Tag Archive | #Blogg100

Mellomeny, brors val #blogg100

20160305_200436

I bland kan fel bli så oerhört rätt…
Som jag tidigare nämnt så har jag inte varit något större fan av melodifestivalen de senaste åren. Nej intresset har legat på minussidan, om jag skall var ärlig. Visst har TV:n varit påslagen med bild och ljud, mest för bror som inte ville missa detta. Och jag har ju snällt suttit med för sällskaps skull.

När det var första deltävlingen, så blev jag försenad och fick då höra rösterna i radion och verkligen fångade mitt intresse. Från att ha varit ett nödvändigt ont i min vardag har det nu gått till att vara en familjefest för mig och bror. Som en del vet, tänker ju inte bror på samma sätt som jag, efter vissa händelser i barndomen, men han är ändock min broder.

Denna gången fick han hela ansvaret till att fixa en mellomeny, viket ha gjorde med bravur. Han fick en summa pengar och promenerade stolt till dryckesmonopolet för att inhandla något för att skapa en drink, lämplig för kvällen. Han återkom med starkvara med limesmak. Vi ställde oss sedan utanför butiken och pratade om hur drinkarna brukar se ut bland annat på tysklandsfärjan.
Vi promenerade in i den stora livsmedelsbutiken och han fick visa vägen dit han tyckte vi skulle gå, och snart stod vi bland frukt och grön. Han hade ansvaret för mellomeny och vi diskuterade och jag gav honom stöd men han fick välja. Till slut blev det gröna citroner som jag berättade att de kallas för limefrukt. Och naturligtvis måste vi ju även ha sugrör så vi fick leka följa John i butiken så han kunde leta upp dem.

Nu skulle vi ju även ha något ätbart och han valde glass. Nu blev det åter följa John genom butiken för att leta upp det. Oh vad stolt jag blev när han valde vårt lokalproducerade märke. Vi diskuterade vidare om vi bara skulle äta glass rakt av, eller om vi skulle göra det till en fest. Fest, skulle det naturligtvis vara, enligt bror, så då blev diskussionen hur det hela skulle göras för att bli festligt. Naturligtvis skulle det vara grädde på, så det fick inköpas, men räcker det, frågade jag…
Efter en stunds funderande så skulle det blir både flaggor och paraplyer och inte minst en hyllning som inte gick av för hackor. Efter en stunds diskuterande så blev det P4 Mello som skulle stå på glassen.

Så igår, fick bror stå i köket och vara både bartender och fixa drinkar och fixa glassen.
Resultatet blev som på bilden ovan, och vet ni vad???

Jag känner mig JÄTTESTOLT över min bror, som fixade något så fint, en bror som tänker utanför ramarna, och inte är lika inskränkt som jag, i mitt tankesätt.

Tack mina fina vänner, radiopratarna i P4, och tack min fina vän Mellonörden på Facebook.
Ni har skapat en tradition hos oss, ni har gjort våra lördagskvällar att bli riktigt festliga, veckans höjdpunkt! Och det bästa av allt, bror är så lycklig!

Ett extra tack till er radiopratare som beskrev brors konstverk så fint. Bror växte en hel decimeter.

PS: Sidan är inte sponsrad av Bohlins glass men vi uppskattar dem för den goda smakens skull.

När olyckan sker #blogg100

cykelhjälm

Året är 1989 årstiden är höst, men en fin sådan kväll och det hade börja skymma lätt. Denna kväll jobbar jag eftermiddag och jag rattar min buss mellan ändhållplatserna på ”pensionärslinjen” i stan. Namnet pensionärslinjen har den fått från att den går mellan de äldsta stadsdelarna där det mest är villabebyggelse och lite äldre befolkning. Linjen är också oftast lugn att köra, då det fanns gott om tid. Ofta var de lite lugnare linjerna hopkopplade med de mer jobbiga linjerna så vi inte skulle behöva arbeta med stress hela dagen. Klockan är nu 20:15 och jag skall ratta bussen ner till Skoftebyn. I bussen sitter ett fåtal passagerare lite halvtrötta och på väg hem för att göra kvällen.Linjen är i de mesta raka linjer, så det är inte så mycket svängande utan kör i maka lunk framåt på Syltevägen. Jag passerar skinnbutiken och stannar nästan till vid skylten lämna företräde för korsande fordon. Jag trampar lätt på gasen, på den sista smala delen av vägen, som lutar lite lätt neråt, en korsning som skall passeras och i nästa skall jag svänga vänster.

