mitt liv ett innehåll som är vårt att hitta motsvarighet till.
Här om dagen blev mina unika vänner dåliga kopior då det började delas saker om att lägga sig i en sovsäck på köksgolvet och leka mördarsnigel.
För några år sedan så invaderades vi av ”äkta” mördarsniglar som fanns över allt både utomhus och inomhus. En tidig morgon när jag skulle gå till jobbet så halkade jag på en sådan på köksgolvet och slog mig både gul och blå. Ledbruten fick jag åka till jobbet. När jag kom hem så plockade jag dessa sniglar på gardinstänger, skåp, väggar med vår korvtång som blev en snigeltång. Äckligt, äcklig var mina tankar.
Nu svämmade mitt flöde över av mördarsniglar som mina unika vänner kopierade och spred nästan på samma sätt.
I går började ett nytt ”virus” komma där man skulle kommentera med ett ord hur vänskapen uppstod. Jag gick själv först på det och gjorde som jag skulle tills jag insåg att jag också var en dålig kopia av någon och då tog bort statusen. Jag kom på att jag var en som spamma mina vänner med detta tog bort den nästan omgående. Ganska snart var mitt flöde fullt av denna statusuppdatering. Jag valde då att stänga ner hela det sociala nätverk och kröp till kojs istället.
Jag beundrar dig min vän på Facebook och Twitter mm, just för att du är du och för att du är unik.
Jag hoppas du fortsätter med att dela med dig av det som gör dig unik, just för att du är du.
”John svek inte – det kostade honom livet” står det på John Hrons gravsten.
Jag har inte mycket till övers för nazismen eller vad den står för. Jag, mina föräldrar och andra släktingar har drabbats av både nazism och kommunism i olika grader. De senaste dagarna har jag funderat på John Hron och andra som drabbats av det som nazismen står för och sökte en del på nätet. Jag hittade denna berättelse som författaren vill skall spridas. Jag väljer att göra detta då det i år är 20 år sedan John mördades men också 70 år sedan andra världskriget tog slut.
Onsdag kväll
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde. T-shirt worn by one of John Hron’s attackers
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och fö! ;rstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
Epilog
Det är mycket plågsamt att ens tänka på de sista timmarna i Johns liv. Han torteras och förnedras på ett upprörande sätt. Hans bödlar kan inte ens låta honom bekänna sig till det han tror på och står för. Med slag och sparkar får de honom till slut att säga det de vill höra: att han gillar nazister.
En pojke, som endast är fjorton år gammal pinas, plågas och mördas, och hans plågoandar kan efteråt inte ens förklara varför. Det finns inga gränser för den brutalitet de visar. De bara fortsätter, hejar på varandra, tävlar i en vanvettsspiral mot allt grövre brutalitet. De sparkar honom överallt, i ryggen, i sidan, på benen, på armarna, men framför allt mot halsen och huvudet.
När de själva kastat honom i sjön som en slutpunkt på en lång misshandel kan de ändå inte inse att de därmed satt punkt, de kan inte erkänna för sig själva att de frivilligt släppt honom ur sitt våld. De kräver att han simmar tillbaka för att få mer. I timmar har de gett fritt utlopp för ett besinningslöst raseri och en gränslös sadism, men det finns ännu tid för besinning. Ändå tyder inget på att de för ett ögonblick överväger att upphöra med sin tortyr. De använder kamraten som gisslan och utnyttjar Johns rättskänsla för att hindra honom från att rädda sitt liv. Inte ens de vildaste djur uppträder som Johns mördare.
Vad begär de egentligen mer av John där de står och skriker åt honom att komma upp från sjön? De begär att han ska ge dem sitt liv. Det är allt han har kvar, men han gör det ändå. Han återvänder frivilligt till sina bödlar, för att rädda sin kamrat och för att utsättas för mer tortyr.
Avväpnas de av hans mod? Skäms de?
Inte alls. De är ännu brutalare i sin misshandel, de sporrar varandra till ännu hårdare slag och sparkar.
Kan de åtminstone känna sig nöjda, när de har ett sönderplågat medvetslöst bylte vid sina fötter, en människotrasa, en livlös kropp som inte ens längre kan uttrycka smärta, utan bara mumlar när de sparkar på den?
Inte ens nu är det nog. De släpar en medvetslös fjortonårig pojke till vattnet och dränker honom.
