Gå i kloster

Ibland, eller kanske oftast blir det spontana det mest minnesvärda, det hände här om dagen.

I söndags kom en blyg förfrågan från en vän, om jag kunde tänka mig att åka med till Östergötland och kolla till hans fastighet och packa lite varor som skulle därifrån. Svarade att jag måste nprata med bror först. Sagt och gjort och bror sken upp som en sol, att få ut och åka, fast det inte fanns något för honom att göra på platsen. Jag meddelade att att bror är eld och lågor och vi, jag, bror och Nussä följer med.

Strax efter kloockan åtta på morgonen dagen efter dök de upp och styrde kosan mot Mjölby. Vi hade en fantastisk resa dit, via Falköping och Jönköping. Själv hade jag en fantastisk bra plats i baksätet, och jag bromsade inte en enda gång i golvet, varken på vägen dit eller hem. Tack chauffören för det! Vid middagstid var vi framme vid stugan, en igenvuxen trädgård, men vad gjorde det när man var så nära paradiset. Efter ett par timmars plockande så gjorde vi klart.

Vi hade massor av tid kvar av dagen, och vi, jag och bror hade länge tänkt åka till Vadstena, men det hade aldrig blivit. Nu hade vi chansen och vi tog den. Sightseeing genom Mjölby, vidare via Skänninge och snart toanade siluetten av Vadstena upp sig i horisonten. Mor men sitt knyppelgäng var många gånger i Vadstena, då mycket av den svenska knypplingen har sitt urspung där. Ja det var nunnorna i klostret som höll det levande och även utvecklade det. Nu fick jag se både Vadstena, slottet men även miljön från forna tider. Vi hann äta en fantastisk middag på torget, se de tvånga gränderna och även gå i klostret, i alla fall i de gamla delarna av det. Delvis kändes det som om tiden hade stått stilla genom århundradena, så detta var verkligen en upplevelse. En del tycker man skall jämna det gamla mer marken och bygga nytt, som passar dagens behov. Jag är av en annan uppfattning att vi måste bevara det gamal genom att utnyttja det, men varsamt. Tänker många gånger på Tyskland hur de kan bevara det gamla, och även kombinera det med nytt. Där byggs ju nya hus efter gamla ritningar, för att få tallbaka den gamla unika atmosfären, även om det är helrenoverat inuti. Det saknar jag i Sverige, som ibland haft en rivninghysteri, ut med det gamla inmed det nya.

Så Vadstena var något i min smak. Aktivt och levande kultumiljö som speglade dåtiden anpassad för framtiden. Helt underbart värmande.

Tack till Gösta och Chrisina för en härlig dag, inte minst då bror såg det så positivt. Första gången på flera år som han var så positiv till en utflykt. Det värmer så kollosalt ett brodershjärta.

Kaffe utan grädde

20170729_161006

Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar, heter det i låten… Ärligt talat avstår jag både grädde och kyssar när Pontus står där med sin sin Fogarollimoppe. Nu var det årets sista stadsfestival i området, och då är det Uddevalla som gäller med Uddevallafesten. I år hade vi planerat in lördagen för besök då gruppen Sjömila framträdde på stora scenen på Kungstorget. Sjömila är den lokala musikgruppen som är på klättring på musikens stjärnhimmel. Tyvärr var väl inte vädret med oss i besöket, men vi tillhörde en trogen skara som inte vill missa denna grupp. Vad vore livet utan musik, och var är musik som inte spelas live.

