Förändringens vind #blogg100

nussä-sthlm

Det är egentligen väldigt lustigt hur man kan ändra sig från tid till annan. Efter mors bortgång så var det tvunget att göra något åt sig självt och komma i normala gängor igen.
En sak var att bygga upp vänskapen med vänner igen och hitta nya sådana. Där har jag fortfarande en del att ta igen. Men även mitt kroppsliga välbefinnande. Jag började promenera igen, oh vad jobbigt det var, men samtidigt kul. Vovven var absolut inte sen med att hänga på. Det första fick man tvinga sig ut, men när man väl kom ut så gick det bra, men jag hade ju som mål att gå 10000 steg per dag och det blev trots allt en kamp.
Men sedan blev de vanliga vägarna tråkiga och man visste inte var man skulle gå, och man fick än en gång kämpa med sig självt…. Oj oj oj, vad man tyckte synd om sig själv, man ville inte men man visste att man måste göra det för att komma tillbaka till livet.

Kämpa, kämpa och åter kämpa och man försökte hitta på ursäkter för att slippa, man ville skapa sig ett alibi för sitt dåliga samvete. Men nu har det vänt så totalt istället och man får abstinens om man inte promenerar. Långa promenadvägen har blivit korta promenadvägen, och är den tur vi går som morgonpromenad numera. Och vovven vet precis vad det handlar om. Han vet att han skall stanna innan vi skall korsa vägen och där väntar han på kommandot varsågod innan vi promenerar över vägen. När vi kommit en bit så stannar han igen för han vet att jag kopplar loss honom så han får springa lös. Han vet också var han skall stanna för att jag åter skall koppla honom, för att inte springa för mycket och stressa djuren just nu när de behöver lugn och ro.

Ibland tror jag till och med att han kan almanackan, eller har han lärt sig känna igen ryggsäcken? Ett par gånger i veckan promenerar vi de fyra kilometrarna till vår butik och inhandlar lite smått. Får ju inte vara några tyngre grejer men det funkar fint. När vi kommer till butiken går han till tiggaren som sitter utanför och sätter sig och då vaktar tiggaren honom medan jag handlar och oftast sitter han i knät när jag kommer ut igen.

För mig blir det ju extra trygghet när någon har koll på honom där och tiggaren får lite extra betalt för jobbet. Men även promenader till någon av våra kyrkor ingår i promenadprogrammet numera och även där vet vovven var han skall hålla hus när jag är inne i kyrkan. Det som bara var ett helt företag att promenera och handla är idag så vardagligt, så jag tänker inte på att ta bilen. Förr hittade man på ursäkter just för att få ta bilen, idag klär man sig efter vädret och bryr sig inte om lite regn.

I dag är det inte några konstigheter att promenera de tre kilometrarna till busshållplatsen och ta bussen upp till stan för att ta en öl i goda vänners lag och sedan hem igen. Förr sade man alltid nej, för taxi var för dyrt och man kunde inte dricka om man skulle köra själv. Och nu under sommaren kan man ju sitta på uteserveringar och då kan ju vovven också vara med, oftast.

Så numera står bilen still i flera dagar när jag och vovven tar benen till hjälp och det gangnar ju både oss och miljön, så varför klaga? 🙂

Hämnden är ljuv #blogg100

wp-1463738027665.jpg

Hämnden är ljuv, och det var den inatt.

I dag fick jag chansen igen chansen att ge igen lite till de personer som kan vara rätt så otrevliga när det händer något med distributionen. I morse blev det stora problem med tryckeriet som gjorde att vi inte fick några exemplar av en av de stora tidningarna. Vid dessa tillfällen brukar kundtjänst få ta in extra personal för att hantera alla telefonsamtal men det är inte ofrånkomligt att det blir telefonkö vid sådana tillfällen.