Håller en lätt hastighet på mellan 30-35 km, korsningen jag skall passera är skymd men jag bedömer min hastighet bra när något snabbt dyker upp från höger. En cyklist som fått hög hastighet i nerförsbacken mot min korsning och jag slänger mig på bromsen. Får ner hastigheten lite innan jag ser hur jag träffar cyklisten med mitten på fronten. Jag ser huvudet på cyklisen när hon flyger av cykeln, ner i backen och kanar över asfalten med huvudet före rakt in i en stenmur. Där blir det stopp. Jag slänger mig på radion i bussen och larmar polis och ambulans medan jag stänger av bussen och sätter på varningsblinkers. Jag ser hur de fåtal passagerare som var i bussen går av och lämnar bussen, men vart de sedan tog vägen vet jag inte.

Jag ut till flickan för att se vad ja kan göra i första hjälpen, hon lever men är mycket omtöcknad, har mycket ont i huvudet och ser inget. Någon har sett olyckan och känner igen flickan som larmat föräldrarna som bor i närheten och de kommer springandes. Inga hårda ord mellan oss, det var en olyckshändelse och det kändes skönt fast vi alla var i en chockfas. Ambulansen är snart på plats och strax därefter även polisen. Flickan tas om hand om på ett föredömligt sätt, och avförs direkt till sjukhus och mamman följer med i ambulansen medan pappan skall komma efter med bil.

Nu var det min tur att tas om hand och det av polisen. Vi gick in i bussen och jag satte mig på förarplatsen och vi pratade. NU skulle det första förhöret hållas med mig. Jag är glad att jag i krissituationer kan hålla mig lugn även om jag var ordentligt chockad.

Jag hade kört på en cyklist som kom från höger och som jag enligt alla trafikens regler skulle lämnat företräde för men inte gjort. Jag kommer väl ihåg om jag inte skall blåsa i ”ballongen”, behövs inte, sådant ser vi med en gång, svarade de, men vill du, så visst fixar vi det. Den ene polisen går till sin bil för att hämta den medan jag småpratar med den andre och berättar min version om hur olyckan gick till. Berättar min uppskattade hastighet och hur jag uppfattade olyckan. Jag fick blåsa och jag var helt grön, så där fanns inga misstänksamheter. Men jag var ju glad jag hade ju ett bevis för min egen skull.

Frågade om de inte ville ha färdskrivarbladet, vilket de tacksamt tog emot. Jag var glad att jag hade egen nyckel så jag kunde ta fram det. Ytterligare ett bevis för mig att jag skött mig. Vi pratade vidare om hur jag uppfattade allt och jag berättade att här är det en stor uppmurad cementmur för att får en någorlunda platt trädgård och ovanpå växer en häck. Finns ingen möjlighet att se något från det hållet, men framhåller att jag tagit den hänsyn som kan ställa på mig. Jag ber poliserna sätta sig ner och jag kör ett varv runt kvarteret för att visa hur jag ser korsningen från mitt håll. Polisen berättar att flickan aldrig har sett bussen när hon kom och jag kontrade med om inte cyklisten har sett en stor buss komma, hur skulle jag kunna se en liten cyklist…

Vi skiljs åt polisen och jag och jag tar min buss tillbaka till depån. Om företaget satte in en annan buss för resterande turer hur det gjorde har jag ingen aning om. Jag blev beviljad ledighet dagen efter med fullt betalt, men behövde jag mer ledig tid, så skulle jag sjukskriva mig, vilket jag inte gjorde.