20170729_151441

Vi började besöket på Harrys där vi tog ett bord utomhus i rökavdelningen, för naturligtvis skall även Nussä ha de bästa. Servitrisen kom med ”speisekarte” och naturligtvis hade hon direkt med sig dryck till vår fyrbente vän. Tack Harrys, er service gör att det är hos er vi äter festmåltiden. Pasta och hamburgare i lyxutförande är blev årets måltid. Efterrätten, tar vi sedan hos baristan Pontus. Grädden och kyssarna får han spara till de som behöver dem bättre, men en stadsfest utan Pontus och hans kaffemoppe, är bara en en halv stadsfest. Första gången jag såg en dylik moppe var i Stockholm, sedan Uddevalla, och nu har det blivit tradition att leta upp denna mobila kaffeservering. Att ”tjöta me fölk” har nog både jag och Pontus gemensamt. Det har jag alltid gillat. Men som tidningsbud så är det en bristvara på jobbet, och då blir det så här IRL på en massa andra ställen i stället. Att gå på Koffehouse eller liknande där baristan försvinner på avstånd och gör kaffet, då missar jag det som gör besöket roligt, däremot vid Fagarollimoppen, står man på parkett och få vara delaktig i det hela, det gillar jag. Tänk så lite det behövs för att man skall känna sig delaktig, en kopp kaffe och glatt humör…


Ja, humöret var verkligen på topp och när jag sade att jag ville fota, som städtakterna fram, eller bort, hur man nu vill vill uttrycka det. det finns alltid en trasa till hands för att hålla allt rent, snygg och glänsande som speglar. Men den skulle inte synas på bild.

Jag letade efter denna härliga mobila servering även på Fallens dagar i Trollhättan, men hittade inte den. Nu fick jag reda på att det hade blivit dubbelbokning.
Men vill man han kaffe gjord med omsorg och kärlek, så är det hit man skall gå…

20170729_171214

Därefter blev den en knapp timma med Sjömila på scen, men en höggravid sångerska. Det regnade och regnade, men vad gjorde väl,med sådan härligt musik. Och vi är glada att, såsom Erika Larsson själv säger, Vattnet gick inte på scen.

Vi smet inte från notan såsom 101-åringen gjorde

20170727_154216

I går bestämde jag och bror oss före att åka till Prässebo och fika. Som de flest vet så bor vi nästan i filmkulisser och fiket i Prässebo är en del av delar av i Filmen 101-åringen som smet från notan och försvann. Mina tidningsdistrikt går i närheten men inte här, så det var kul att åka denna vägen också. Väl framme vid kiosken, som numera heter Bennys, taget från filmen.

Vi tog pannkakor med sylt och grädde och promenerade sedan lite i området. När vi skulle åka hem, så fick jag för mig att vi tar en extratur. Vi åkte de gamla vägarna från Lödöse, till Gräfsnäs (och sedan fortsätter till Skara). Då på medeltiden var inte vägarna anpassade för bilar och inte heller asfalterade som de är idag, men ändå känner man tidens vingslag. Gräfsnäs känner nog många till genom artisten Olle Ljungström som bodde på orten, men den ligger ju vid vägen Lödöse Skara och var betydelsefull även under medeltiden. Här finns den gamla ruinen Gräfsnäs slott. Gräfsnäs var stamgods för ätten Leijonhufvud och här sägs det att Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) föddes, men uppgiften är osäker. Hon kan även ha varit född på Ekeberg (Ekebergs herrgård) i Lillkyrka socken, Närke. Hon gifte sig med kung Gustav Vasa 1536 och blev därmed drottning av Sverige.

20170727_165622

Efter flera bränder med hundra års mellanrum,så fick slottet sedan förfalla till en ruin, såsom den är idag. Numera är den restaurerad och konserverad och används till utställningar mm. Verkligen kul att gå in och se vad som händer där idag, samtidigt som man promenerar på samma golv som en adelssläkt. När vi kom till parken tog vi en fika på cafe/restaurangen. Vi hade inte förväntat oss att att något var öppet, men visst var det. En utställning i ruinen ”I skogens djup”. Hantverksutställning, som kommer att berättas lite mer om i bloggen om några dagar.

Därtill var det veteranbilsmöte med massor av bilar. Minst trettio år skulle dessa få vara. Men jag fattar inte varför en sådan utställning är i parken till ett medeltida slott… Hur gammal bilen ändå är, så är den ju otroligt modern i förhållandet till slottet. Har ju svårt att tänka mig att när de promenerade där på sina stengolv, skulle ha fordon med dolda inbyggda hästkrafter några hundratals år senare, ännu mindre att de skulle mötas där i trädgården. Men utvecklingen går trots allt framåt. Idag har vi nog svårt att föreställa oss hur livet var på 1500-talet. I dagr är vi vana att sätta nyckel i bilen, vrida om och sedan åka iväg. Var sätter man nyckeln i en häst. Tänker inte fråga er…

Hemvägen gick sedan vidare via Livered och Kobergs (Prinsessan Desirees) egendomar.