Om de inte tidigare har förstått hur allvarlig deras misshandel har varit, finns det fortfarande en sista möjlighet för dem att besinna sig. När de ser att John inte vaknar upp av att bli kastad i vattnet, kan de hoppa i och dra honom i land. För ett kort ögonblick, innan allt är för sent, har de chansen att förstå att de har gått för långt; de kan skona pojken från drunkningsdöden.
De gör ingenting. Ängsliga och ynkliga, räddhågsna för att framstå som veka inför varandra ser de bara på. De rullar en cigarett, och går sedan sin väg, och låter en fjortonårig pojke, som inte gjort dem något ont, sjunka och dö.
Avrättningen har verkställts.
En pojke, som har hela livet framför sig åker ut till en sjö för att campa. Livet leker. Efter några timmar förbyts allt i en mardröm. Han misshandlas, torteras och mördas i ett vanvettigt utbrott av våld. Sällan har en sådan utstuderad grymhet och sadism, en sådan total brist på mänsklighet visats upp av tonåriga pojkar.
John är död, han är borta för alltid, men hans död får inte vara helt utan mening. Vi har alla ett ansvar för det samhälle vi lever i. Vi kan inte göra som Johns mördare; bara vända ryggen till en stackars pojkes ohyggliga, plågsamma död och gå vidare.
Det beror på oss alla hur det samhälle vi lever i ser ut.
Vi är många, många som vill leva i ett land där två pojkar tryggt kan ge sig ut på äventyr på sommarlovet, och tälta vid en sjö. Om vi vill ha ett sådant samhälle måste vi också ibland vara beredda att som John visa mod. Vi måste visa att vi står för varje människas rätt till sitt liv och sin frihet.
Ingetorps sjö februari 2015
Vi måste minnas John Hron, en pojke som vägrade fly, och som därför förlorade sitt liv.
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.
Carina Bergenfeldt har skrivit och Kerstin Weigl har läst in en berättelse om mordet som du kan lyssna på här!
Det är i augusti 20 år sedan John Hron mördades av nazister vid Ingetorpssjön.
Till minne av John arrangeras torsdagen 13 augusti en konsert i fästningsparken nedanför Bohus fästning. Bakom evenemanget står den antirasistiska föreningen Tillsammans för Kungälv, startad av ungdomar som vill verka för medmänsklighet, kärlek och sammanhållning.Läs mer
Dödade av nazister
Under de senaste 30 åren har 30 dödsfall skett kopplade till nazismen.
Under de senaste 10 åren har 14 människor dödats av nazister.
Bland dem finns: 20 juni 1986: En man från Fellingsbromisshandlas till döds i Nynäshamn. 11 mars 1995: En hockeyspelaren mördas i Västerås av en 19-årig man med nazistiska kopplingar. Nazisten tror att hockeyspelaren är homosexuell. 16 augusti 1995: 14-årige John Hron misshandlas och dödas i Kode av fyra tonåringar med nazistisk koppling. 28 maj 1999: Två poliser skjuts till döds i Malexander av tre nazistiska bankrånare. 12 november 1999: En Syndikalist skjuts till döds i Stockholm av två aktiva nazister.
Än gång sticker Vinnarakuten på Facebook ut hakan.
Denna gång är ovanstående dator en vinst i en tävling bara genom att gilla och dela bilden.
Men, men bilden är kopierad från en annons på blocket där den säljs för 9000:-
Enligt Facebook har bilden delats över 20.000 gånger (20.799 i skrivandet stund).
Vinnaren koras Söndag 15/2 kl 21.00 på vår FB-sida! Vilket var i förrgår men ännu har ingen vinnare korats. Vad händer?
Trots att tävlingstiden gått ut så fortsätter folk att gilla och dela denna bild med förhoppning med att vinna den stora drömvinsten.
Vad är det som får oss att gå på denna bluff gång på gång?
En tävling på Facebook får INTE innehålla kravet att man skall dela sidan. Det innebär att du spammar alla dina vänner om du gör det.
Så här står det på Facebooks egen sida:
Hur kör jag en tävling eller lotteri på min sida?
Du kan köra en kampanj (t.ex. lotterier eller tävlingar) direkt på din sida eller via en applikation på Facebook. Kampanjen måste uppfylla kampanjreglerna.
Du kan samla in anmälningar genom att be deltagarna att:
Gilla eller kommentera ett inlägg på din sida (exempelvis ”Gilla det här inlägget för att delta”)
Göra inlägg på din sida
Skicka ett meddelande till din sida
Du får inte samla in anmälningar via personliga profiler. Du får till exempel inte begära att användare ska dela ett inlägg på sina profiler för att få delta (exempelvis ”Dela detta på din profil för att delta” eller ”Dela detta på din väns profil för att delta flera gånger”) .
