I förrgår var det minnesdagen för förintelsens offer och samtidigt 70-års minnet av Auschwit befrielse. Jag har ju personliga kopplingar till kriget genom mor och hennes släkt.

Det var jobbigt! Jag försökte länge skriva något om det i min blogg men varje gång jag satte mig framför datorn, så kom känslorna över mig.

Jag försökte sätta ord på de bilder jag hade inom mig, funderade på vad som hände med handlaren utanför Gollnow som en dag bara var försvunnen tillsmammans med hela familjen och där fönsterrutorna i affären var krossade under kristallnatten. Jag försökte tänka mig in i de tankar mor hade som bara var sex år då, kom för att handla och möttes av detta. Jag försökte sätta mig in i de tankar mor hade när hon första gången förstod vad som hade hänt med alla dessa judar som förföljdes och hamnade i koncentrationsläger.

Till slut fick jag dock skrivit mitt inlägg men det låg kvar länge på skärmen innan jag klickade upp uppdatera bloggen. Medan jag försökte få tag i all känslor, så grät jag, magen bråkade, jag skakade i kroppen och var knäsvag över det jag skrivit, det jag läst på olika sidor och det jag såg på bilder på TV:n. Det är fantastisk hur kroppen kan påverkas av en text och TV-bilder.

Under eftermiddagen följde jag TV-sändningar från Auschwitz och Stockholm i minnesceremonierna som sändes och jag klart påverkad.

I går var jag som en zombie, hela dagen. Jag var tom inombords orkade knappast sitta framför datorn, men jag fick gjort en massa annat och känner mig trots allt glad för gårdagen.