NU började en fasansfull tid, vad kommer att hända, mitt brott skall gå till åklagare, som skall ta beslut om ev rättegång, och jag skall stå inför skranket. Usch, hemska tanke.

Tiden gick och inget hände och det var en jobbig tid. Efter nio månader kom ett brev i postlådan att jag skulle infinna mig på polisstationen för förhör. Begär ledigt med betalning och kommer upp till utredaren på polisstationen.

Jag skulle än en gång berätta om händelsen och hur skall jag kunna göra det efter så lång tid??? Jag svarade att detta är värre än en graviditet, tidigare visste man inte om det skulle bli pojk eller flicka och nu ser det ut att bli missfall, svarade jag.
Han bad mig berätta saker, som han läste i protokollet från olyckskvällen, och gång på gång svarade jag, du har uppgifterna i protokollet, och jag hänvisar till dem. Jag sade att jag kan omöjligt komma ihåg detaljer som är till min fördel eller nackdel, så vad jag än säger idag, så ligger det bara mig till last.

Nu påbörjades en ny graviditetstid på nio månader, en tid som man inte visste skulle bli pojk eller flicka, men då kom ett brev från tingsrätten. Usch, vad hemskt det var att hålla detta brev i handen, häri fanns något, som jag ännu inte visste.

Jag gick in och satte mig vid köksbordet, tog ett djupt andetag öppnade brevet och läser alla fakta i ärendet, medan jag håller andan. Längst ner läser jag åklagarens bedömning ”Vårdslöshet i trafik ej styrkt”. Jag var frikänd!!!!!

Nu blev det kramkalas.

Cyklisten hade efter en knapp månad på sjukhus fått skallbenet läkt, synen var helt återställd och det enda men hon hade fått efter olyckan, var att hon alltid skulle bära cykelhjälm i fortsättningen. Deras försäkringar hade tagit alla extrakostnader för det som hänt, och jag var inte skyldig till olyckan, så det var en härlig dag när jag kunde träffa flickan och hennes föräldrar och även vi kunde ha ett kramkalas.
De kramarna var nog de godast jag både kunde ge och ta.

The Danish Girl #blogg100

THE DANISH GIRL är en fantastisk kärlekshistoria baserad på Lili Elbes och Gerda Wegeners liv. I filmen spelas de av oscarbelönade Eddie Redmayne (The Theory of Everything) och svenska Alicia Vikander (Ex Machina). Regisserar gör oscarbelönade Tom Hooper (The King’s Speech).

Året är 1926 och i Köpenhamn bor konstnärsparet Einar och Gerda. Einar är känd för sina landskapsmålningar och Gerda för sina porträtt. Deras äktenskap är starkt och kärleksfullt, om än en aning kryddlöst.

Bristen på dramatik undanröjs dock med besked den dag då Gerda ber sin make täcka för en kvinnlig modell i ett porträtt hon snabbt måste få klart. Einars upplevelse av att bära klänning inleder en inre transformation, och hon inser att livet som Lili är ett uttryck för hennes äkta jag.

Ovanstående text är från filmbolagets beskrivning av filmen.

Jag går inte så ofta på bio, liksom jag sällan läser böcker. Anledningen är att jag måste fångas ordentligt av innehållet, för att behålla koncentrationen på innehållet. När mitt intresse sjunker kan jag fortsätta och läsa/titta men mina tankar är någon annanstans och jag missar därför en del av innehållet. När det gäller böcker kan jag oftast bläddra tillbaka för att hitta platsen där min koncentration försvann, men det går inte på bio.