1. Om du använder dig av Facebook för att erbjuda eller administrera en kampanj (till exempel en tävling eller ett lotteri) är du ansvarig för att kampanjen hanteras på ett lagligt sätt, vilket innefattar:
a. officiella villkor,
b. villkor och behörighetskrav för erbjudandet (t.ex. begränsningar gällande ålder och hemvist) och
c. att tillämpliga regler för kampanjen och priserna som erbjuds efterlevs (t.ex.: registrering och att du har alla tillstånd som krävs)
2. Följande gäller för kampanjer på Facebook:
a. Varje deltagare måste inneha en fullständig version av Facebook.
b. Kampanjen måste innehålla en bekräftelse på att den inte på något sätt är sponsrad, stödd eller administrerad av eller knuten till Facebook.
3. Kampanjer kan administreras på sidor eller i applikationer på Facebook. Personliga tidslinjer och vänanknytningar får inte användas för administration av kampanjer (t.ex. är ”dela på din tidslinje för att delta” eller ”dela på din väns tidslinje för att kunna delta flera gånger” och ”tagga dina vänner i det här inlägget för att delta” inte tillåtna).
4. Vi kommer inte att hjälpa dig med administrationen av din kampanj och du accepterar att all användning av vår kampanjadministrationstjänst sker på egen risk.
Det finns inge info om vem som betalar ev vinsskatt som är 30% på värdet. Så vinner eventuellt du så skall troligen du betala vinsskatt på 6000:- till skatteverket.
Skatteverkets kommentarer:
Tävlingsvinster som inte kommer från arbetsgivaren är skattefria om de är i annan form än kontanter och värdet är högst 0,03 prisbasbelopp, avrundat till närmaste hundratal kronor.
Har du varit med i en tävling i till exempel. TV eller en tidning och vunnit, ska du vanligtvis betala skatt på vinsten. Om det är den personliga prestationen som avgör om du vinner ska du beskattas för vinsten. Är det däremot slumpen som avgör är vinsten skattefri.
Tävlingsvinster är skattefria om de består av föremål som värderas till högst 1 300 kronor.
De seriösa tävlingsutformarna utger vem som står för vinsskatten.
För att betraktas som tävling så måste det också finnas någon form av tävlingsmoment i det hela, en kunskapsfråga eller liknande, i annat fall räknas det som lotteri som bara är förbehållet föreningar. Andra kan inte få tillstånd till lotterier enligt svensk lagstiftning. Källa: Lotteri eller täving på Facebook
Vad tjänar då dessa blufftävlingar på Facebook genom detta?
Jo de får tag i många av dina kontaktuppgifter för att sedan sälja vidare för dyra pengar till oseriösa företag runt i världen.
Det enda du är garanterad är att bli nerlusad med reklam, reklam och åter reklam via post, sms, mail och telefon.
Jag är en av alla de som följde händelserna i Köpenhamn i helgen. Jag förfasades över vad som hände och såg med skräck på det som var ett angrepp på det fria ordet och demokratin. Jag är ju född på sextiotalet och har sett terrordåd som då utfördes av grupper som med ”bomber och granater” har försökt få sina viljor igenom. I takt med utbyggnaden av nät av olika slag såsom telefoni, internet mm, så har ju också övervakningen av grupper kunnat ske. Nu har dessa grupper istället splittrats och oftast utgörs de av en eller två personer som samtalar inbördes eller bara är tankar i en ensam persons huvud. Mot detta hjälper inte någon form av telefonavlyssning eller försök till att hitta några inlägg i mail eller sociala media.
Man vad tar det åt oss som betraktar detta på avstånd?
I stället för att döma denna terrorist och vara glad att polisen fick fast förövaren även om det var avliden form, så börjar vi att skicka ut signaler mot grupper av individer, invandrare, muslimer, judar mm.
Jag såg mamman på Facebook som hatade allt vad invandrare heter för hennes dotter hade inte fått socialbidrag den gången hon hade det svårt…
Varför skall en grupp människor behöva stå till svars för det?
Hur långt kan vi dra allt detta men att beskylla invandrare för vad den lokala sociala nämnden beslutat?
