I dag är det alla hjärtans dag vilket för tankarna till kärlek.
För mig går mina tankar och kärlek till min far och mor som inte finns bland oss längre men även till mina syskon och den nära släkt vi har.
Mina tankar och kärlek går till en mycket fin vän i Stockholm som har stöttat mig mycket men också blivit ”mormor” för så många både på twitter och facebook. ”Mormor” har ett hjärta som hon talar med och ger stöd till så många som kämpar i motvind med olika problem.
Mina tankar och kärlek går till människor som lider, kämpar för sig själva och sina anhöriga men också anhöriga som kämpar för sina nära och kära, ibland i motvind mot sjukvård och kommuner och olika myndigheter.
Mina tankar och kärlek går också till alla fina vänner som jag lärt känna via de sociala medier och har funnit en plats i tillvaron där de bara är en medmänniska. En del av dessa har satt djupa avtryck i mitt hjärta bara för att de är sig själva.
Mina tankar och kärlek går till tiggaren som står utanför affären och tigger för att får några kronor. Många av dessa ha sett detta som en sista utväg för att klara livhanken.
Mina tankar och kärlek går till de som kämpar mot sjukdomar, som kanske hotar livet men ändå lever med ett leende på sina läppar.
Mina tankar och kärlek går till dig, bara för att du är just du…
Jag har nu jobbat en vecka efter återkomsten från sjukskrivningen. En av de saker jag hade bekymmer med genom att åka till jobbet var hur vovven skulle reagera.
Han är van med att jag nästan alltid är hemma om han inte få följa med mig ut på äventyr, vill säga.
Tidigare var han van att söka trygghet i mors knä eller hos henne i sängen om jag försvann. Nu är ju mor borta och det blir nya rutiner. Bror förstår ju inte alltid vad vovven menar och dennes behov. Även om han försöker få kontakt med bror så är bror lite avvaktande i sittbeteende tillbaka.
Jag hade gjort upp med bror att han måste ha sin sovrumsdörr öppen på nätterna om nu vovven ville gå dit. Detta var accepterat och redan under denna första vecka har vovven accepterat att jag åker bort på nätterna och att han inte får följa med. När jag går upp 00:30 så är han naturligtvis med mig hela tiden. Antingen lägger han sig vid mina fötter eller så blir det hundkorgen som ibland även innehåller en katt. De kommer bra överens…
Jag får inte försvinna, som exempelvis in på toaletten eller utom synhåll, för då måste jag kollas upp. Det vore ju katastrof om man som hund går miste om något intressant som husse gör.
När jag sedan tar på mig jackan för att åka så hoppar jag upp på fönsterbrädan för att se när husse åker iväg med bilen och därefter lullar jag in till lillhusse och lägger mig på golvet nedanför sängen.
När sedan lillhusse går upp vid fyratiden så håller jag koll på honom vad han gör.
Oftast kommer jag hem samtidigt som bror sedan skall åka iväg och när vovven ser mig så sätter glädjen inga gränser. Hur många ben den lille krabaten då har, vet jag inte, då jag inte hunnit räkna i hastigheten. Därefter blir det en kort promenade innan vi gemensamt intar sängläge.
De sista dagarna när det blivit mildare och snön är borta (igen) så har voven också fått springa lös delar av vår promenad här i närheten.
Vi har ju en utfodringsplats för vilt där det finns många intressanta dofter och jag har varit rädd att det intresset tog över istället för att följa med husse på promenaden. Visst följer han de intressanta doftspåren som finns in bland träna och utom synhåll för mig men det är inte många minuter innan han tittar fram bakom en gran och håller koll på var jag är, innan det återigen försvinner under en annan gran. Känner mig trygg med detta och kan inget annat än att säga DUKTIG VOVVE!
I morgon börjar jag åter jobba efter nästan 14 månaders frånvaro från jobbet. Gjorde dock en liten tjuvstart i lördags bara för att uppdatera mig om vad som var nytt på distriktet och med de nya rutiner som införts.
I slutet på förra året var vi på stormöte med företaget där vi skulle lära oss den nya läsplattan och den nya digitala budboken.
Allt skulle sjösättas den 2:a januari i år. Bland annat så skall det sparas pengar på oss bud också, för att få ner distributionskostnaden för tidningar i tidningskrisens spår. Ett sätt är att dra in alla avstickare från ”huvudspåret” där det är mindre än tre prenumeranter per kilometer. Därför sätter nu företaget upp nya brevlådor vid dessa avstickare. Ovan på bilden ser ni ett lådställ vid en avstickare med tre fastigheter/hushåll. Tror det är en grov felräkning även om det bara skall vara en titel i varje låda.
