Prisprisad #bloggswe

image

En av de absolut finaste personerna jag lärde känna när jag kämpade för mor, är en dam i Norrbotten. Hon har kämpat för de äldre som befunnit sig i utsatthet när kommuner har sparat pengar. Hon har verkligen visat var skåpet skall stå, även om det inneburit många tårar för henne.

Hon har liksom jag en gudstro, och har många gånger bett mig att taga med mig henne i mina böner, vilket jag har gjort. Hon har slagits ner i kampen men åter alltid rest sig upp allra senast på nio. Det var efter hennes anmälan som socialstyrelsen gjorde ett antal tillslag nattetid på ett flertal demensboenden runt omkring i landet, bland annat på två i min kommun. Hon har slagits för att man skall ha ett värdigt liv även om man lider av en demenssjukdom. Även under de förutsättningarna skall man ha innehåll som ger livet en guldkant. Man kanske inte alltid förstår allt, men man är ändå en individ med känslor, som kanske skiljer sig från andras, men för mig i min sjukdom så är de mina och verkliga.

Elisabeth Marklund, du har tilldelats priset ”Årets norrbottning”, som är framröstat av Norrbottenskurirens läsare, ett pris som du är väl värd.
Du har stöttat mig och jag har i alla fall stöttat dig, i våra tuffa tider, men vi har trots allt hållit huvudet över vattenytan. Vi har dragit oss undan ljuset för att smala krafter och sedan återkommit ännu starkare.

Nedan delar jag vidare de ord, du delade på Facebook, en del av intervjun som tidningen gjorde med dig när du förärades priset.

”Men ger fler människor i vården automatiskt en bättre vård?
frågade reportern. ( jag fick läsa igenom det han skrivit att jag svarat och fick korrigera och då blev det så här. )
OBS Jag tänker på både dag och nattpersonal, chefer, sjuksköterskor
– Nej, ibland måste även arbetsmoralen höjas och djupt rotade jobbjargonger brytas.
– Sedan, när vi fått mer personal, så måste vi som personal varje dag ställa oss frågan: För vems skull är vi här? Detta så att engagemanget och kärleken till de gamla hålls levande.
– Annars är det stor risk att vi till exempel börjar sitta alldeles för länge på våra fikaraster och prata med varandra i stället för att tänka på de gamla och ta vara på alla småstunder för att göra deras vardag mer trivsam.
– Vi som vårdpersonal måste våga vara självkritiska. Vad kan vi själva förändra för att vården ska bli bättre?
– Man kan inte leva kvar i ”jobb-jargonger” sedan serviceavdelningarnas tid. De gamla klarade då i mångt och mycket sig själva och då kunde personalen lämna avdelningarna för att samlas och fika på en annan avdelning.
– Det ska man inte göra i dag eftersom många av de gamla är förvirrade, oroliga och ångestfyllda och behöver att personal alltid finns på avdelningen. Personal som kan trösta, lindra och skapa trygghet. Man ska inte lämna svårt demenssjuka människor ensamma på en avdelning utan uppsikt och utan att någon kan höra när de ropar vare sig det är dagtid, kvällstid eller nattetid. Visst finns det larm. Men larm och annat inger en falsk trygghet.
– Varför ska vi göra de gamla oroliga och de anhöriga ledsna genom att lämna avdelningen? Det är ju för de gamlas skull och de anhörigas skull som lämnat sina kära i vår vård som vi jobbar. Måtte vi aldrig glömma det!”

Läs hela intervjun med Elisabeth här på Norrbottenskuriren.

One thought on “Prisprisad #bloggswe

  1. En välförtjänt utmärkelse till en fin människa som kämpar på samma front som dig! Fint när kampen uppmärksammas. Och vadå larm? De dementa vet ju inte ens vad det är, mycket mindre kunna använda det! Gratulera henne vid tillfälle!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s