Filmen visar mycket fin och trogen kärlek och på många sätt kunde den bygga upp mitt känsloberg och jag kände hur hela publiken höll andan, medan vi väntade på reaktion från motspelaren. Det är det gemensamma som ger storheten till att se filmer på bio. Visst fanns det tillfällen då tystnaden kändes onödigt lång och då kändes det lite segt, medan det på andra ställen kunde önskas ytterligare någon sekund för att visa skådespelarnas rolltolkning. Filmens storhet byggde inte bara på ord, utan även skådespelarna mimik och ansiktsuttryck för att visa känslor, vilket jag vill ge en stor eloge till båda huvudskådespelarna. Måste ju säga att Alicia Vicander är väl värd den Oscar hon fick för sin rolltolkning i filmen.

Jag tittade nog bara på min klocka två gånger under hela filmen, så det gör att filmen mycket sevärd.

Grattis Sverige #blogg100

Kronprinsessfamiljen+23+februari+2016.+Foto+Kate+Gabor+Kungahuset.se

Kronprinsessfamiljen 23 februari 2016. Föto Kate Gabor, Kungahuset.se

I dag är jag extra stolt över att vara svensk. Sverige har begåvats med en ny prins genom kronprinsparets försorg. Under dagen kommer en konselj att hållas då namnet på lillprinsen kommer att tillkännages.

Jag är extrastolt över att Sverige kunnat bli en modern demokrati samtidigt som vi behåller vår svenska tradition och historia, vilket jag tror är viktigt, speciellt nu.

Så som jag tror Prins Daniel kände sig igår kväll när han mötte pressen, så kände jag mig på Göteborgs centralstation när jag tog emot flyktingar med små barn, barn som fötts strax innan flykten och barn som fötts under flykten. Jag vill känna att denna symbolik från en kungafödsel också får bli en symbolik för alla andra barn som föds även om inte varje barn får denna massmediala uppmärksamhet, så är det ju ändå något stort som händer. Jag tror nog att de flesta mödrar och fäder känner som Kronprinsessan Viktoria och Prins Daniel, oavsett strålkastarljus eller inte. Jag vill också känna att denna symbolik med folkets jubel, också blir ett jubel för alla andra som föds i Sverige eller av olika anledningar kommer hit till vårt fina land.

Själv spelade jag både vår svenska traditionella nationalsång, som en hyllning till alla men jag spelade även upp mellanakten från melodifestivalen ”Hela Sveriges sång”, som en symbolik för den öppenhet och värme som Sverige ändå visar.

Jag säger ett stort grattis till kronprinsessparet för tillökningen, men också till mina föräldrar, dina föräldrar och alla andra föräldrar.

Ja, jag vill leva jag vill dö på jorden…

Mina fönsterglasögon #blogg100

glasögon

Ser att det diskuteras för eller emot bidrag för glasögonbidrag till unga. Hur politiken såg ut i början på 1970-talet och vilka som styrde landstinget och kommunerna vet jag inte, då jag var för ung. En del av de skador bror fick av medicinerna, var fel på synnerven, vilket gjorde att han inte såg fullgott. Nu skall vi dock inte dra förhastade slutsatser om mediciner, då han kanske inte ens hade överlevt utan dem. Var tredje veckan kom det arbetsterapeuter ner från ”Lekoteket” i residensstaden men leksaker som skulle utveckla och lära honom saker. Jag var inte så gammal så jag förstod allt men jag skulle alltid vara med för att lära mig dessa leksaker för att kunna leka med bror, och att försöka utveckla det som var viktigt att ta tillvara på.

Som storebror såg lillebror alltid upp till mig och att jag då var en viktig bit i hans utveckling. Vissa leksaker tyckte även jag var kul fast åldersskillnaden mellan mig och bor var över sju år. Så jag fick mycket tidigt lära mig att ta ansvar för lillebror, något som nog sätter sina spår även idag.

Ett stort problem var hans syn så landstinget betalade ju hans nya glasögonen och utprovning mm. Men han tyckte det var så obehagliga så han ville inte använda dem och tog av dem så fort vi satte på honom dem. Han kom aldrig underfund med att de gjorde nytta för honom.