I julklapp fick alla dessa abonnenter ett meddelande från företaget att de från det nya året skulle behöva hämta tidningarna i de nya ställen (eller är det nästa år?).
Än har inte det nya kommit igång, varken med leveranser i nya lådor eller den digitala budboken. Men gamla prenumeranter har redan sagt upp sina tidningar då de inte vill hämta dem, ibland över ett par kilometer ifrån där de tidigare hämtade tidningarna.
Postlådeställbyggarna har haft ett styvt jobb att sätta upp lådorna. Här hittade de ett perfekt ställe som senare visade sig vara en in/utfart till markägarens marker så markägaren fick plocka ner lådstället på sitt eget sätt. Det var bara för företaget att åka ut och samla in lådstället som låg i diket bredvid in/utfarten.
Därtill har jag fått obekräftade uppgifter om att PTS, Post och Telestyrelsen inte godkänt dessa planer för den post vi i dag delar ut. Så finns det både tidningar och post till en abonnent så skall tidningen läggas i tidningslådan och sedan skall vi köra in till abonnenten och lämna posten.
Själv känner jag det som om detta är panikåtgärder.
Snart går också omställningslönen ut för oss bud och då distrikten ännu inte är förkortade så kommer det ju att bli övertid för oss i stället, för den tid det tar att köra den gamla sträckan.
För ett par år sedan kom företaget underfund med att de skulle tjäna någon miljon på att i stället för att packa tidningar i distriktsbuntar centralt så skulle de skickas ut i buntar med antalet per filial och att vi bud själva skulle plocka dessa tidningar. All packpersonal sades upp och vi bud fick mer att göra. Nu har de gjort en ny uträkning och kommit fram att de kan spara ytterligare någon miljon på att återgå till det gamla systemet. Vem som idag sköter packningen vet jag inte och om det har inneburit några nyanställningar centralt vet jag ej.
Behöver jag säga att jag absolut inte känner för att börja jobba igen….
I dag kom bror hem strålande glad, han hade gått över 10000 steg på jobbet, säkert över 12000 också sade han… Vid kontroll visade sig att han gått över 14000 steg på jobbet.
Jag blev orolig om det inverkade negativt på jobbet men det visade sig att han gjort detta på de lediga tider han har under dagen, dvs raster.
Men de bästa är alla positiva hälsoeffekter som detta för med sig.
Tröttheten som visade sig när han kom hem efter jobbet, är nästan helt borta. Visserligen är det fortfarande korta nätter från kväll till morgon innan jobbet, men inte värre än att det fungerar.
Jag har heller inte hört något från hans förman om att han fortfarande är trött på jobbet, så jag tror och hoppas det fungerar.
Men jag är stolt, oerhört stolt för hans framgångar…
NU sjukvården där NU står för våra sjukhus NÄL och Uddevalla som är att betrakta som en enhet.
Sjukhusen har under lång tid gått mer förlust, avdelningar kan inte öppna pga bristen på personal.
Inom vissa områden har de varit katastrof med hur patienter tas emot, undersöks och väntetider.
Många gånger denna senaste tid har de missat cancer hos patienter och ibland har det upptäkts så sent så att det varit för sent. Väntetider på akuten har varit tio, tolv timmar och ibland ännu längre. Äldre personer har fått trycksår i väntan på att få undersökningar, få komma vidare till avdelningar mm.
P4 Väst granskar under denna vecka NU-sjukvården där det visar sig att de har röda siffror i sin bokföring och trots att regionen har skjutit till extra bidrag. Det finns mycket jobb att göra.
Personal har flytt och förra året var värre än någonsin enligt uppgifter till radion.
Akutmottagningen och medicinkliniken har genom schemaomläggning gjort jobbet attraktivare genom att ordna att personal numera ”bara” jobbar två av fem helger istället för som tidigare var annan helg.
Infektionskliniken har lyckats stoppa utvecklingen med inhyrd och nu bemannas dem bara av egen personal.
Nu går även en chefsläkare ut och säger:
NU-sjukvården måste bli bättre på att lyssna på patienterna och ta tillvara deras synpunkter. Men i nuläget finns inget bra system för att ta tillvara på deras åsikter, säger Magnus Söderberg, chefsläkare i NU-sjukvården.