Två sorters människor

teatermasker-plakat
Under åren jag körde buss, så hade jag en ”stamgäst” som hade en massa sjukdomar, otur med det ena och det andra, men ändå alltid lika glad. Hennes förklaring till att hon levde och var glad, trots allt var: Han där uppe vill inte ha mig, och han där nere vågar inte. Därför fick hon leva kvar på jorden. Själv brukar ja säga: Skulle jag dö, så tar det tre dagar innan jag märker det själv. Ja,jag vet att min kropp hittar på en massa hyss, utan att det finns någon orsak till det. Trots det så försöker jag hitta det positiva i tillvaron och se livet positivt.

Men jag upptäcker ofta att det finns två sorters människor, de som försöker hitta det positiva i livet, trots bekymmer, och så finns det de som bara letar negativt. Visst kan även jag känna att allt går emot mig, men det är oftast tillfällig. Men man ser ju allt som oftast att vissa människor bara letar det negativa, medan andra bara skrattar åt allt.

Jag försöker undvika allt för mycket kontakt med de negativa människor och försöker vara med de positiva människorna. Livet blir så mycket roligare då…

Ett smultron

20170716_202815Jag och bror åkte bort till Resteröds kyrka för att vara med om en musikalisk resa.

20170716_193917

Gruppen Sonatrice som spelar spelar på tidstrogna instrument såsom fiddla, harpa, blockflöjt och sång, iklädda dräkter inspirerade av medeltidens mode, skulle visa upp hur musik kunde låta på 1600-talet. De visar upp lite av den brokiga medeltida musikvärlden med pilgrimer, helgon, dans, fest och glädje.

Karin Palm Lindén, Carina Norlander, Eva-Lis Carlsson och Villemo Daneling – tre av dem kyrkomusiker.

De berättade att det finns inga instrument kvar från den tiden, så det var att använda bilder för att försöka återskapa dessa instrument. Vilken klang och färg det gav till kyrkorummet i Resteröd, när man hörde deras spelglädje. Att först vara i den varsamt renoverade kyrkan, och sedan känna tidens vingslag. Detta var något utöver det vanliga.

 

Kyrkan då..

Sägnen berättar om två brudföljen på väg till Resteröds kyrka. Inget av följena vill vika för det andra, utan slagsmål uppstår. ”Ingen kom undan med livet mer än brudgummen på den ena sidan, och bruden på den andra, Vilka strax beslöt sig att äkta varandra och låta sig viga.” Historien återges av Johan Ödman i sin ”Bahus-Lans Beskrifning” 1746. Bakgrunden skulle vara att kyrkan ansågs vara den äldsta i trakten, och att ”brudefalk från åtskilliga orter farit till denna kyrkan och låtit sig viga”.

Kyrkan är sevärd och berättar genom sitt utseende och sin fina interiör om en lång historia. Men tiderna har stundtals också varit kärva. Hösten 1825 förrättar biskop Wingård visitation i Resteröds kyrka. Omdömet blir hårt: ”! denna kyrka finnes intet, som icke är i högsta grad förfallet” konstaterar han och drar slutsatsen att kyrkan ”icke kan undgå att hel och hållen utdömas”. ”Här borde inga gudstjänster mera hållas”, dundrar biskop Wingård.
Men hotet väcker församlingen, som redan följande år fattar beslut om en omfattande renovering av kyrkan. Man målar och rappar, förstorar fönstren, reparerar bänkar och lägger nytt golv. I och med det har krisen avvärjts.

