Det är egentligen väldigt lustigt hur man kan ändra sig från tid till annan. Efter mors bortgång så var det tvunget att göra något åt sig självt och komma i normala gängor igen.
En sak var att bygga upp vänskapen med vänner igen och hitta nya sådana. Där har jag fortfarande en del att ta igen. Men även mitt kroppsliga välbefinnande. Jag började promenera igen, oh vad jobbigt det var, men samtidigt kul. Vovven var absolut inte sen med att hänga på. Det första fick man tvinga sig ut, men när man väl kom ut så gick det bra, men jag hade ju som mål att gå 10000 steg per dag och det blev trots allt en kamp.
Men sedan blev de vanliga vägarna tråkiga och man visste inte var man skulle gå, och man fick än en gång kämpa med sig självt…. Oj oj oj, vad man tyckte synd om sig själv, man ville inte men man visste att man måste göra det för att komma tillbaka till livet.

Kämpa, kämpa och åter kämpa och man försökte hitta på ursäkter för att slippa, man ville skapa sig ett alibi för sitt dåliga samvete. Men nu har det vänt så totalt istället och man får abstinens om man inte promenerar. Långa promenadvägen har blivit korta promenadvägen, och är den tur vi går som morgonpromenad numera. Och vovven vet precis vad det handlar om. Han vet att han skall stanna innan vi skall korsa vägen och där väntar han på kommandot varsågod innan vi promenerar över vägen. När vi kommit en bit så stannar han igen för han vet att jag kopplar loss honom så han får springa lös. Han vet också var han skall stanna för att jag åter skall koppla honom, för att inte springa för mycket och stressa djuren just nu när de behöver lugn och ro.

Ibland tror jag till och med att han kan almanackan, eller har han lärt sig känna igen ryggsäcken? Ett par gånger i veckan promenerar vi de fyra kilometrarna till vår butik och inhandlar lite smått. Får ju inte vara några tyngre grejer men det funkar fint. När vi kommer till butiken går han till tiggaren som sitter utanför och sätter sig och då vaktar tiggaren honom medan jag handlar och oftast sitter han i knät när jag kommer ut igen.

För mig blir det ju extra trygghet när någon har koll på honom där och tiggaren får lite extra betalt för jobbet. Men även promenader till någon av våra kyrkor ingår i promenadprogrammet numera och även där vet vovven var han skall hålla hus när jag är inne i kyrkan. Det som bara var ett helt företag att promenera och handla är idag så vardagligt, så jag tänker inte på att ta bilen. Förr hittade man på ursäkter just för att få ta bilen, idag klär man sig efter vädret och bryr sig inte om lite regn.

I dag är det inte några konstigheter att promenera de tre kilometrarna till busshållplatsen och ta bussen upp till stan för att ta en öl i goda vänners lag och sedan hem igen. Förr sade man alltid nej, för taxi var för dyrt och man kunde inte dricka om man skulle köra själv. Och nu under sommaren kan man ju sitta på uteserveringar och då kan ju vovven också vara med, oftast.

Så numera står bilen still i flera dagar när jag och vovven tar benen till hjälp och det gangnar ju både oss och miljön, så varför klaga? 🙂