Avsked är inte för alltid #blogg100

20160512_131616

Jag har ju alltid gått min egen väg och inte brytt mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag har så mycket berättelser inom mig från andra världskriget minnen som både är jobbiga men också oerhört fina, mitt i detta. Jag har sett så mycket hat och hot från vänner, bekanta,  grannar och släkt så det räcker för hela livet. Ibland kommer tillfällen som man vill göra extra fina, fina minnen att bevara nära hjärtat, där ingen kan komma åt att förstöra dem.
I dag var ett sådant tillfälle som jag ville göra det finaste och bästa utav.

För en tid sedan lämnade ju min morbror och för mig även min bror det jordiska. Visserligen var det väntat men ändå oväntat, som det nästan alltid är och det blev på ett sätt chockartat och samtidigt en frid inom mig. Jag valde ju att besöka honom en sista gång i avskedsrummet på sjukhuset, där jag fick möjlighet att se honom, prata med honom och kyssa honom farväl. För mig var det på något sätt det samma som en begravning och ett värdigt slut. Men samtidigt så ville jag också göra något idag på den officiella begravningsdagen. Jag bestämde mig för att göra något eget av denna dag, som jag kan ha som minne av dagen. Jag stängde ner Facebook och Twitter och ville hålla hatet borta och fylla mitt inre med kärlek. Jag valde att dela naturens kärlek i form av bilder på Instagram och njöt av andras fina vårbiler. Började fundera och kom fram till att jag ville ha ett blomsterarrangeman i form av ett hjärta och det skulle gå i de svenska och tyska färgerna. Rutan på landet fick fria händer att utforma det efter mina önskemål och ni må tro att jag var nöjd med resultatet.

Klockan 10 hämtade jag blommorna och for sedan ut till Åh stiftsgård utanför Ljungskile. Där har jag inte varit på tusen år sedan jag konfirmerades. Klockan 12 mötte jag upp i kyrkan för middagsbön och jag vill rikta ett stort tack till Göran och Gunilla som tog med ”Snutten” i våra böner och gemensam läsning. Verkligen en ny upplevelse som värmde mitt inre.

20160512_194604Därefter fortsatte jag ner till havet med min blomsteruppsättning. Satte mig ner och njöt av utsikten, kände doften av saltvatten och tång och inväntade att klockan skulle bli 14,00. Då tog jag min dekoration och promenerade en bit ut i vatten och försiktigt lade jag den till rätta, och lät den flyta bort med strömmar och vind. Stod länge och tittade på den där den guppade i de blå böljorna samtidigt som den sakta flöt bort. Precis som livet försvann den längre och längre bort, sakta, sakta. Det var så vackert att se denna uppsättning med sina vackra färger. Efter en halvtimma valde jag att börja lämna denna plats med värme i hjärtat för att ha begravningskaffe och minnesstund lika ensam som denna ”begravning”.

När jag började vandra tillbaka med vovven kände jag att jag fick en hjälpande hand och vinden började friska i rakt mot mig, och jag blev tvungen att vända. Någon flyttade hela hjärtat ut mot havet, ut mot det fria precis som jag önskade och det som ”Snutten”älskade mest, vatten, frihet och att få sin inre stryka.
Då som först rann det ett par tårar på min kind, inte av saknad utan av glädje. Nu hade han sin frid.

Väl hemkommen så valde jag och bror att åka ner till vår kyrkogård och lade tre röda rosor i minneslunden.

Tack ”Snutten” för vad du givit mig och oss av din gränslösa kärlek.
En gång kommer vi åter att mötas. Hälsa mor och far!

Din själ har lämnat kroppen #blogg100

wp-1461766823561.jpg
Snutten, idag möttes du och jag för allra sista gången. Jag ville ta ett riktigt farväl av dig, av dig som nästan var min bror. Jag hade pratat med bårhuset och fått tid till idag klockan 14.00. Jag tänkte att det kommer att komma många känslor och tankar i mig, så jag valde att åka tåget till Skövde. Hela resan gick perfekt och jag var på sjukhuset i god tid.