Vi såg hur vi den nioåriga pojken blev brutalt kvarhållen av en ordningsvakt på Malmö centralstation. Vi ondgjorde oss över det vi ansåg vara övervåld mot ett barn. Hur kunde en vuxen människa bete sig på detta brutala sätt mot en nioåring. Vi riktade skarp kritik mot vakten.
Helt plötsligt kom det fram att barnen var ett ensamkommande flyktingbarn och då vände vi kappan och frågade oss varför vakten inte spöade skiten ut ungdjäveln. Det som ena dagen var våld som inte tillhörde något en vuxen människa skall utföra mot ett barn, var nästa åsikt det inte var övervåld då ungen var flykting och hade både bitit och spottat på vakten. Då var allt våld plötsligt befogat och ännu värre, i underkant.
För mig tog plötsligt alla ord slut, jag tappade andan…
Jag kände samma smärtor i bröstet som jag kände när jag blev hånad på ett tidigare jobb…
Jag kunde inte försvara mig… Jag var mållös…
Efter de senaste dagarnas händelser, så fanns inga ord kvar i mig….
Vad är det som föder detta hat?
Varför väljer vi att hata grupper utan anledning.
De skyldiga skall straffas enligt svensk lag om det strider mot lagen. Då finns ingen anledning att ta till hat.
Jag funderade länge på vad som orsakar hat och idag kom hatet väldig nära mig.
Jag fick nys om ett instagramkonto där det stod:
”Hanna är en idiot – Hanna Är En Hora Hanna ska dö hjälp mig att göra så hon tar självmord”…
Jag var chockad men gjorde en anmälan till Instagram och ringde sedan polisen om kontot.
Polisen tog namnet på kontot dubbelkollade och tog sedan upp mitt samtal som ett spaningstips.
Efter några timmar tog Instgram bort kontot men det dröjde inte länge förrän ett nytt konto var skapat med nytt namn men med samma text…
Vad föder detta hat?
Mina ord har dock kommit tillbaka och jag kunde prata med polisen som tacksamt tog emot tipset.
Jag har nu också ord så jag kunde skriva detta inlägg…
Vi får inte låta terror tysta oss men vi får heller inte missrikta vårt hat mot oskyldiga personer.
Att en ensam terrorist gör ett attentat innebär inte att en grupp per automatik är medskyldig till det som hände….
Jag tog idag en lååång promenad, en runda på en mil som jag inte gått på minst 20 år. Jag njöt i fulla drag och tänkte jag skulle skriva om denna i bloggen. Men på något sätt så tog det mörka som hände i Köpenhamn överhanden och gjorde dagen om ännu mera grå…
Detta blogginlägg gjorde att denna gråa dag nu på kvällen sken upp och gav de gråa molnen ett skimmer av guld.
Jo, jag borde ha gått till gymmet, eller tagit en svettig tur på min spinningcykel. Men min själ ropar efter vår, sol, ljus och frisk luft! Trots massiv trötthet och gråväder fick det bli en promenad. Allt annat vore att ge upp totalt.
Förutom sedvanliga hundbajskorvar, cigarettfimpar och ölburkar i diket var det ganska klent med vårtecken.
Vinterns stormar hade fällt träd som blockerade min väg. Skogen var tyst, så när som på det taktfasta ljudet av en resolut stavgångare. På första varvet hälsade vi, på andra varvet visade han mig jägaren som stod i sitt vakttorn på andra sidan myren. Med gröna kläder och röd väst. Efter 20 minuter hörde jag två skott som ekade mellan träden. Jaktlycka?
Annars var det ganska tyst. Ett svagt porlande från bäcken. Men ingen vind, inga fåglar som kvittrade. Stiltje i skogen. Jag tog en annan väg än vanligt efter Bratterödsspåret. Gick genom skogen…
I dag är det alla hjärtans dag vilket för tankarna till kärlek.
För mig går mina tankar och kärlek till min far och mor som inte finns bland oss längre men även till mina syskon och den nära släkt vi har.
Mina tankar och kärlek går till en mycket fin vän i Stockholm som har stöttat mig mycket men också blivit ”mormor” för så många både på twitter och facebook. ”Mormor” har ett hjärta som hon talar med och ger stöd till så många som kämpar i motvind med olika problem.
Mina tankar och kärlek går till människor som lider, kämpar för sig själva och sina anhöriga men också anhöriga som kämpar för sina nära och kära, ibland i motvind mot sjukvård och kommuner och olika myndigheter.
