Auschwitz 70 årsdagen #bloggswe

KZ Auschwitz, Einfahrt
Bundesarchiv Bild 175-04413, KZ Auschwitz, Einfahrt” av Bundesarchiv, B 285 Bild-04413 / Stanislaw Mucha / CC-BY-SA. Licensierad under CC BY-SA 3.0 de via Wikimedia Commons.

I dag för 70 år sedan befriades Auschwitz av sovjetiska trupper som tågade in och befriade lägret. Det är också 70 år sedan som mor färdades i liknande boskapsvagnar fast då under flykt från de sovjetiska trupperna som kom för att befria Tyskland från sin härskare Adolf Hitler. Trots att det fanns folk som bodde i närheten av Auschwitz och andra koncentrationsläger/förintelseläger var det få som visste vad som försiggicks där…

Mor var ingen överlevare från något koncentrationsläger som så många idag ännu kan vittna om, detta slapp hon, men hon mindes kriget. När de hörde flygplanen mullra långt där ovanför huvuden sade alltid mammas mormor, ”nu är djävulen på gång igen”.

mormorsmors hus
I detta hur till höger direkt under taket fast på baksidan, där hade mors mormor sin lägenhet. När bombflygen kom så blev det att gå ner i källaren och mor kröp ofta in en garderob och gömde sig. Där hon stod tyst och höll andan och kramade kläderna. Vid ett tillfälle när det small extra nära, så blev hon så rädd och drog extra hårt i dessa kläder så hela garderoben föll ihop. Hon var säker på att de hade blivit bombade. Inte långt från huset låg kyrkan och utanför den växte en stor lönn. Mormodern sade ofta ””innan djävulen har gjort sitt så kommer det inte finnas kvar mer människor än vad som får plats under en lönn”. För mor var det klart vilken lönn det handlade om…

kolbatz kyrkan

I dag tänker jag på alla de judar, homosexuella, romer, utvecklingsstörda som inte fick plats under denna lönn. De som fick sätta livet till för att de hamnade utanför trädets krona.

Nu i dessa dager och med säkerhet även hela våren kommer vi att matas med bilder och berättelser från denna tid och om den grymhet som försiggick utan så många människors vetskap, en del kanske visste men vågade inte tro på det som trots allt sipprade ut.

Under de sista krigsåren så kom de vita bussarna, under ledning av Folke Bernadotte, som räddade livet på många skandinaver. Men många andra kunde också räddas, så som judar, romer, sjuka mm kunde komma med, då många kunde mutas av de som kontrollerade transporterna.

I dag är vi svenskar stolta över det vi åstadkom under kriget, att vi kunde hålla oss utanför kriget, att vi kunde hjälpa många lidande personer. Trots detta växer en rörelse fram som på samma sätt som Hitler kunde omvända folk till att tro att vissa folkgrupper var av ondo. De runt 6 miljoner människor som dödades under andra världskriget, är dessa liv ingenting värda idag?  I dag riktar en del människor sitt hat mot islam och försöker få oss att förstå att dessa är människans värsta fiende, precis som Hitler under sin tid vid maken, kunde få många att tro att judarnas existens var av ondo. Vi spottar och sparkar på de romer som tigger utanför affären, vi bränner de läger det byggt upp i Sverige, vi skjuter med gevär in bland människor böra för att vi hatar dem…
Varför hatar vi dem som har det svårt?

Förintelseöverlevaren Hèdi Fried säger så här i en intervju med SVT : -”I dag är jag arg! Jag blir arg för det händer igen. Man delar in folk i bra och dåliga. Så snart man delar in folk är det fara och färde. Det slutar med gas.”

Mor visste inte om koncentrationlägren förrän långt senare i livet. Mor hade ingen tatuering med nummer på sin arm, men mor hade ärr från kriget, ärr som fanns inom henne och fanns med henne hela livet. I dag finns inte mor längre, men de berättelser hon gav till mig under sitt liv, bär jag med mig i mitt hjärta.

När mor och far byggde detta hus, som vi nu bor i, så valde de en mycket öppen planlösning med få dörrar. De valde stora fönster i köket, så man kunde se ut och komma ifrån instängdheten som djurtransporterna som mor fick färdas i under flykten från ”ryssarna”.
För de som färdades på samma sätt där lägren var sista anhalten, så kanske det var den sista resan de gjorde innan de kläddes av och skulle duschas med dödlig gas och sedan brännas. Andra kunde få leva vidare ett tag och arbeta maximalt med minimalt med mat tills de dog av svält i fabriken.

Vi får inte glömma utan måste ta detta som lärdom, detta får inte upprepas. Varenda människa är värd att leva…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s