I dag valde ansvariga att inte använda sig av radion för att informera om händelsen om varför tidningen uteblivit. Som tidningsbud tycker jag om när de använder lokalradion och informerar om händelser som dessa, men det är tyvärr inget som jag kan råda över, utan beslutet för det ligger hos någon annan. När vi börjar på morgonen så vet vi knappast hur stort och omfattande ett sådant problem blir och vilka beslut som tas. Men tas det beslut om att använda radion så finns det oftast på lokalradions sida för trafik och service under större delen av dagen och under morgontimmarna sägs detockså flera gånger i sändningen i samband med trafik och service. Som extra service till våra kunder kan vi dela ut en lapp med ovanstående text för att informera om varför tidningen uteblir. Till de kunder jag månar lite extra för, och alltid är vänliga och förstående, så brukar jag handskriva kortfattat ett meddelande om varför tidningen uteblir. Till de flesta andra så brukar jag ge ovanstående meddelande i lådan…. MEN… det händer ju att jag kan ”glömma” det. För var gång jag glömmer sprids ett leende på mina läpparna när jag tänker på att de skall sitta någon timma i telefonkö, för att klaga på mig och sedan få reda på att det INTE är jag som felat.

Så får ni något handskrivet, så är ni populära hos budet. Får ni liknande meddelande, så tycker budet om er. Men får ni ingen info, så kanske det kan bero på att ni får igen för gammal ost.

Vissa dagar… #blogg100

Vissa dagar blir inte som man tänkt sig, utan kan bli helt underbara istället…

I dag är en sådan dag och att jag har kunnat njuta i fulla drag.
Men nu är jag trött och huvudvärken har satt in, och snart skall jag upp för sista jobbnatten denna vecka.

Bjuder på Meatloaf och Cher med Dead ringer för love

Osämja och lite kärlek #blogg100

wp-1463562309394.jpg

Så var det dags igen, två grannar som inte drar jämt sig emellan. Jag har haft en jättebra vändplats här hos en granne för att leverera tidningar till den andra grannen. Jag vet att det varit strul tidigare emellan dem, men nu var min vändplats spärrad och skyltat med ”Obehöriga äga ej tillträde”. Eftersom det inte är denna person som skall ha tidningen så, kan jag inte överträda skyltning och avspärrning. Nu får jag istället köra en bra bit till ett annat ställe för att vända och kunna leverera tidningen. Suck!

Varför skall jag behöva bli indragen i grannars bråk?
Ibland vet man orsaken och ibland vet man inte.
På ett annat ställe var det en person som tog ner lite buskar och småträd på sin egen tomt men utanför staketet. Tyvärr råkade han också tar ner liknande från sin granne som inte blev glad. Detta resulterade i att den drabbade grannen hela tiden gjorde åverkan på ”skogshuggargrannens” brevlåda hela tiden. Postlådan i plast blev söndersparkad, gång på gång. Plåtlådan blev förvanskad så jag (och posten) kunde inte använda den.
Vi fick vetskap om att postlådan blev flyttat till ett annat lådställ men även där fortsatte samma åverkan. Han skaffade en veckolåda som göts fast i backen, och då kom grannens bil och bogserlina väl till pass, för att dra upp den och köra över den till oigenkännlighet.
Till slut placerade han sin låda hos vänner flera kilometer bort och där fick den vara i fred. Funderar på om de är vänner eller ovänner idag.

På ett ställe bor en polis som arbetar mycket med ungdomsbrottslighet. Läser jag i tidningen eller hört på radion om något som ungdomar varit inblandade i vet jag att i morgon kan ja inte leverera tidningen. När det är smällar och fyrverkeritider, så vet jag att lådan är sprängd. Ingen kul vetskap.

Stölder av tidningar är ett annat problem. Där brukar vi gemensamt hitta lösningar för att det inte skall ske. Vi har en del småknep som jag inte tänker avslöja för mycket av. Men vi försöker ju att få fast tjuven gemensamt. Ibland får vi leverera gamla tidningar i någons brevlåda och lägga ordinarie tidning hos någon annan. En del har tvingats bygga om sin postlåda till inbrottssäkra kassaskåp för att få ha sin egendom ifred… Men det känns alltid skönt vid de tillfällen man får fast tjuven.

Vid andra tillfällen händer det att prenumeranter blir sjuka och har svårt att ta sig till postlådan för att hämta tidningen. På ett ställe gjorde vi upp att de ställer upp en stövel utanför ytterdörren och vi levererar tidningen i den. Funkade utmärk. Var jag mycket sen och vädret inte var det bästa, stod det ofta en liten termos bredvid stöveln med nybryggt kaffe, vilket var mycket välkommet vid dessa tillfällen.