Kom in på sjukhuset och träffade damerna från Röda Korset som kunde hjälpa mig vidare. Jag frågade efter avskedsrummet, men där gick de bet, så istället blev det frågan om var Sjukhuskyrkan låg. Väl där så fick jag klara besked och kunde promenera runt hela bygget till baksidan. Hade jag frågat efter kapellet så hade det nog varit enklare.

Satte mig utanför på en parksoffa i väntan på att tiden skulle gå fram till 14, men ganska snart uppenbarade det sig en kvinna och öppnar dörren och tittar ut på mig. Jag frågade om det är mig hon väntar på och hon svarade, jag tror det. Detta var sjukhusprästen som tog emot mig och skulle finnas där som mitt stöd

Vi satte oss lite i förrummet och vi pratade om vår relation att du var min morbror men iom att du fanns där när jag växte upp, så blev du på något sätt även min bror.

Hon berättade att du. Snutten, såg fin ut och att du ligger och sover. Du ligger på en vagn som är lite högre, så man får gärna stå upp när man pratar med dig. Vi har gott om tid, så jag får ta den tid jag behöver.

Vi går in i rummet till dig och där ligger du så fint, men en fin filt på dig, och en mjuk kudde under huvudet. Det var så fridfullt. I huvudändan hänger ett fint vävd bonad och två tända ljus brinner där för dig. Jag går runt dig, tittar på dig och ler. Så fint, så rogivande, så vackert.

Jag ställer mig vid huvudändan på den sidan du vrider ditt huvud åt mig så att du skulle kunna se mig om du öppnade ögonen. Jag ler ännu mera när jag tänker på hur fridfullt du sover. Jag pratar med dig, berättar minnen, både de roliga och en del tråkiga men också mina känslor i alla detta. Då och då kommer prästen med frågor, då hon tycker du haft ett intressant liv. Hon ber om ursäkt och hoppades att hon inte störde. Jag svarade fråga på du 🙂

Jag berättade om din favoritmusik från när du var ung, och jag sätter mig ner och plockar fram youtube på telefonen och vi spelar några av dina favoritlåter. Jag tittar på dig och jag tror att du log igenkännande när du hörde musiken.

Jag berättar om fjärilarna som hjälpte mig ta beslut om mor, och prästen letar upp en psalm på ämnet som passar situationen och sjunger den för dig och mig.

Vi ställer oss på var sida om dig, Snutten, och prästen läser några fina dikter och ord, som passar efter min berättelse och dina ord. Vi ber också ett par böner för dig.

Jag berättar för dig att dina barn vill nu har chansen att ta farväl av dig och jag tror det är viktigt för dem att får göra det på sätt som passar dem. Denna gång har du ingen chans att smita så som du gjort tidigare.

Du svarade med en gång på det och jag kände värmen, du gav till mig, som svar.
Jag går ännu ett var runt dig och tittar på dig. Ytterligare ett varv och denna gången använder jag kameran.

Jag böjer mig fram och kysser dig i pannan och ger dig en puss på kinden, precis som jag gjorde när jag var liten och du var storebror ”Snutten”.
Du och jag Snutten, vi kommer mötas igen i en annan värld, där du redan är, men jag inte vet ett skvatt om. Vi har inte skilts från varandra för evigt.

Vi går ut från avskedsrummet och stänger dörren. Jag har sett dig för sista gången, eller i alla fall din kropp. Din själ skänkte mig värme, så du fanns med oss där i rummet.
Jag tackar prästen och promenerar de 6 kilometrarna ner till Skövde central med ett leende på läpparna och frid inom mig. Dina barn kommer göra det absolut finaste de kan göra för dig, och det är både du och jag övertygade om.

Sov gott ”Snutten” till vi möts igen.

Tack till alla som vårdat min (mor)bror och tack till prästen från Sjukhuskyrkan som gjorde en dryg timma av mitt liv så vackert med dig.
.