P4 Västs Elisabeth Cederblad om NU-sjukvårdens dåliga ekonomi Kan du lyssna på här: http://t.sr.se/16ekpYR
Hur vill nu den nya ledningen för sjukhusen hantera situationen och få ordning på ekonomi och skötsel, kan du lyssna på här: http://t.sr.se/16gsWuw
Där ställer även jag en fråga i programmet om väntetider på akuten. Förra ledningen hade inga planer på att göra något åt väntetider och omhändertagande, det verkar den nya ha och jag hoppas mycket på detta.
Jag hoppas verkligen den nya ledningen tar tag i de utmaningar som finns, inge skall behöva dö i väntan på vård…
Jag har följt programmet #Fosterland på #SVT.
Så här beskriver SVT själva programmet: ”Fredrik Önnevall reser i olika länder för att träffa personer som själva kallar sig nationalister. Och för att träffa de andra, de som känner sig som nationalisternas måltavlor. Hur tänker de? Och vad tänker Fredrik själv? Vad är det som skiljer honom från de andra? Och vad är det som styr våra olika val i livet?”
Enligt några individer, som säger sig företräda vissa partier i olika länder, så har de definitioner på vad en äkta landsman är. Skall jag översätta det till min egen individ, så är jag ingen äkta svensk.
Jag föddes 1960, på ett svenskt sjukhus i en svensk stad, Trollhättan. Far var svensk medborgare och mor tysk medborgare. Mor kom till Sverige i mitten på 1950-talet och då till Borås. Hon kom som arbetskraftsinvandring då företaget Algots hade gjort en värvningsturne i Tyskland. För mor var det perfekt, då hon kom nära den man hon älskade, min far. Även en av mors systrar kom också med hit. Systern hamnade i fabriken men medan mors arbetstillstånd strulade och det löste sig genom att hon istället fick jobb i familjen Algots, som barnflicka.
Familjen Algots och mor blev mycket fina vänner och trots att hon blev nära vän med familjen så var hon dock anställd som barnflicka. Mor jämförde sig ofta med Maria von Trapp i filmen ”Sound of Music”, då det från börja var svårt att få barnen att förstå att mor var deras guvernant. Många gånger så blev det från början, -”Du bestämmer inte över oss”. Jo det var precis det hon gjorde, vilket deras far berättade för dem. Mor blev mycket omtyckt och blev som sagt en del av familjen.
När min broder kom 1963, så bestämde sig mor och far sig för att mor skulle söka svenskt medborgarskap, vilket också beviljades. Både jag och bror är födda i Sverige, fick svenskt medborgarskap i samband med födseln. Jag känner mig som helsvensk även om jag har mycket gemensamt med Tyskland. Jag har aldrig haft något utlänskt medborgarskap.
Den retoriken som finns i programmet, så är jag trots allt inte äkta svensk. Men om jag inte är svensk, vad är jag då? Tysk? Jag vet inte…
Om nu någon får för sig att ta mitt medborgarskap ifrån mig, vad blir jag då? Statslös?
Tanken skrämmer mig…
Skall jag tillbringa resten av mitt liv i en flotte ute på atlanten, skall jag hoppa på ett lastbilsflak för att söka politisk asyl i något annat land?
Vem är jag mitt i allt detta?
Skall jag arkebuseras eller gasas ihjäl likt judarna, så som icke önskvärd?
Frågorna är många…
Till och från får jag frågan om hur det är att vara tidningsbud.
Här kommer några svar…
Det är tidiga mornar sex eller sju dagar i veckan. Jag har inställelsetid 02,15 varje dag som jag jobbar och tidningarna skall ute hos prenumeranter senast klockan 06,00.
Det är ju en lång kedja som måste fungera var natt. Tidningen har en sista pressläggningstid och därefter skall tidningen till tryckeriet för att tryckas och distribueras ut till oss som skall packa bilen eller dragkärran för de som har gångdistrikt, för att leverera varan till slutkunden.
Hela kedjan måste fungera för att allt skall gå smärtfritt. Har vi även post, så måste ju även den med bilen. Senvåren och sommaren är en underbar tid att jobba på, då man vaknar samtidigt som naturen gör det, men övriga årstider är det inte alltid så roligt. Snö, regn, stormar och andra naturhändelser påverkar oss väldigt mycket. Vintertid med snö är inte alltid så roligt. En del kunder tror att vi åker runt med helikopter och kommer fram utan problem. Många gånger är ju problemet att en del vägrar att inse att om de inte har skottat sin brevlåda, så försenas ju tidningen till nästa prenumerant.