Så skäll inte på ditt tidningsbud om något inte funkar någon dag, utan muta med en termos kaffe – det funkar utmärkt!

Konspirationsteorier #blogg100

Borough_Hill_mast

Jag jobbade tidigt igår morse och blev snart varse om att Radio/TV-masten  i Häglared utanför Borås brutits itu och delar har fallit i marken. Detta kunde jag inte missa då varenda nyhetssändning under natten, innehöll information om detta. Just nu strax efter midnatt så finns uppgifter om att misstankar om sabotage har stärkts. Att någon kan sabotera en radiomast är allvarligt men att någon kan stoppa lokalradiosändningar från en station är katastrof och är mer eller mindre ett brott mot yttrandefriheten. Nu kunde ju P4 Sjuhärad sända sina program via webben och kom ut den vägen.
Men Sveriges Radios kanal P4 har ju en mycket viktig funktion i vårt samhälle då det är den vägen som mycket av viktig information sprids från att det finns älgar intill vägen fram till varningar för allmänheten vid stora händelser.

Snart förstod kanalen att de fanns många frågor om vad som hänt men också att allmänheten behövde lugnas. Så P4 Sjuhärad startade en livechat som rullade stora delar av dagen på deras hemsida.

Många höll en mycket sansad ton i chatten även om det fanns en frustration. Tror det är viktigt att kunna prata så här med någon så inte konspirationsteorierna får för stort fäste. I vissas ögon var de ungdomar som klättrat i masten redan dömda och hängda, helt utan förhör och rättegång. Andra såg direkt en koppling till ”ryssen” och när reportern frågade om källa för det, så behövdes inte det, det visste man ju ändå. Det är farliga teorier!
Sedan fanns det personer som ansåg att P4 skulle konfiskera de privata radiokanalerna för att sända via deras sändare.
Själv reagerade jag på att radioreportern hela tiden påstod att de inte får sända i de kommersiella kanalerna och att det finns tekniska begränsningar att kunna göra det. Visst har sändningsledningen på Sveriges Radio möjlighet att tillfälligt ”ta över” de kommersiella kanalerna och det är vid VMA. Så den tekniska möjligheten finns idag, just för det. Om det sedan är en frivillig överenskommelse eller är lagstadgat, vet jag inte. Inte heller hur den tekniska biten är utförd. Möjligheten finns ju för att Sveriges Radio och då P4 är en beredskapskanal.

Även idag fortsätter chatten och olika teorier och jag ser att många direkt vill döma de som gjort detta. Det mest intressanta är att få fast förövarna och sedan få reda på VARFÖR de gjort detta. Sedan kan de dömas. Det gäller att se skillnad på SPÅR och TEORI. Spåren har de hittat och det verkar inte vara en slump att någon har skruvat ur alla bultar till stagvirarna. Men VARFÖR?

Vi får hoppas att MSB och övriga aktörer kommer fram till något vettigt i sitt krismöte om masthaveriet, och att vi kan skyddas från liknande i framtiden, och ta lärdom av detta. Men vi skall inte döma någon på förhand, även om det vore skönt att få ett svar och få fast förövarna.

Vi måste värna det fria ordet och att vi kan få ut viktig och korrekt information till allmänheten, men vi får inte utnyttja det fria ordet till vad som helst.

Här kan ni se P4 Sjuhärads drönarfilm från masthaveriet

Saknaden är stor #blogg100

IMG_20160515_185328

Satt igår kväll uppe i ekebacken som vi kallar området och tittade ut över nejden. Precis framför kameran har länsstyrelsen bestämt att det skall röjas upp, ja i stort sett har de bestämt vilka träd och buskar som skall bort, och vilka som skall vara kvar. Allt för att det skall se ut som det odlings och boskapslandskap som det en gång gjorde. Här skall också finnas betade djur för att hålla landskapet i stil med hur det var en gång.

Längre ner ser man den skira grönska nu som sticker upp när markerna blivit gödslade. Är det inte vackert, så säg?