Flera saker vittnar idag om kyrkans medeltida ursprung. Den är en av få medeltida kyrkor där triumfbågen mellan långhus och kor har bevarats.
Även dopfunten är medeltida, från 1100-talet. Originalet finns på Göteborgs stadsmuseum, men i kyrkan står en väl utförd kopia av den rikt dekorerade gamla funten, med drakar och flätmönster på det fyrkantiga karet. Dekorationerna på funtens sidor för oss tillbaka till den tidiga medeltidens bildvärld.
Kyrkan har en fin snickeriinredning med många delar från 1600-talet. Altaret’är av sten och förmodligen mycket gammalt, med en senare altarskiva av trä. Altaruppsatsen är från 1600-talet. Motivet är utfört 1681 av en målare vid namn Wandaleus. Vi ser Kristus till höger och Moses med lagtavlorna till vänster.

Predikstolen är i samma stil som altaruppsatsen. Den omnämns första gången i räkenskaper 1626-27, då den bemålades. Det finns också en uppgift om att
den skulle vara från 1576, vilket dock är osäkert.
Bänkarnas dörrar är troligen från 1600-talet.
Lägg särskilt märke till nr 5 på norrsidan med texten ”Kirstin Nels Daaters Stol i Backe”. Det fint Utformade ryggstödet längst bak i den norra bänkhalvan är troligen från den s k Restenässtolen, en ”herrskapsbänk” som tidigare fanns i koret.
Långhusets takmålning är från mellan 1703 och 1720. Bland molnskyarna svävar tre änglar med textband: ,'”‘Helig Helig Helig är Herren Sebaoth: Hela iorden är full af hans äro” och ”Herren ser til hiertat. 1 Sam l6.” De målas över på 1800-talet, men tas fram igen 1929. Kortaket saknar då takmålning, men i samband med restaureringen utför konservatorn och konstnären
C O Svensson en ny takmålning här, som återger
Gud Fader sittande på en glob och omgiven av moln.

Kreativitet som gör skillnad

Vi människor är ofta ett givmilt folk som gärna ställer upp för andra som har det svårt. Det ser jag som tidningsbud, när jag delar ut material från olika gåvor och hjälporganisationer. Vi tidningsbud är ju oftast billigare än posten, och då kan mer pengar gå till hjälpverksamhet istället för annan verksamhet. Men så finns det andra organisationer som inte är så stora men ändå gör ett stort socialt arbete, kanske ibland i ett smalare område, men ändå så otroligt viktigt.

En sådan organisation finns i Lilla Edet. IVO Sverige arbetar bland annat med barn i Kurdistan, som är ett statsövergripande område i sydvästra Asien. I Lilla Edet har de en en del av loppisen i Västerlanda för att få in varor som kan skickas ner till området,  men också att få in pengar till transporter. Många hjälper till med att sticka ”gosedjur” till barnen där nere, liknade de som Malin håller upp på bilden ovan.

Malin berättar för mig i mail:

Hej min resa med IVO Sverige började med att jag fick ett erbjudande om att samarbeta med dom (IVO Sverige) fick kontakt med Maria via en handarbets sida här på fb. Jag startade min egen hjälp sida Angel for help: animal and People. Vi pratade om att slå ihop det jag gör. med deras och att jag skall ta hand om det här i Sverige eftersom hon och hennes familj ska flytta ner till Kurdistan.

Jag fick leveranser på kläder och leksaker stickade katter husgeråd mm då startade jag loppis sidan för att få in lite pengar till transport, mat,mediciner, hund mat koppel mm allt detta skall skickas med lastbil ner till Kurdistan. Fick också reda på att det kostar massor att få ner en lastbil så jag började leta efter en lokal. Sprang då på loppisen i Västerlanda och hyr nu en liten del där som vi säljer saker på för att få ihop pengar till det som behövs.

Jag gör detta helt ideellt och bara älskar det. Så roligt att träffa nya människor och se glädjen när dom kommer med saker till barnen i kurdistan. Vi hjälper bla ett läger som tar emot barn som förlorat sina föräldrar som sett sina föräldrar syskon blivit våldtagna och dödade dom har inget.

Fika i bastun

20170712_184130

I vårt området finns många byalag som driver frågor om byn men också ordnar aktiviteter för byn och allmänhet. I Utby mellan Trollhättan och Lilla Edet fixar Utby Vestens byalag varje år sommarkafe i bastun. Ja bastun, är en liten stuga mitt i byn, där det badas bastun, där man kan hyra ett rum för övernattning och boende. I går var jag och bror där tillsammans med goda vänner och fikade, gjorde musikquiz och hae mycket trevlig. För musikquis stod Josefin och Henke som bjöd på varierande låtar som hjälp till korsordet.

