Vad är det som gör oss till man respektive kvinna?
Är det så enkelt som att gå fram och lyfta på kjolen för att se vad som finns där under?
Tror nog bara det är min lille dvärgpudel (hane) som är söt när han hamnar under kjolen hos någon, själv skulle jag nog få både ett och två blåa ögon.

Jag tror ju könet sitter någon annanstans även om de yttre attributen oftast stämmer överens med vad vi känner oss. Men ingen regel utan undantag.
I går läste jag ett blogginlägg, som jag rebloggade och detta fick mig att fundera vidare i större banor. Ftm = Female-to-male, alltså man som utifrån fysiska egenskaper definierats som kvinna vid födseln. Detta inlägg fick mig att fundera tillbaka på alla de människor jag mött under åren.

Redan för 25-30 år sedan, när jag jobbade som busschaufför, fick jag lära mig att det man såg, sällan stämde överens med verkligheten. Det var väldigt lätt att göra en bedömning av personer efter första blicken, en bedömning som oftast kom helt på skam när man pratade med dem, och sedan lärde känna.

Jag tror alla vill vi vara unika och kunna leva på et sätt som känns rätt för oss, utan att bli dömda på förhand utifrån det. En del valde att vara unika genom klädsel, andra unika genom frisyrer. En del såg ut som vilken Svensson som helst, men gjorde sig unika med knytnävar. Vad gör de idag, hur lever de sitt liv och under vilka förutsättningar.

Jag lärde känna två killar i 20-års åldern, som jämt höll ihop. När jag jobbade, blev jag en del av gänget, även om vi inte umgicks privat, om vi inte träffades på stan.
En dag kommer dessa killar fram och visar vad de handlat. Nagellack, läppstift och lite annat smink. De skulle gå ut och dansa på kvällen, fast i kvinnokläder. Häng med till ändhållplatsen där vi får en liten stund för oss själva. Sagt och gjort, och helt plötsligt av fri vilja blev jag försökskanin och dessa killar målade mina naglar med olika färger för att bedöma vilket färg som var vackrast. Det var nog första gången jag såg en början till regnbågsflaggan, och det på mina egna naglar, fast jag då inte visste någon vad som skulle komma. Senare på kvällen kom ett par snygga tjejer som skulle på dans och med en diskret påminnelse såg jag vem det var. Jag dem en blink med ena ögat och önskade dem en trevlig kväll. Men jag kände att jag ville göra något mer för dessa tjejer, så när mitt jobb var slut så gick jag till samma dansställe som de skulle till. Betalade inträde och det blev några danser innan jag hittade mina damer. Vi dansade flera danser, både tryckare och lite mer ifrån varandra och hade jättekul ihop. Vi pratade som man gör, och försökte lära känna varandra.

Vi träffades flera gånger efter det och när vi var ensamma kunde vi prata om detta. Tyvärr så förändrades mitt liv ganska abrupt och jag förlorade kontakten med dem.

Det finns så många fina människor jag lärde känna under mina 10 år som busschaffis. Skulle gärna vilja få träffa dem igen, och veta har det gått. Om de vågar leva sitt liv på det sätt de önskar, på deras egna villkor utan att vi tittar snett på dem.
Mannen som hade klättrat över balkongräcket och skulle hoppa, när han såg mig i bussen och avbröt sitt självmordsförsök. Kvinnan i strumplästen som sprang för livet jagad av en man med kniv. Fick snabbt in henne i bussen. Mannen jag valde att köra omvägen via vårdcentralen för, så han fick hjälp. Vill gärna veta hur det har gått för killarna jag beskrivit här ovan.

Men jag avstår gärna kvinnor som anmält mig för våldtäktsförsök, de män jag hann ducka undan för, och de slog knytnäven i väggen bakom mig. Den grupp jag fick med mig där jag fick polisbeskydd på turen.  Många minnen har snurrat i mitt huvud nu.