Kommer själv ihåg när vi själva tog beslutet om att lägga ner vårt jordbruk pga lönsamhetsskäl. Inget lätt beslut att ta men det var nödvändigt då. Trots att vi inköpt markerna av granngården och utökat området så gick det inte att få lönsamhet i det hela. Grannen suckar och säger att trots allt arbete med att fixa stordrift, större maskiner mindre personal, så är lönsamheten sämre. Men ändå finns det något inom en som säger att man skall fortsätta, man skall tro på bättre tider. Som bonde har du ingen 8-timmars arbetsdag. Sova och jobba och med en förhoppning att du hinner äta emellanåt. Du kan inte bli sjuk, för det finns ingen ersättare som kan hoppa in. Du får ingen a-kassa om du tvingas lägga ner. Ibland kunde man få någon dags semester och då blev det oftast havet. Men man mådde bra och trivdes med det.

Mitt i allt detta har jag en saknad och vill tillbaka till denna tiden. Saknar mina kossor, som hade sina platser i ladugården, där det låg och stod i ett halvår, där det blev glada när man kom och klappade om dem och gav dem en kram. Ibland ropade de på en när de kände sig sällskapssjuka och man fick avbryta arbetet för att gå och prata med dem. Vilken kärlek! Sedan kom perioden och man skulle ta beslut om liv och död. Man skulle bestämma vilka som skulle slaktas, styckas och läggas ner i frysen. Jag var aldrig med på slakt och styckning men sedan tog jag vid igen. Men å andra sidan visste man vad man sedan stoppade i munnen. Riktigt kött utan antibiotika, djur uppfödda med kärlek och riktigt foder. När man sedan gick ut i hagen på sommaren och ropade på dem och de kom springandes för att att vara sociala med en, så långt från Facebook och Twitter man kan komma.

Tänker på ”kolle-kavven” som blev en besvärlig förlossning då det blev sätesbjudning. Men vi lyckades, men han hade legat så fel så på ena sidans benpar var han mer än kobent och på andra sidan var han hjulbent. Han kunde inte få någon balans och stå själv, utan jag fick hela tiden stötta och hjälpa honom när han skulle vara på benen. När han skulle dia sin mor, så tog jag mjölkpallen och satt mig på den och så fick han stå lutat mot min rygg så han kunde dia. Två dagar efter förlossningen fick modern kalvningsförlamning och dog inför mina ögon. Från den dagen blev jag mamma till kalven. Fick övergå till torrmjölk, ibland blandad med mjölk från en annan ko och lärde honom att dricka ur en hink. Det var inte lätt att lära sig, men genom att stoppa fingrarna i munnen på kalven och sedan ner i hinken med mjölk så lärde han sig snart. Då blev det jobb även på natten för att han skulle få sin mat. Men vilka vänner vi blev 🙂
Snart fick de gå ut och börja beta i hagarna och så även ”kolle-kavven” som gick med sina kompisar. Vilken bra rehabilitering jag gjorde när jag stöttade honom för att gå, och han kom igång bra trots allt och kunde gå ute tillsammans med de andra. Två gånger per dag skulle han ha sin mjölk och jag gick ut med hinken och ropade och han kom springandes i full galopp. När han sedan druckit upp mjölken skulle vi leka och buffas någon halvtimma och visa kärlek och respekt till varandra.

Oh vad jag saknar detta i bland, tom att kräla i skiten, ligga på mage i gödselrännan och spotta koskit låter idag underbart. Vilka tider….

Vildsvin – autokorrekt – snurr-snurr #blogg100

I morse när jag och vovven var ute på förmiddagspromenaden så hittade jag plötsligt ett antal lappar på träden. En tipspromenad och började läsa dem och svara på frågorna i mitt inre. Jag visste att det skulle vara en jaktstig här i närheten och kopplade samman denna promenad med den, även om jag tyckte att kopplingen inte kändes uppenbar. Men när jag gick vidare så träffade jag dem som satte upp lapparna och de visade sig att de skulle ha släktträff. Så de skulle motionera alla släktingarna med denna promenad. Jag följde promenaden till slutet och den slutade vid vildsvinsmatningen. Funderade på hur det gick ihop med släkt och vildsvin, men konstaterade snart att det kanske blir bra mycket mer motion än någon kunnat  ana….

