Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden! Så lyder en av stroferna i vår svenska nationalsång och är en symbol för landet Sverige. Jag älskar landet Sverige med sin mångfald både i natur, sina årstider, sin befolkning och kulturer som finns här. Men ibland skäms jag mycket över att kalla mig svensk, då många med främlingsfientlig inställning försöker lägga beslag på att vara ”svensk”.

Jag fick idag för mig att göra någon osvenskt? eller kanske något mycket svenskt, för en som gillar Sverige och vår mångfald.

Jag köpte en stor bukett med rosor i vackra sommarfärger. Jag och bror, tillsammans med vovven, tog oss sedan en promenad i vår vackra stad. Vi stannade vid försäljaren som stod vid köpcentrat och sålde tidningen Faktum. Köpte ett ex (som jag gör) och överräckte samtidigt en av rosorna som tack för att att han gör Sverige färgrikt. Han blev så glad att och ville berätta om hur och varför att han är i Sverige. Han berättade om hur han studerar svenska för att försöka bli en av oss, som inte blir hatat mm.

Vi stannade till hos tiggaren som sitter utanför butiken med sin pappersmugg och hoppas det kommer några kronor i den. Det gjorde vi och lade lite skrammel i muggen och samtidigt räckte vi fram en ros. ”Oh Thank you” blev svaret på knacklig engelska blev svaret samtidigt som hon sträckte fram handen för att tacka. Mynten hon fick kanske hjälper till att lugna magen och rosen kanske ger något att tänka på, ”jag är också värd något”. Vad tankar än blev så förstod jag inte orden men leendet och tåren i ögonvrån gjorde att jag ändå förstod.

Vi fortsatte vår vandring mot torget. Där kommer en äldre man i en rullstol med hustrun vid sidan om och dottern som för rullstolen framåt. Jag går fram till mannen och säger att det är nationaldagen i dag och jag tycker du behöver få en ros, bara för att du är du. Skall jag få den, frågade han. Jo visst skall du ha en ros, bara för att du är du. Mannen greppade rosen med skakiga händer som hade svårt att greppa den. Men glädjen hos honom kunde jag inte ta miste på.

Vi fortsatte vår promenad till torget där bussarna började inkomma. Bussarna var dagen till ära prydda med västtrafiks flaggor och även vår fina blågula dito. Var så fint med allt det blågula som prydde dem. Jag gick in till chauffören och överlämnande en ros som tack för att han håller Sverige rullande. Ett stort leende kom med ett lika stort tack.

Vad roligt det var att få gå runt och göra detta, inte att ge en ros, utan att få se den glädje mitt lilla tilltag gjorde. Vi mötte damen som med sin rullator, stannade till för att pusta och hämta andan på väg hem med varorna i korgen. Jag gick fram och sade att denna gör nog vägen hem lite lättare och överräckte även där en ros. Oj, tack, sade hon…. Nu måste jag skynda mig hem och sätta den i vatten. Vilken energikick en endaste ros kunde ge en gammal dam. Underbart att få se en glittrande glad primadonna som med darrande ben försökte skynda hem med en enda ros, som hon fått av en total främling.

De sista två rosorna väljer jag att ställa på köksborden, till far och mor. Tack mamma och pappa för vad ni har lärt mig, att människor är lika mycket värda och att ingen skall behöva utsättas för spott och spe. Att vi skall visa varandra respekt och att vi alla är lika mycket värda. Jag kan inte ge alla en ros, men dessa personer för symbolisera den mångfald och kultur som gör att Sverige är det land jag vill leva i, eller hoppas jag får leva i, om inte främlingsfientlighet, hat och hot för ta över.

Ja, ja, den där Bengt gör då allt för att utmärka sig och vara märkvärdig, lär jag säkert få höra. Nej, jag för det inte för att själv synas, jag gör det för att visa att andra också har rättigheten att finnas till, ha det drägligt, så gott de nu går.