Mina tankar och kärlek går också till alla fina vänner som jag lärt känna via de sociala medier och har funnit en plats i tillvaron där de bara är en medmänniska. En del av dessa har satt djupa avtryck i mitt hjärta bara för att de är sig själva.
Mina tankar och kärlek går till tiggaren som står utanför affären och tigger för att får några kronor. Många av dessa ha sett detta som en sista utväg för att klara livhanken.
Mina tankar och kärlek går till de som kämpar mot sjukdomar, som kanske hotar livet men ändå lever med ett leende på sina läppar.
Mina tankar och kärlek går till dig, bara för att du är just du…
Jag har nu jobbat en vecka efter återkomsten från sjukskrivningen. En av de saker jag hade bekymmer med genom att åka till jobbet var hur vovven skulle reagera.
Han är van med att jag nästan alltid är hemma om han inte få följa med mig ut på äventyr, vill säga.
Tidigare var han van att söka trygghet i mors knä eller hos henne i sängen om jag försvann. Nu är ju mor borta och det blir nya rutiner. Bror förstår ju inte alltid vad vovven menar och dennes behov. Även om han försöker få kontakt med bror så är bror lite avvaktande i sittbeteende tillbaka.
Jag hade gjort upp med bror att han måste ha sin sovrumsdörr öppen på nätterna om nu vovven ville gå dit. Detta var accepterat och redan under denna första vecka har vovven accepterat att jag åker bort på nätterna och att han inte får följa med. När jag går upp 00:30 så är han naturligtvis med mig hela tiden. Antingen lägger han sig vid mina fötter eller så blir det hundkorgen som ibland även innehåller en katt. De kommer bra överens…
Jag får inte försvinna, som exempelvis in på toaletten eller utom synhåll, för då måste jag kollas upp. Det vore ju katastrof om man som hund går miste om något intressant som husse gör.
När jag sedan tar på mig jackan för att åka så hoppar jag upp på fönsterbrädan för att se när husse åker iväg med bilen och därefter lullar jag in till lillhusse och lägger mig på golvet nedanför sängen.
När sedan lillhusse går upp vid fyratiden så håller jag koll på honom vad han gör.
Oftast kommer jag hem samtidigt som bror sedan skall åka iväg och när vovven ser mig så sätter glädjen inga gränser. Hur många ben den lille krabaten då har, vet jag inte, då jag inte hunnit räkna i hastigheten. Därefter blir det en kort promenade innan vi gemensamt intar sängläge.
De sista dagarna när det blivit mildare och snön är borta (igen) så har voven också fått springa lös delar av vår promenad här i närheten.
Vi har ju en utfodringsplats för vilt där det finns många intressanta dofter och jag har varit rädd att det intresset tog över istället för att följa med husse på promenaden. Visst följer han de intressanta doftspåren som finns in bland träna och utom synhåll för mig men det är inte många minuter innan han tittar fram bakom en gran och håller koll på var jag är, innan det återigen försvinner under en annan gran. Känner mig trygg med detta och kan inget annat än att säga DUKTIG VOVVE!
Jag har ju jobbat som tidningsbud under många år och jag har sett jobbet väldigt fritt och roligt under stort ansvar. Jag har också haft svårt att jobba kontorstider då jag aldrig har trivts med det utan föredrar gärna obekväma arbetstider. Som morgonpigg har ju också arbetet som tidningsbud varit perfekt samtidigt som jag kunde vara mina åldrande föräldrar behjälpliga.
Att multisjuka far kunde vara hemma till dödsögonblicket var en direkt följd av att jag var hemma på dagarna och jag kunde dela upp min sömn i flera olika omgångar. Jag kunde även vara bror och senare även mor behjälplig.
Under årens lopp har mycket förändrats både till positivt och negativt.
Våra arbetstider har blivit reglerade från att ha varit på beting och senaste inställelsetid till att nu vara fasta arbetstider med fast inställelsetid. Efter att tidningar tidigare har transporterats ut till till distriktens startpunkter så skall nu alla besöka sin filial.
När filialsystemet byggdes upp lät det så fint att vi skulle kunna sitta ner med kollegorna innan jobbet och prata och dricka en kopp kaffe gemensamt.
Pyttsan! Vårt fikarum har fem platser till 15 personer och där filialföreståndarens dator plus skrivare och övriga pappersarbeten upptar en hel vägg. Man får ta en mugg på bordet och gå ut på toaletten och diska den och sedan ta kaffet i bryggaren som också hämtar sitt vatten på toa.
