Jag har nu jobbat en vecka efter återkomsten från sjukskrivningen. En av de saker jag hade bekymmer med genom att åka till jobbet var hur vovven skulle reagera.

Han är van med att jag nästan alltid är hemma om han inte få följa med mig ut på äventyr, vill säga.
Tidigare var han van att söka trygghet i mors knä eller hos henne i sängen om jag försvann. Nu är ju mor borta och det blir nya rutiner. Bror förstår ju inte alltid vad vovven menar och dennes behov. Även om han försöker få kontakt med bror så är bror lite avvaktande i sittbeteende tillbaka.

Jag hade gjort upp med bror att han måste ha sin sovrumsdörr öppen på nätterna om nu vovven ville gå dit. Detta var accepterat och redan under denna första vecka har vovven accepterat att jag åker bort på nätterna och att han inte får följa med. När jag går upp 00:30 så är han naturligtvis med mig hela tiden. Antingen lägger han sig vid mina fötter eller så blir det hundkorgen som ibland även innehåller en katt. De kommer bra överens…

Jag får inte försvinna, som exempelvis in på toaletten eller utom synhåll, för då måste jag kollas upp. Det vore ju katastrof om man som hund går miste om något intressant som husse gör.

När jag sedan tar på mig jackan för att åka så hoppar jag upp på fönsterbrädan för att se när husse åker iväg med bilen och därefter lullar jag in till lillhusse och lägger mig på golvet nedanför sängen.
När sedan lillhusse går upp vid fyratiden så håller jag koll på honom vad han gör.

Oftast kommer jag hem samtidigt som bror sedan skall åka iväg och när vovven ser mig så sätter glädjen inga gränser. Hur många ben den lille krabaten då har, vet jag inte, då jag inte hunnit räkna i hastigheten. Därefter blir det en kort promenade innan vi gemensamt intar sängläge.

De sista dagarna när det blivit mildare och snön är borta (igen) så har voven också fått springa lös delar av vår promenad här i närheten.
Vi har ju en utfodringsplats för vilt där det finns många intressanta dofter och jag har varit rädd att det intresset tog över istället för att följa med husse på promenaden. Visst följer han de intressanta doftspåren som finns in bland träna och utom synhåll för mig men det är inte många minuter innan han tittar fram bakom en gran och håller koll på var jag är, innan det återigen försvinner under en annan gran. Känner mig trygg med detta och kan inget annat än att säga DUKTIG VOVVE!