Det är väldigt tråkigt att behöva förklara för de skötsamma att det blir sent för att andra mindre skötsamma inte tar sitt ansvar gentemot andra på distriktet.
Ett annat nu pågående problem är tidningskrisen som gör att det minskar med prenumeranter på papperstidningen, vilket gör att våra arbetstider minskar. Jag funderar just nu på om det är värt att jobba natt, att gå upp tidigt och leverera dessa tidningar när den betalda tiden är mindre än tidigare.
Ett tidningsbud i Skåne har filmat hela sin runda och spelar upp den i 5 gånger hastigheten.
Titta och fundera på vårt jobb:
Jag stöder budkavlen under mottot ”Vägra hata”.
Vi måste lära oss att se skillnad mellan muslimer och islamism. Vi måste lära oss se skillnad på de som utövar sin religion och de som använder religionen, många gånger förvanskad, till att föra krig.
De är inget annat än terrorister och de skall straffas, inte de som har en viss religion.
Många som flyr och bland annat kommer till Sverige är de som flyr krig och terrorism, inte religionen.
Uttalande från Sveriges interreligiösa råd till manifestationen Vägra hata!
Över hela världen förekommer våld i religionens namn. I Sverige utsätts judiska institutioner, kyrkor och moskéer för vandalisering och skadegörelse; människor trakasseras och attackeras för att de bär sina religiösa symboler. Det är oacceptabelt i ett samhälle som värnar allas rätt att tro, uttrycka och praktisera sin religion.
Som företrädare för olika religioner och trossamfund i Sverige tar vi bestämt avstånd från aggressivitet, hat och våld med religionens förtecken, både när vi blir måltavla och när det skapas i våra egna sammanhang. Vi vill i stället lyfta fram religionernas möjlighet att bidra till samhällsbyggande och demokratisk utveckling i Sverige och världen. I våra religioner finns en etik som betonar ärlighet, rättvisa, vikten av att bry sig om andra och att sträva efter det gemensamma bästa. Människor med olika religiös tillhörighet tror olika, men förenas i strävan efter det goda. Vi vill stå upp för religionsfriheten och Vägra hata!
Alla, troende och icke-troende, har till uppgift att försvara det demokratiska samhällets religions- och trosfrihet. Troende i olika samfund vill stödja varandras rätt att utöva sin tro. Vi vill också uppmana politiska företrädare, myndigheter, civilsamhällets organisationer och alla som värnar rättvisa och fred att stå upp för att Vägra hata!
Företrädare för olika religioner i Sverige förenas i detta ställningstagande mot religionsfientlighet, muslimhat och antisemitism. Denna text är antagen av Sveriges interreligiösa råd som fungerar som en nationell mötesplats för religiösa ledare. Genom detta upprop vill vi som har undertecknat uppmuntra till solidaritetsmanifestationer: Vägra hata!
FÖR SVERIGES INTERRELIGIÖSA RÅD DEN 22 DECEMBER 2014
I förrgår var det minnesdagen för förintelsens offer och samtidigt 70-års minnet av Auschwit befrielse. Jag har ju personliga kopplingar till kriget genom mor och hennes släkt.
Det var jobbigt! Jag försökte länge skriva något om det i min blogg men varje gång jag satte mig framför datorn, så kom känslorna över mig.
Jag försökte sätta ord på de bilder jag hade inom mig, funderade på vad som hände med handlaren utanför Gollnow som en dag bara var försvunnen tillsmammans med hela familjen och där fönsterrutorna i affären var krossade under kristallnatten. Jag försökte tänka mig in i de tankar mor hade som bara var sex år då, kom för att handla och möttes av detta. Jag försökte sätta mig in i de tankar mor hade när hon första gången förstod vad som hade hänt med alla dessa judar som förföljdes och hamnade i koncentrationsläger.
Till slut fick jag dock skrivit mitt inlägg men det låg kvar länge på skärmen innan jag klickade upp uppdatera bloggen. Medan jag försökte få tag i all känslor, så grät jag, magen bråkade, jag skakade i kroppen och var knäsvag över det jag skrivit, det jag läst på olika sidor och det jag såg på bilder på TV:n. Det är fantastisk hur kroppen kan påverkas av en text och TV-bilder.
Under eftermiddagen följde jag TV-sändningar från Auschwitz och Stockholm i minnesceremonierna som sändes och jag klart påverkad.
