Jag är ju född och uppvuxen strax utanför Sjuntorp där jag fortfarande bor kvar.

Sjuntorp har vuxit fram som ett textilindustrisamhälle. Sveriges näst första bomullsspinneri öppnade här 1813, vid vattenfallet i Slumpån. AB Sjuntorp och det omkringliggande samhället expanderade kraftigt och hade vid sin höjdpunkt på 1940-talet 1 200 anställda, inklusive sidoverksamheter. Bostadsbyggande och samhällsservice skedde i hög grad i företagets regi, så Sjuntorp kunde med rätta kallas en bruksort.

Sjuntorp var från början huvudort i Flundre landskommun. Där fanns då fem livsmedelbutiker, slakteri, två banker, bibliotek, konditori, bageri, tandläkare och kommunhus.

Textilbranschen i hela landet upplevde så småningom en kraftig tillbakagång, så även i Sjuntorp. År 1982 såldes fabriken ut, och hyser nu några mindre mekaniska industrier med ett hundratal anställda. Ortens enda kvarvarande textilföretag är Sjuntorps Band AB.

Ibland när jag får möjlighet smyger jag mig in på gamla fabriksområdet och promenerar. Här blandas gammalt och nytt. Mycket av det gamla finns kvar, och en del är är ju moderniserat och förändrat. Bokstäverna på skorstenen som bildar ordet Sjuntorp har sedan länge tappat sina neonrör men istället lyses det upp av spottar som ger den gamla känslan tillbaka. Här jobbade far som eldare när han gick i land när jag föddes. Kommer man sedan ner mot ån och fallet är det väldigt lätt att ryckas tillbaka något 100-tal år. Detta ser man inte från någon väg utan att man måste in på området.

Strax utanför området ligger varpen där fallen slutar och där ån åter börja flyta sakta igen. Hit går ingen väg om mna inte har nycklar att kunna komma in och ut genom stängslet. Förr fanns flera hål uppklippta så det var aldrig problem men nu mera måste du vandra över ängarna för att ta dig dit. Och där i avskildhet ligger mitt Sundborn.

Första gången jag var i Sundborn och besökte Lilla Hyttnäs, dvs Carl Larsson-gården och tittade ut mot sjön bakom huset, så fick jag en förnimmelse av vår lilla varp bakom fabriken. Varför jag gör den kopplingen vet jag inte. Min farfar hette Karl Larsson, ett känt namn men med annan stavning.  Räknade ut att jag varit i Sundborn sex, möjligen sju gånger och har bara bra minnen därifrån förutom ett.Men det lämnar vi dithän.

Jag har trivts bra i Sundborn men varför kopplingen av vår varp för mig är så stark till Sundborn vet jag inte. Jag tycker platsen är så vacker där både fallet och avrinningen från kraftverket åter samlas och varje gång väntar jag på att ekan skall dyka upp där med mannen i hatt som ror sina damer med paraplyer i solens sken. Varenda gång blir jag lika besviken för jag väntar och väntar men de dyker aldrig upp. Men jag sätter mig gärna ner där och väntar och drömmer om att de skall dyka upp, för jag ser dem tydligt framför mina ögon. Det är inte så ofta jag är här nere, men när det sker, så tillåter jag mig drömma bort en stund, till en förgången tid och förgången plats.

PS:
Var uppe via Google Map och vandrade runt på Carl Larsson-gården häromdagen och upptäckte att det inte ser ut som på min bild, men oavsett så blir det ändå Sundborn för mig…
DS