Tack till #jagärhär m. fl.

20170524_094636

Jag har fått uppdraget av Marie Kides anhöriga att viderebefodra deras varma tack. Tacket går till er som skänkt pengar till ”jag är här”, men även andra organisationer såsom cancerfonden och WWF m. fl. Det går också till er som samlat ihop pengar till blommor och alla ni andra tusentals personer som på olika sätt meddelat sitt deltagande i sorgen. Jag kan inte räkna upp namnen på var och en, men ingen är glömd på detta sätt. Enligt sönerna har gensvaret givit dem kraft att gå vidare i sina liv, och att känna att de inte är ensamma i sorgen. Det ger styrka!

Begravningen hölls i onsdags i Fors kyrka här i Sjuntorp. Officianten berättade för en fullsatt kyrka att detta var en av de jobbigaste begravningarna han har haft, men jag vill också inflika att det var en av de finaste jag varit med om.

Sönerna Johan och Markus hade en otroligt kraft att stå framme i kyrkan och tolka ”Håll mitt hjärta” av Hallström och Skifs. Begravningen bjöd på så mycket känslor, allt mellan gråt och skratt, då det i denna svåra stund också togs upp en del minnen, minnen som vi får bära med oss inför kommande dagar.

Så ett finstämt och ödmjukt tack till alla som på olika sätt deltagit i sorgen efter Maria Kide.

Anhöriga.

20170524_105143

I din trädgård fick blommor och grönsaker växa och utvecklas. 
Med din hjälp fick de bli vackra och livskraftiga. Likaså barnen i ditt klassrum. Vi som är kvar får försöka göra vårt bästa, med trädgården, blommorna och barnen. 
Vi; växter och vänner, familj och flora, Paprikor och partikamrater, kommer att sakna dig. 

20170524_105738

Själv skrev jag på Facebook i mitt privata flöde
Tack Marie Kide!

Du rycktes ifrån oss på ett brutalt sätt, där vi har svårt att intala oss vad som hänt. Men det var en ensam gärningsman som med sitt hat tog ditt liv.

I dag på din begravning var kyrkan fylld till sista plats och det fanns så mycket värme och kärlek, där var och en hade en plats i ditt hjärta, på samma sätt som du hade plats i våra hjärtan.

Jag delar sorgen med dina närmaste men samtidigt delar jag kärleken som sammanförde oss i gemenskap.

Ännu ett bevis på att kärleken är så mycket större än hatet.

Vi är många som kommer att föra ditt budskap vidare.

Avsked är inte för alltid #blogg100

20160512_131616

Jag har ju alltid gått min egen väg och inte brytt mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag har så mycket berättelser inom mig från andra världskriget minnen som både är jobbiga men också oerhört fina, mitt i detta. Jag har sett så mycket hat och hot från vänner, bekanta,  grannar och släkt så det räcker för hela livet. Ibland kommer tillfällen som man vill göra extra fina, fina minnen att bevara nära hjärtat, där ingen kan komma åt att förstöra dem.
I dag var ett sådant tillfälle som jag ville göra det finaste och bästa utav.

För en tid sedan lämnade ju min morbror och för mig även min bror det jordiska. Visserligen var det väntat men ändå oväntat, som det nästan alltid är och det blev på ett sätt chockartat och samtidigt en frid inom mig. Jag valde ju att besöka honom en sista gång i avskedsrummet på sjukhuset, där jag fick möjlighet att se honom, prata med honom och kyssa honom farväl. För mig var det på något sätt det samma som en begravning och ett värdigt slut. Men samtidigt så ville jag också göra något idag på den officiella begravningsdagen. Jag bestämde mig för att göra något eget av denna dag, som jag kan ha som minne av dagen. Jag stängde ner Facebook och Twitter och ville hålla hatet borta och fylla mitt inre med kärlek. Jag valde att dela naturens kärlek i form av bilder på Instagram och njöt av andras fina vårbiler. Började fundera och kom fram till att jag ville ha ett blomsterarrangeman i form av ett hjärta och det skulle gå i de svenska och tyska färgerna. Rutan på landet fick fria händer att utforma det efter mina önskemål och ni må tro att jag var nöjd med resultatet.