IMG_20160514_203733

I går kväll firade jag och bror ESC genom att äta olastrutar 😉
En gammal kompis och mellohatare dök upp i mitt twitterflöde och jag frågade om han såg hur vi firade kvällen. Han letade upp bilden i mitt Instaflöden och jag fick svar att att han tyckte bilden på Olas trut var häftig. Vi skrattade gott när vi insåg vad autokorrekt tyckte det borde stå istället för det som var tänkt.

 

Snurr, snurr, snurr
I går morse fick jag hastigt hoppa in extra på ett tidningsdistrikt här i närheten. Ett distrikt jag vid något enstaka tillfälle kört för en sex, sju år sedan.
Jag insåg snabbt vid förfrågan att det bara är jag som kommer att klara av detta, då jag har lokalkännedom om detta. Så det var bara att tacka ja. Visste att distriktet var omgjort sedan länge men det blev verkligen en utmaning. Det enda jag hade att gå efter var var adresslistan på tidningprenumeranter och efter den skulle jag ju köra.
När man utsätts för en sådan utmaning, så kändes det skönt att ungefär veta var de olika adresserna låg. Men vad hjälpte det när lådorna är så bristfälligt märkta så man måste ibland använda uteslutningsmetoden för att hitta rätt. Man ber kundtjänst kontakta dem och de går ut och ställer sig vid brevlådan och tittar och konstatera att det är inga problem att se husnumret på huset. Håller helt med, i dagsljus är det inga problem, men vill ni vänta på tidningen tills det blir ljust?
Men trots allt känner jag mig mycket nöjd, då jag i slutet bara fick fyra tidningar till övers. Tog dubbla arbetstiden mot normalt men de flesta fick nog sina tidningar och de som inte fick, fick nog skylla sig själva….
Glömska
Att vi alla glömmer saker emellanåt händer, och vissa saker känns nog väldigt natruliga att man glömt, medan andra saker känns mer skämmiga att man glömt, och var man glöt det…
Här är ett exempel på det jag tror tillhör den lite mer skämmiga delen av glömska.
Klocka på länken så er du historien om:  Mormor glömde kvar barnbarn på restaurang

Filmen på vildsvinet har Jimmie Midflo filmat när han var ute i skogen på promenad.

Fobier #blogg100

feet.jpg

Vi har nog alla våra fobier för något, något som får oss att reagera irrationellt och undvika det som får oss att reagera. En reaktion som sällan står i relation till det vi upplever utan något mycket, mycket starkare. Många vänner har fobi för ormar,spindlar, humlor eller andra saker som får oss att handla i panik, när vi utsätts för det.

En vän jobbar som hjärnskrynklare och skulle precis avsluta arbetet för helgen när telefonen ringde. Det var en patient med ormfobi. Hon hade promenerat i Göteborg och sett reklam för Universeum med en orm som skakat om henne. Helt förtvivlad, förstörd och illamående skulle hon nu stämma företaget. Han halvlyssnade och hummade instämmande. Hon pratade och mådde dåligt. Till slut tyckte han att han behövde säga något till henne och säger: Jag förstår verkligen att du mådde pyton! (Klick och hon lade på telefon)

Bara att hon hörde ordet pyton, som i Pytonorm fick henne att reagera så starkt att hon slängde på telefonen.

Själv har jag fobi för fötter, och varför det vet jag inte… Vad kan en fot göra mig? Möjligtvis sparka till mig om ägaren vill, men det är knappast något jag räknar med, men reagerar det gör jag…
Denna årstid är jobbigt för mig, då folk gärna går strumplösa i sina sandaler, och jag undviker att titta ner på fötterna. Fötter i strumpor är inga problem med, men när jag ser fötterna och speciellt tårna, så mår jag dåligt och vill springa från platsen. Jag görsöker stålsätta mig och oftast fungerar det bra, fast jag vet att ormarna krälar runt min hals, råttorna springer över min rygg och spindlar kryper på mina ben, i det ögonblicket.
På en fest så möter man i kvinna i urtjusig festkänning, festfrisyren är arbetad med i flera timmar och man tycker det är jättesnyggt tills jag ser skorna med öppning för tårna där de är extra markerade med rött nagellack. Festfrisyren omvandlas till otvättat hårrufs med tovor som inte tvättats på några månader. Festblåsan omvandlas till en grå sopsäck, ja hela personen omvandlas till en person som som letar en matbit på en sophög. Allt det vackra jag såg en sekund tidigare är utbytt. Herrar i sandaler gör samma hemska omvandling…. USCH!