20170712_190200

Här bjuds på hemlagade godsaker från fikabordet, och det serveras med kärlek. Med jämna mellanrum kommer personalen ut med kaffepetter och fyller på våra kaffe och temuggar, så vi inte sitter där med innehållslösa koppar. Både livet och kopparna måste fyllas med innehåll.

20170712_174238

Just det lite mer kärlek i bakandet gör att det känns så genuint och inte gjort enligt löpande band principen. Detta gör att man verkligen låter hjärtat vara med. Det roliga är att man lär känna så mycket nytt folk på sådana här ställen, människor man knappast inte skulle ha träffat i vanliga fall.

Så en stor eloge till alla som förgyller vår vardag.

PS gissa vem som vann först pris i quiz:en 😀

 

Västra Roten 37 gick upp rök


Det var med sorg och tårar jag besökte Västra Roten 37 i Lilla Edet. Ja, området hette på den tiden Västra Roten där detta hus låg. Huset som numera bara är ett tomt skal, eldhärjades och innanmätet är helt uppbrunnet. En del av Lilla Edets historia har gått upp i rök. Tragiskt men sant.

Som vanligt uppstår i dessa situationer en massa rykten, och vittnesuppgifter och fynd på platsen gör att det talas om mordbrand. Ja, så lyder rubriken hos polisen, och jag tänker inte spekulera mer i frågan. Hoppas dock att det löser sig snart, så att vi kan gå vidare. Jag som gärna promenerar i Lilla Edet har ofta gått förbi här och kikat på huset när de stått där i sin glans.


Ovanstående bild fotade jag förra året när jag promenerade där förbi på en av mina promenader. Kommer nog aldrig att mer få se det sådant igen, då det aldrig blir detsamma att bygga upp på nytt. Även om huset låg lite avsides så var det ändå känt för de flesta i området. Ja, det gör verkligen ont i en, när man tänker på hur fort historien kan ändras. Det har blivit ett tomrum på kartan och ett  tomrum i hjärtat, ite bara hos mig, utan många fler.

I boken Fuxerna sockenhistorik kan man läsa:

Huset Västra Roten no. 37. 
Huset finns kvar och är enkelt uppfört 1 ett plan av timmer, och enligt Älvsborgs lans museiförenings inventering av byggnaden, förmodas den vara uppförd omkring år 1850. Men enligt vad förre ägaren Axel Johansson uppgivit skulle både hans föräldrar och farföräldrar ha bott i stugan. I så fall skulle stugan vara mycket äldre. Det är mycket möjligt att farfadern bott här men endast en kort tid, ty enligt kyrkobokföringen bodde han under tiden 1830-35 1 hus no. 36, i Dåvarande södra roten under Nedergården. Huset, som under årens lopp om och tillbyggts till nuvarande utseende, är av den typ som var vanlig under 17001800-talen. Det är därför Värt att bevara för eftervärlden som exempel på bebyggelsen i Lilla Edet före branden 1888. För Västra Rotens del ar det den enda stuga av denna typ som nu finnes kvar. De nuvarande ägarna Karin 
och Per Johansson från Trollhättan, underhåller och Vårdar stugan pietetsfullt. 
Förste agaren Axel Julius Johansson var fodd 1874 och hustrun Emelia Olsdotter var från Hjärtum. Av någon anledning kallade Axel Johansson sig senare For Mattsson. Axels föräldrar voro arb. Johan Eliasson, född 1833, och hans hustru Christina Maria Andersdotter, född 1840. De hade tre barn.

 

Ann-Britt Johansson är ordförande i Lilla Edets Hembygdsförening. Hon berättar för TTELA. Räddningstjänsten ringde henne vid 04-tiden och när hon då kom till huset hade lågorna lagt sig och man såg mest rök. Men räddningstjänsten höll fortfarande på med släckningsarbete.