Kan säga att det var första och sista gången jag drack kaffe på jobbet idag.
En fördel är dock att skulle jag göra några ljud ifrån mig vid toalettbesöket så kan jag ju alltid skylla på att jag ”bara var där och diskade”.
De olika distrikten har också begåvats med egna korgar där post och reklam insorteras så att det blir lätt att hitta. En del av oss alternativt bättre distrikt har begåvats med plastbackar medan en del bara har fått pappkartonger.
Våra arbetsytor där vi skall dubbelkolla våra tidningar och kontrollera posten har också blivit mer ergonomiska genom att placera träklossar under benen.
Att vi nu också har reglerad arbetstid innebär också att vi kan skriva övertid när vi inte hinner pga av orsaker utanför vår kontroll. Mitt distrikt gis-märktes upp där varenda låda skulle positioneras med hjälp av GPS. När jag skulle börja köra det så hade någon djävul byggt en motroväg över hela distriktet och de vägar jag skulle köra på fanns inte medan det fanns nya vägar som inte fanns på kartan. För mig var det bra då det blev mycket övertid som jag enligt avtalet har rätt att ta ut i ledighet. Detta var toppen för mig då jag vårdade mor och jag kunde begära ledigt de dagar då jag behövde för mors skull. Jag får heller inte jobba mer än max 10 timmar i veckan då jag har sjukersättning. Men att jag tog ut delar av övertiden i ledighet tyckt inte företaget om och införde regeln att filialföreståndaren max får bevilja tre dagar ledig i övriga fall skulle frågan gå vidare till ansvariga på kontoret.
Blir det så att min genomsnittliga arbetstid övergår 10 timmar i veckan, så har jag inget alternativ än att ta ut ledighet. Det är jag som gentemot försäkringskassan är ansvarig för det och inte företaget.
Nu har jag jobbat två dagar och tittar tillbaka på hur det har gått. Söndag kväll gick jag och lade mig vin nio-tiden för att sova några timmar innan det var dags att åka till jobbet… Icke sade Nicke, dt var lögn att stilla oron och redan innan midnatt var jag uppe och satt framför datorn och spelade för att få tiden att gå innan det var dags att ta sig till jobbet.
Jobbet gick som en dans även om jag som vanligt inte hann inom föreskriven tid. Jag kan ju inte hjälpa att de bygg en motorväg över mitt distrikt.
Kom hem och kom snart i säng och fick i alla fall sex timmar sömn till klockan 13,00.
Nu var det dags för promenaden med vovven som behövde få göra sina behov och jag hade en förhoppning att jag skulle komma upp i mina 10000 steg som brukligt. Tänjde lite på min runda och tillsammans med nattens promenader så var det inga problem.
Hushållsarbete med tvätt och matlagning och brödbak tog vid för att ha middagen klar till bror kom från jobbet.
Gick som en dans och vi åt middag tillsammans.
Men då blev jag så där jättetrött och bestämde mig för att sova middag. Jag var förutseende och hade ställt klockorna, om uti fall att…
Bakmaskinen hade fortfarande två timmar kvar tills den var färdig, men jag har en broder som tar vid om jag nu skulle sova gott…
Naturligtvis somnade jag så otroligt gott och behövde inte ens gå och kissa som brukligt på natten. Vaknade av att klockan ringde i morse, tidigt. Tassade ut i köket och hemdatorn hade sett till att det var nybryggt och jag njöt i lugn och ro av mitt kaffe samtidigt som jag kollade nyhetssajterna om något hänt.
Klockan blev dags för avfärd till jobbet och jag packade mina tidningar i bilen och dubbelkollade så allt stämde. Frid och fröjd, bara att åka i väg.
Men en fråga gnagde i mitt huvud, varför kommer onsdagens utdelning av veckotidningen på tisdag?
Visst det händer om dt infaller någon helgdag att veckotidningar byter utdelningsdag, men jag kunde inte komma på att det var någon helgdag denna vecka som föranledde det hela. Till slut blev tisdagen onsdag i mitt huvud och jag körde på. Sista lådan och jag känner mig nöjd och dubbelkollar så jag inte missat någon utdelning….
PANIK!!!!!!!
Jag ser att veckotidningen som skall ut på tisdag ligger kvar orörda…
Vad göra????
Bara att åka ner till filialen och be förman skriva ut en adresslista på just dessa tidningar och sätta sig i bilen och åka snabbaste och kortaste vägen för att dela ut dessa.