Klockan 10 hämtade jag blommorna och for sedan ut till Åh stiftsgård utanför Ljungskile. Där har jag inte varit på tusen år sedan jag konfirmerades. Klockan 12 mötte jag upp i kyrkan för middagsbön och jag vill rikta ett stort tack till Göran och Gunilla som tog med ”Snutten” i våra böner och gemensam läsning. Verkligen en ny upplevelse som värmde mitt inre.

20160512_194604Därefter fortsatte jag ner till havet med min blomsteruppsättning. Satte mig ner och njöt av utsikten, kände doften av saltvatten och tång och inväntade att klockan skulle bli 14,00. Då tog jag min dekoration och promenerade en bit ut i vatten och försiktigt lade jag den till rätta, och lät den flyta bort med strömmar och vind. Stod länge och tittade på den där den guppade i de blå böljorna samtidigt som den sakta flöt bort. Precis som livet försvann den längre och längre bort, sakta, sakta. Det var så vackert att se denna uppsättning med sina vackra färger. Efter en halvtimma valde jag att börja lämna denna plats med värme i hjärtat för att ha begravningskaffe och minnesstund lika ensam som denna ”begravning”.

När jag började vandra tillbaka med vovven kände jag att jag fick en hjälpande hand och vinden började friska i rakt mot mig, och jag blev tvungen att vända. Någon flyttade hela hjärtat ut mot havet, ut mot det fria precis som jag önskade och det som ”Snutten”älskade mest, vatten, frihet och att få sin inre stryka.
Då som först rann det ett par tårar på min kind, inte av saknad utan av glädje. Nu hade han sin frid.

Väl hemkommen så valde jag och bror att åka ner till vår kyrkogård och lade tre röda rosor i minneslunden.

Tack ”Snutten” för vad du givit mig och oss av din gränslösa kärlek.
En gång kommer vi åter att mötas. Hälsa mor och far!

Alla goda ting är tre… #bloggswe

su_123again
Alla goda ting är tre, så ock även de onda. Det sade alltid min fader.

Just nu är de orden återigen aktuella för mig. Om sedan dödsfall är på den onda eller goda sidan överlåter jag till er läsare att ta ställning till. När far gick bort var det för mig tre nära individer som gick bort tätt inpå varandra. Men det fanns också tre i en annan version. Far hade två lekkamrater, som han höll vänskapen vid liv till under alla år. Dessa tre kompisar föddes med ett års mellanrum och de behöll vänskapen in i döden, då de gick bort med ett års mellanrum.

I höstas blev mors katt ihjälkörd här ute på vår grusväg, och både jag och mor kände sorg över den förlusten. Den katten skulle alltid sova hos mor i sängen, och mor gillade att klappa henne. Vet inte hur mycket mor vet om katten men klappa den, det gjorde hon. Inte långt därefter så gick ju även mor bort. Mitt i det sorgearbetet som kom dödsfall nummer tre. Grannen vars son, som på liknande sätt som jag bodde hemma” för att vara sina föräldrar behjälpliga dog knall och fall på en fest. En person med hjärtat på rätt ställe, en stor portion empati och humor. Världen och Solberga by blev helt plötsligt fattigare.
Vi hade inte hunnit att få mor i jorden innan det dödsbudet kom.

När far gick bort, så hade vi två begravningar på 14 dagar. När mor gick bort, lika så…

Nu måste jag börja om att räkna från ett igen. Fadern till sonen som dog i höstas, gick bort för en liten tid sedan.
Har varit iväg och beställt blommor, satt in pengar på cancerfondens plusgironummer.
Nu blir det begravning på fredag.

Men det värsta av allt, jag har bara börjat räkna och vem blir nummer två och vem blir nummer tre?

Spänningen är oliiiidlig, sade alltid Peter Harryson i ”Så skall det låta” och just nu håller jag inte med honom.
Men man kan inte värja sig, nu är det bara att se tiden an….

Slutorden i dödsannonsen är: Son, du har sträckt ut handen, far har greppat den.