Avsked är inte för alltid #blogg100

20160512_131616

Jag har ju alltid gått min egen väg och inte brytt mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag har så mycket berättelser inom mig från andra världskriget minnen som både är jobbiga men också oerhört fina, mitt i detta. Jag har sett så mycket hat och hot från vänner, bekanta,  grannar och släkt så det räcker för hela livet. Ibland kommer tillfällen som man vill göra extra fina, fina minnen att bevara nära hjärtat, där ingen kan komma åt att förstöra dem.
I dag var ett sådant tillfälle som jag ville göra det finaste och bästa utav.

För en tid sedan lämnade ju min morbror och för mig även min bror det jordiska. Visserligen var det väntat men ändå oväntat, som det nästan alltid är och det blev på ett sätt chockartat och samtidigt en frid inom mig. Jag valde ju att besöka honom en sista gång i avskedsrummet på sjukhuset, där jag fick möjlighet att se honom, prata med honom och kyssa honom farväl. För mig var det på något sätt det samma som en begravning och ett värdigt slut. Men samtidigt så ville jag också göra något idag på den officiella begravningsdagen. Jag bestämde mig för att göra något eget av denna dag, som jag kan ha som minne av dagen. Jag stängde ner Facebook och Twitter och ville hålla hatet borta och fylla mitt inre med kärlek. Jag valde att dela naturens kärlek i form av bilder på Instagram och njöt av andras fina vårbiler. Började fundera och kom fram till att jag ville ha ett blomsterarrangeman i form av ett hjärta och det skulle gå i de svenska och tyska färgerna. Rutan på landet fick fria händer att utforma det efter mina önskemål och ni må tro att jag var nöjd med resultatet.

Klockan 10 hämtade jag blommorna och for sedan ut till Åh stiftsgård utanför Ljungskile. Där har jag inte varit på tusen år sedan jag konfirmerades. Klockan 12 mötte jag upp i kyrkan för middagsbön och jag vill rikta ett stort tack till Göran och Gunilla som tog med ”Snutten” i våra böner och gemensam läsning. Verkligen en ny upplevelse som värmde mitt inre.

20160512_194604Därefter fortsatte jag ner till havet med min blomsteruppsättning. Satte mig ner och njöt av utsikten, kände doften av saltvatten och tång och inväntade att klockan skulle bli 14,00. Då tog jag min dekoration och promenerade en bit ut i vatten och försiktigt lade jag den till rätta, och lät den flyta bort med strömmar och vind. Stod länge och tittade på den där den guppade i de blå böljorna samtidigt som den sakta flöt bort. Precis som livet försvann den längre och längre bort, sakta, sakta. Det var så vackert att se denna uppsättning med sina vackra färger. Efter en halvtimma valde jag att börja lämna denna plats med värme i hjärtat för att ha begravningskaffe och minnesstund lika ensam som denna ”begravning”.

När jag började vandra tillbaka med vovven kände jag att jag fick en hjälpande hand och vinden började friska i rakt mot mig, och jag blev tvungen att vända. Någon flyttade hela hjärtat ut mot havet, ut mot det fria precis som jag önskade och det som ”Snutten”älskade mest, vatten, frihet och att få sin inre stryka.
Då som först rann det ett par tårar på min kind, inte av saknad utan av glädje. Nu hade han sin frid.

Väl hemkommen så valde jag och bror att åka ner till vår kyrkogård och lade tre röda rosor i minneslunden.

Tack ”Snutten” för vad du givit mig och oss av din gränslösa kärlek.
En gång kommer vi åter att mötas. Hälsa mor och far!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s