De sista dagarna har jag återfått lite mer energi och det känns som om jag ser lite ljus i slutet av tunneln. Jag har kommit igång med de dagliga promenaderna som försvann ed hatmailet i början på sommaren och som sedan späddes på med semestergöromål för bror. Nu de senaste dagarna har jag promenerat ner till samhället och då bland annat passerat vår gamla vårdcentral. Vårdcentralen var många gånger min räddning dit jag kunde ta min tillflykt när ångest och depressioner blev försvåra. Nu finns den inte mer.

Den siste verksamhetschefen var inte i min smak och jag hade medhåll utav både personal och besökare. Redan från början förstod jag att något var fel.
Vid ett tillfälle när jag var där, så hade de stängt vårdcentralen och hade personalmöte. Detta visste inte jag utan jag gick in när dörren var öppen, som de glömt att låsa. Gick på toa när jag hörde någon, som jag tolkade som chefen skrika åt personalen, om ni inte gör som jag säger så ser jag till att vårdcentralen stängs. Och visst, det blev som han sagt, den blev stängd efter det. Men innan fick reda på, via personalen, att det förekom en massa saker under ytan, bland annat sexuella trakasserier. Personalen hade länge försökt få politikernas uppmärksamhet på vad som hände, utan resultat. De försökte med lokaltidningen som inte brydde sig.

Arbetsmiljöverket hade varit där och undersökt förhållanden men kunde inte hitta några problem, såsom personalen påstod. Istället för att få beslut på att det inte var några fel, så valde de att ta tillbaka sin anmälan, så den kunde den återupptas igen senare, om problemen fortsatte.

Sjukvårdspersonal och läkare sade upp sig. Mitt i det skedet så fick jag anledning att prata med verksamhetschefen med anledning av mors välbefinnande. Fick tid att träffa honom och där fick jag en hel del uppgifter, uppgifter som fick mig att höja på ögonbrynen både en och två gånger.  Bland annat att läkare runt Mariestad gått ihop för att säga upp sig för att sedan med förhoppningsvis bli anställda på nytt med avsevärd högre lön. Två av läkarna därifrån hade kommit till vår vårdcentral en sedan sagt upp sig igen. Jag hade fått helt andra uppgifter om vad som hänt än det som verksamhetschefen berättade. Jag tog därför kontakt med Radio Skaraborg, och tipsade dem om nyheten. De gjorde research och kontaktade ansvariga chefer och politiker. I det påståendet fanns ingen sanning, men det var en verksamhetschef som varit helt ursinnig när radion ringde och frågade om det jag berättat. Han vägrade svara på frågor. Mors besvär med sin sjukdom gjorde sig mer och mer påmind.

I början på 2012, när mor blev förgiftad, så kunde jag driva frågorna med full kraft. Efter en del bråk fick jag ut mors och mina journaler och kunde driva vissa frågor både gällande henne och mig själv gentemot vårdcentralen. Hittade felaktigheter som direkt kunde bindas och med hjälp av Socialstyrelsens upplysningstjänst fick jag det fastställt att fel har begåtts. Jag fick kontakt med Primärvårdsdirektören i regionen och de gick vidare med mina uppgifter. Radion hade intervjuat primärvårdsområdeschefen och jag kunde påpeka fel i den och radion kom och intervjuade oss och chefen ånyo. Nu rullade bollen och så även huvuden. I radiointervju fick regionen till slut erkänna att det förekommit bland annat sexualla trakasserier blan personalen, och att verksamhetschefen hade fått sparken.

Känns skönt att det facklicka organisationer och andra förvaltningar, arbetsmiljöverken mm, inte kunde bevisa verkligen existerade.

Mor fick ett bra liv ända till slutet, med min vård och omsorg. Personalen, den kvinnliga slapp att få frågor, offentligt, ”Var det skönt att bli tillfredställd?”

Tack Bengt, för det du gjort!
Jag lär knappast få ett tack från någon annan, men mitt hjärta är varmt, av det jag gjort, och det räcker…