Avsked är inte för alltid #blogg100

20160512_131616

Jag har ju alltid gått min egen väg och inte brytt mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag har så mycket berättelser inom mig från andra världskriget minnen som både är jobbiga men också oerhört fina, mitt i detta. Jag har sett så mycket hat och hot från vänner, bekanta,  grannar och släkt så det räcker för hela livet. Ibland kommer tillfällen som man vill göra extra fina, fina minnen att bevara nära hjärtat, där ingen kan komma åt att förstöra dem.
I dag var ett sådant tillfälle som jag ville göra det finaste och bästa utav.

För en tid sedan lämnade ju min morbror och för mig även min bror det jordiska. Visserligen var det väntat men ändå oväntat, som det nästan alltid är och det blev på ett sätt chockartat och samtidigt en frid inom mig. Jag valde ju att besöka honom en sista gång i avskedsrummet på sjukhuset, där jag fick möjlighet att se honom, prata med honom och kyssa honom farväl. För mig var det på något sätt det samma som en begravning och ett värdigt slut. Men samtidigt så ville jag också göra något idag på den officiella begravningsdagen. Jag bestämde mig för att göra något eget av denna dag, som jag kan ha som minne av dagen. Jag stängde ner Facebook och Twitter och ville hålla hatet borta och fylla mitt inre med kärlek. Jag valde att dela naturens kärlek i form av bilder på Instagram och njöt av andras fina vårbiler. Började fundera och kom fram till att jag ville ha ett blomsterarrangeman i form av ett hjärta och det skulle gå i de svenska och tyska färgerna. Rutan på landet fick fria händer att utforma det efter mina önskemål och ni må tro att jag var nöjd med resultatet.

Klockan 10 hämtade jag blommorna och for sedan ut till Åh stiftsgård utanför Ljungskile. Där har jag inte varit på tusen år sedan jag konfirmerades. Klockan 12 mötte jag upp i kyrkan för middagsbön och jag vill rikta ett stort tack till Göran och Gunilla som tog med ”Snutten” i våra böner och gemensam läsning. Verkligen en ny upplevelse som värmde mitt inre.

20160512_194604Därefter fortsatte jag ner till havet med min blomsteruppsättning. Satte mig ner och njöt av utsikten, kände doften av saltvatten och tång och inväntade att klockan skulle bli 14,00. Då tog jag min dekoration och promenerade en bit ut i vatten och försiktigt lade jag den till rätta, och lät den flyta bort med strömmar och vind. Stod länge och tittade på den där den guppade i de blå böljorna samtidigt som den sakta flöt bort. Precis som livet försvann den längre och längre bort, sakta, sakta. Det var så vackert att se denna uppsättning med sina vackra färger. Efter en halvtimma valde jag att börja lämna denna plats med värme i hjärtat för att ha begravningskaffe och minnesstund lika ensam som denna ”begravning”.

När jag började vandra tillbaka med vovven kände jag att jag fick en hjälpande hand och vinden började friska i rakt mot mig, och jag blev tvungen att vända. Någon flyttade hela hjärtat ut mot havet, ut mot det fria precis som jag önskade och det som ”Snutten”älskade mest, vatten, frihet och att få sin inre stryka.
Då som först rann det ett par tårar på min kind, inte av saknad utan av glädje. Nu hade han sin frid.

Väl hemkommen så valde jag och bror att åka ner till vår kyrkogård och lade tre röda rosor i minneslunden.

Tack ”Snutten” för vad du givit mig och oss av din gränslösa kärlek.
En gång kommer vi åter att mötas. Hälsa mor och far!

Livet går vidare #blogg100

20160403_165102

En turbulent vecka gå mot sitt slut, en vecka fylld av massor av olika känslor och tankar.
När någon nära går bort så är det inte så konstigt att mycket dyker upp till ytan. Tankar känslor och man vet aldrig hur man reagerar. När jag för ca 20 år sedan fick ordna den första begravningen, så förstod jag var det betydde för mig. För det första skulle jag ordna en fin begravning för den avlidne men jag tog det också som en möjlighet att lära mig hur det fungerar, för en dag står jag där och skall ta hand om mina föräldrar och kanske fler där till. En av de viktigaste lärdomarna för mig blev i samband med det, jag vill inte sitta efteråt och ångra en massa saker vi inte gjorde, en massa frågor jag aldrig ställde och som jag aldrig kommer att kunna få svar på.

När mina föräldrar sedan gick bort så har jag aldrig behövt känna någon skuld till dem, känna att jag gjort fel, eller att jag har missat något. Visst känns det väldigt jobbigt i dödsögonblicket hur man skall hantera den akuta händelsen och den akuta sorg som samtidigt uppstår. Sorgebearbetningen gick väldigt fort för mig, mycket fortare än väntat, och visst känner jag en saknad efter dem, men jag har aldrig dräkts i sorg på samma sätt som jag gjorde efter första begravning.

wp-1461923891003.jpgJag räknade ut att jag har ordnat tre begravningar och att jag nu har tagit farväl av sex personer i olika avskedsrum, där jag kunna se och röra vid den avlidne. Mor och far gick båda bort inför mina ögon och även där fick jag fina stunder med dem efter att hjärtat slutat slå. Min moster gick bort 1980, och då blev vi erbjudna att se henne men både mor och far skrek nej, och jag vågade inte protestera. I dag ångrar jag att jag inte valde att få se henne, men kan inget göra åt det.

Om jag bortser från minnesstunderna jag hade med mina föräldrar, så hade jag nog en av de vackraste stunderna i onsdags med min (mor)bror. Jag var helt ensam förutom en präst som fanns där vid sidan om, ifall jag behövde tröst. Jag fick ta så mycket tid jag behövde och det blev en hel timma.

Detta blev ett fint avsked och jag kände att jag klarat av allt med honom inklusive begravningen. Bror orkar inte med någon mer begravning och det accepterar jag. Sorgebinderiet jag har beställt till begravningen kommer jag att hämta på avtalad tid och åka och lägga här i vår minneslund i stället. Jag sätter mig på en parkbänk och lyssnar till hans favoritmusik på mobilen, om vädret tillåter och ber en bön. Det viktigaste för mig är inte att jag behöver visa andra min sorg, det viktigaste är vad jag bär inom mig. Det viktigaste är att han fick leva sitt liv på det sätt han ville under de förutsättningar han hade. Det skänker mig glädje och ro.

Nu går mitt liv vidare till någon annan står vid min sida och säger några fina ord när mina ögon har sluts för sista gången.