Jag läste i en tidning att ett par damer hade anmält en man som blottare, för att hämta tidningen i trapphuset naken. Låt folk gå nakna på stan, men att blotta sig på riktigt är att gå utan strumpor i öppna skor. Tänk om jag skulle anmäla dessa män och kvinnor för att blotta sig???

Det har hänt att jag reagerat så stark på fötter att jag lämnat möten och tillställningar. Jag har lämnat serveringen när servitrisen kom med kaffe och kaka, just bara för fötternas skull.

Så visa respekt och ha strumpor på er 😉

Mitt eget Sundborn #blogg100

IMG_20160513_095252

Jag är ju född och uppvuxen strax utanför Sjuntorp där jag fortfarande bor kvar.

Sjuntorp har vuxit fram som ett textilindustrisamhälle. Sveriges näst första bomullsspinneri öppnade här 1813, vid vattenfallet i Slumpån. AB Sjuntorp och det omkringliggande samhället expanderade kraftigt och hade vid sin höjdpunkt på 1940-talet 1 200 anställda, inklusive sidoverksamheter. Bostadsbyggande och samhällsservice skedde i hög grad i företagets regi, så Sjuntorp kunde med rätta kallas en bruksort.

Sjuntorp var från början huvudort i Flundre landskommun. Där fanns då fem livsmedelbutiker, slakteri, två banker, bibliotek, konditori, bageri, tandläkare och kommunhus.

Textilbranschen i hela landet upplevde så småningom en kraftig tillbakagång, så även i Sjuntorp. År 1982 såldes fabriken ut, och hyser nu några mindre mekaniska industrier med ett hundratal anställda. Ortens enda kvarvarande textilföretag är Sjuntorps Band AB.

Ibland när jag får möjlighet smyger jag mig in på gamla fabriksområdet och promenerar. Här blandas gammalt och nytt. Mycket av det gamla finns kvar, och en del är är ju moderniserat och förändrat. Bokstäverna på skorstenen som bildar ordet Sjuntorp har sedan länge tappat sina neonrör men istället lyses det upp av spottar som ger den gamla känslan tillbaka. Här jobbade far som eldare när han gick i land när jag föddes. Kommer man sedan ner mot ån och fallet är det väldigt lätt att ryckas tillbaka något 100-tal år. Detta ser man inte från någon väg utan att man måste in på området.

Strax utanför området ligger varpen där fallen slutar och där ån åter börja flyta sakta igen. Hit går ingen väg om mna inte har nycklar att kunna komma in och ut genom stängslet. Förr fanns flera hål uppklippta så det var aldrig problem men nu mera måste du vandra över ängarna för att ta dig dit. Och där i avskildhet ligger mitt Sundborn.

Första gången jag var i Sundborn och besökte Lilla Hyttnäs, dvs Carl Larsson-gården och tittade ut mot sjön bakom huset, så fick jag en förnimmelse av vår lilla varp bakom fabriken. Varför jag gör den kopplingen vet jag inte. Min farfar hette Karl Larsson, ett känt namn men med annan stavning.  Räknade ut att jag varit i Sundborn sex, möjligen sju gånger och har bara bra minnen därifrån förutom ett.Men det lämnar vi dithän.