I går var jag som en zombie, hela dagen. Jag var tom inombords orkade knappast sitta framför datorn, men jag fick gjort en massa annat och känner mig trots allt glad för gårdagen.
I dag för 70 år sedan befriades Auschwitz av sovjetiska trupper som tågade in och befriade lägret. Det är också 70 år sedan som mor färdades i liknande boskapsvagnar fast då under flykt från de sovjetiska trupperna som kom för att befria Tyskland från sin härskare Adolf Hitler. Trots att det fanns folk som bodde i närheten av Auschwitz och andra koncentrationsläger/förintelseläger var det få som visste vad som försiggicks där…
Mor var ingen överlevare från något koncentrationsläger som så många idag ännu kan vittna om, detta slapp hon, men hon mindes kriget. När de hörde flygplanen mullra långt där ovanför huvuden sade alltid mammas mormor, ”nu är djävulen på gång igen”.
I detta hur till höger direkt under taket fast på baksidan, där hade mors mormor sin lägenhet. När bombflygen kom så blev det att gå ner i källaren och mor kröp ofta in en garderob och gömde sig. Där hon stod tyst och höll andan och kramade kläderna. Vid ett tillfälle när det small extra nära, så blev hon så rädd och drog extra hårt i dessa kläder så hela garderoben föll ihop. Hon var säker på att de hade blivit bombade. Inte långt från huset låg kyrkan och utanför den växte en stor lönn. Mormodern sade ofta ””innan djävulen har gjort sitt så kommer det inte finnas kvar mer människor än vad som får plats under en lönn”. För mor var det klart vilken lönn det handlade om…
I dag tänker jag på alla de judar, homosexuella, romer, utvecklingsstörda som inte fick plats under denna lönn. De som fick sätta livet till för att de hamnade utanför trädets krona.
Nu i dessa dager och med säkerhet även hela våren kommer vi att matas med bilder och berättelser från denna tid och om den grymhet som försiggick utan så många människors vetskap, en del kanske visste men vågade inte tro på det som trots allt sipprade ut.
Under de sista krigsåren så kom de vita bussarna, under ledning av Folke Bernadotte, som räddade livet på många skandinaver. Men många andra kunde också räddas, så som judar, romer, sjuka mm kunde komma med, då många kunde mutas av de som kontrollerade transporterna.
I dag är vi svenskar stolta över det vi åstadkom under kriget, att vi kunde hålla oss utanför kriget, att vi kunde hjälpa många lidande personer. Trots detta växer en rörelse fram som på samma sätt som Hitler kunde omvända folk till att tro att vissa folkgrupper var av ondo. De runt 6 miljoner människor som dödades under andra världskriget, är dessa liv ingenting värda idag? I dag riktar en del människor sitt hat mot islam och försöker få oss att förstå att dessa är människans värsta fiende, precis som Hitler under sin tid vid maken, kunde få många att tro att judarnas existens var av ondo. Vi spottar och sparkar på de romer som tigger utanför affären, vi bränner de läger det byggt upp i Sverige, vi skjuter med gevär in bland människor böra för att vi hatar dem…
Varför hatar vi dem som har det svårt?
Förintelseöverlevaren Hèdi Fried säger så här i en intervju med SVT : -”I dag är jag arg! Jag blir arg för det händer igen. Man delar in folk i bra och dåliga. Så snart man delar in folk är det fara och färde. Det slutar med gas.”
Mor visste inte om koncentrationlägren förrän långt senare i livet. Mor hade ingen tatuering med nummer på sin arm, men mor hade ärr från kriget, ärr som fanns inom henne och fanns med henne hela livet. I dag finns inte mor längre, men de berättelser hon gav till mig under sitt liv, bär jag med mig i mitt hjärta.
När mor och far byggde detta hus, som vi nu bor i, så valde de en mycket öppen planlösning med få dörrar. De valde stora fönster i köket, så man kunde se ut och komma ifrån instängdheten som djurtransporterna som mor fick färdas i under flykten från ”ryssarna”.
För de som färdades på samma sätt där lägren var sista anhalten, så kanske det var den sista resan de gjorde innan de kläddes av och skulle duschas med dödlig gas och sedan brännas. Andra kunde få leva vidare ett tag och arbeta maximalt med minimalt med mat tills de dog av svält i fabriken.
Vi får inte glömma utan måste ta detta som lärdom, detta får inte upprepas. Varenda människa är värd att leva…
Mina tankar och kärlek går till de som kämpar mot sjukdomar, som kanske hotar livet men ändå lever med ett leende på sina läppar.
Villa California 