I o m att jag var brors store favorit så bekostade landstinget likadana glasögon till mig, fast de hade fönsterglas istället. Jag skulle ju alltid bära mina glasögon när jag var tillsammans med bror, vilket tog lite tid att lära sig för mig, då inte synen påminde mig om det. Men det fungerade och när lillebror såg att storebror hade så fina glasögon så skulle ju även ha ha det, så då försvann problemet lätt med att lära sig använda glasögon.

Jag tror att det var ett billigt sätt för landstinget i sista ändan för att ge bror ett bra stöd.
Så mina fönsterglasögon bar jag i drygt ett år, tills bror verkligen hade lärt sig att använda sina. Så även jag har haft nytta av dåtidens glasögonbidrag även om jag då innefattas av dagens åldersbegränsningar. Dock skulle det ju aldrig accepteras idag, då jag inte hade något synfel, och mina innehöll vanligt fönsterglas. Sedan finns det säkert andra bidrag som hjälper till i dessa speciella fall som vi befann oss i.

Men ett sent tack är bättre än inget tack, så tack landstiget för mina fönsterglasögon.

#blogg100

blogg100-logotype
I dag är det den första mars och en tradition tar vid. Nu är det äntligen dags för #blogg100 igen. Ser verkligen fram emot årets utgåva som är lite av jubileum, då detta event fyller fem år i år. Jag har varit med alla fem år även om jag de tre första var tvungen att ge upp, av olika själ. Förra året var det första år som jag gick i mål med 100 inlägg på 100 dagar.

Efter mors frånfälle så har jag gått över från att fokusera på vård/omsorg så mycket och mer fokuserat på mig och bror och vår vardag. Men jag tittar också på vår omvärld och försöker se den från våra ögon.

Alla våra partier brukar emellanåt få sig en känga, men jag är rädd för de på höger respektive vänsterkanten, då dessa ytterligheter har gjort att medlemmar i släkten har fått plikta med sina liv. Jag älskar mångfalden och är stolt över vårt land även om vissa saker i olika sociala medier förskräcker. Allt som sägs vid köksbordet i slutet sällskap kanske inte passar att deklarera öppet i dessa medier. Mycket av det hat som tidigare har funnits, sprids och synliggörs genom dessa. Samtidigt känner jag en stor kärlek till vad dessa medier har inneburit för mig i nya bekantskaper med personer jag inte visste fanns.

Så i år, ser jag mer än någonsin fram emot #blogg100 och jag önskar alla deltagare ett stort LYCKA TILL!

Stenaline och Terntank

Tärnbris_(2)
Det är med blandade känslor som jag följt händelserna mellan Ternvind och Stena Jutlandica.
Far var involverad i båda rederierna och hade många utlandsuppdrag för dem båda.

Tryggve Möller, VD för Tärntank, var den som representerade Tärntank vid fars begravning för dryg sex år sedan.
tryggve_moller
Tryggve talade ut i en artikel GP och ger sin syn på vad som hände. Han sammanfattar bra vad vi inom familjen känner. Precis som när man hamnar mellan två personer som är oense, så vill man inte ta parti för någon, och försöka hålla sig utan konflikten. Precis så känner vi även för detta. Nu är ju mors fartyg Tänrbris utbytt mot ett nyare fartyg och Tärnvind var systerfartyg till den förra, likaså. Men ändå väcker namnen minnen inom en.

Olle Nordin, var gift med huvudredarens mamma och härstammade från Tärnsjö, som också blev namnet på ett av fartygets fartyg. Därefter förekommer ju namnet Tärn, som har internationaliserats till Tern.

En lustig händelser var när vi för första gången var i Tärnsjö och besökte kyrkogården för att lägga blommor på Olles grav.  Far säger var skall vi börja leta och mor säger, jag vet var det är, och mor gick raka vägen till graven, fast ingen av oss hade varit där, och ännu mindre hade sett en karta över området.