Jag har trivts bra i Sundborn men varför kopplingen av vår varp för mig är så stark till Sundborn vet jag inte. Jag tycker platsen är så vacker där både fallet och avrinningen från kraftverket åter samlas och varje gång väntar jag på att ekan skall dyka upp där med mannen i hatt som ror sina damer med paraplyer i solens sken. Varenda gång blir jag lika besviken för jag väntar och väntar men de dyker aldrig upp. Men jag sätter mig gärna ner där och väntar och drömmer om att de skall dyka upp, för jag ser dem tydligt framför mina ögon. Det är inte så ofta jag är här nere, men när det sker, så tillåter jag mig drömma bort en stund, till en förgången tid och förgången plats.

PS:
Var uppe via Google Map och vandrade runt på Carl Larsson-gården häromdagen och upptäckte att det inte ser ut som på min bild, men oavsett så blir det ändå Sundborn för mig…
DS

 

Avsked är inte för alltid #blogg100

20160512_131616

Jag har ju alltid gått min egen väg och inte brytt mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag har så mycket berättelser inom mig från andra världskriget minnen som både är jobbiga men också oerhört fina, mitt i detta. Jag har sett så mycket hat och hot från vänner, bekanta,  grannar och släkt så det räcker för hela livet. Ibland kommer tillfällen som man vill göra extra fina, fina minnen att bevara nära hjärtat, där ingen kan komma åt att förstöra dem.
I dag var ett sådant tillfälle som jag ville göra det finaste och bästa utav.

För en tid sedan lämnade ju min morbror och för mig även min bror det jordiska. Visserligen var det väntat men ändå oväntat, som det nästan alltid är och det blev på ett sätt chockartat och samtidigt en frid inom mig. Jag valde ju att besöka honom en sista gång i avskedsrummet på sjukhuset, där jag fick möjlighet att se honom, prata med honom och kyssa honom farväl. För mig var det på något sätt det samma som en begravning och ett värdigt slut. Men samtidigt så ville jag också göra något idag på den officiella begravningsdagen. Jag bestämde mig för att göra något eget av denna dag, som jag kan ha som minne av dagen. Jag stängde ner Facebook och Twitter och ville hålla hatet borta och fylla mitt inre med kärlek. Jag valde att dela naturens kärlek i form av bilder på Instagram och njöt av andras fina vårbiler. Började fundera och kom fram till att jag ville ha ett blomsterarrangeman i form av ett hjärta och det skulle gå i de svenska och tyska färgerna. Rutan på landet fick fria händer att utforma det efter mina önskemål och ni må tro att jag var nöjd med resultatet.

Klockan 10 hämtade jag blommorna och for sedan ut till Åh stiftsgård utanför Ljungskile. Där har jag inte varit på tusen år sedan jag konfirmerades. Klockan 12 mötte jag upp i kyrkan för middagsbön och jag vill rikta ett stort tack till Göran och Gunilla som tog med ”Snutten” i våra böner och gemensam läsning. Verkligen en ny upplevelse som värmde mitt inre.

20160512_194604Därefter fortsatte jag ner till havet med min blomsteruppsättning. Satte mig ner och njöt av utsikten, kände doften av saltvatten och tång och inväntade att klockan skulle bli 14,00. Då tog jag min dekoration och promenerade en bit ut i vatten och försiktigt lade jag den till rätta, och lät den flyta bort med strömmar och vind. Stod länge och tittade på den där den guppade i de blå böljorna samtidigt som den sakta flöt bort. Precis som livet försvann den längre och längre bort, sakta, sakta. Det var så vackert att se denna uppsättning med sina vackra färger. Efter en halvtimma valde jag att börja lämna denna plats med värme i hjärtat för att ha begravningskaffe och minnesstund lika ensam som denna ”begravning”.

När jag började vandra tillbaka med vovven kände jag att jag fick en hjälpande hand och vinden började friska i rakt mot mig, och jag blev tvungen att vända. Någon flyttade hela hjärtat ut mot havet, ut mot det fria precis som jag önskade och det som ”Snutten”älskade mest, vatten, frihet och att få sin inre stryka.
Då som först rann det ett par tårar på min kind, inte av saknad utan av glädje. Nu hade han sin frid.

Väl hemkommen så valde jag och bror att åka ner till vår kyrkogård och lade tre röda rosor i minneslunden.

Tack ”Snutten” för vad du givit mig och oss av din gränslösa kärlek.
En gång kommer vi åter att mötas. Hälsa mor och far!