– Det är fruktansvärt sorgligt. Det börjar sjunka in att det rara lilla huset är borta, men det är jättetråkigt, säger hon.

Huset är troligtvis från sent 1700-tal. Enligt Ann-Britt Johansson har huset tidigare utsatts för skadegörelse – bara i år har fönster krossats två gånger.

P4 Väst skriver så här på sin sida:

Det finns ingen naturlig orsak till att det började brinna och polisen rubricerar därför händelsen som mordbrand. 

Vid tiotiden på förmiddagen är polisen på plats för en teknisk undersökning. De har en polishund med sig som letar efter spår.

Hittills har polisen hittat en bensindunk som tillhörde hembygdsföreningen. I normala fall förvaras den i ett förråd och används för att fylla på grästrimmern. Nu låg bensindunken intill det nedbrunna huset – tom.

– Nu ska vi söka fingeravtryck på dunken, samlar ihop övriga spår. Det är tråkigt, det är en fin kulturbyggnad som är förstörd, säger kriminaltekniker Jonas Wireby.

Hoppas snart att polisen kan hitta vad som orsakade branden och om det visar sig vara mordbrand, att rätt personer åtalas.

Vad som gör extra ont i mig är att så många gör sina röster hörda med okvädesord, men när det gäller att ställa upp för varandra både form av trygghetsvandrare/nattvandrare och grannsamverkan, så är intresset i det närmaste lika med noll. Känns mycket tråkigt, tycker jag..

 

Det kom fram två filmer på Youtube om Västra Roten, från några som kallar sig Edetgruppen.

Edetgruppen är grupp som bildats i syfte att dokumentera en del av alla de gamla foton och filmer som finns om Lilla Edet.

Deras arbete finns att ta del av på lillaedetbilder.se. Detta är en webbplats med gamla foton och filmer från Lilla Edet.

Kulturskatt

Bilderna utgör tillsammans en kulturskatt skildrande Lilla Edets kommun och dess historia. Edetgruppen har genom sin insamling av material samt förmåga att visa upp detsamma, visat stort kunnande och entusiasm. De har skickligt lyckats att sammanställa materialet och presentera det på ett modernt sätt som gör att många kan ta del av deras arbete.

 

 

Lilla Edet med stort hjärta

Antoinette Van Ketwich, en lokal kändis i Lilla Edet skrev så fint på Facebook om just Lilla Edet. Själv förälskade jag mig i det hon skrev, för det var skrivet direkt från hjärtat. Jag började leta bland mina bilder och gjorde ett collage av några av de bilder jag fotograferat i Lilla Edets kommun de senaste månaderna.  Tack Antoinette att jag får publicera det här i bloggen.

Liten reflektion – Möten längs en promenadstig… mitt i byn!

Pappor cyklar förbi med sina  barn, alla har hjälm …utom papporna…

Kvinnan som passerar 3 gånger med några cyklande o gående småttingar… hon såg bara sin mobil…..


Sportiga personer som pratar högt med sig själva är alltid kul….


Pappersbruksarbetare cyklar troget förbi, till o från jobbet.. jättebra att de plingar till när de kommer bakifrån!

O se där kommer LEIFAB-bilen som tömmer alla kärl, TACK!

Pensionärerna går en dagsrunda, med stavar, rollator eller bara med bästa vännen arm i arm…

En äldre kvinna från Syrien plockar kamomillblommor mot hennes hosta. Frågade nyfiket och jag måste säga att jag förstod precis varenda ord på arabiska!

Nyduschade ungdomar i gäng tjattrande och skrattande, som sprider en doft av ”ut o ha kul”…

Moppekillen som skruvat i veckor, nu både låter o går den bra…

Skolbarnen utan regnjackor som kånkar på stora väskor…

Många hundlortar som ligger kvar….

Högljudda killgänget med plastpåsar…. som sprider rakvattensdofter lång väg…..

Alla vårdare som troget promenerar med dem som behöver lite extra hjälp….

Nån som går en tur varje dag och tappat 16 kg på vägen…..

De diskuterande prästerna på sin dagliga runda….
Hund- mattar & mattor i grupp som möts på rastrundorna… och blockerar hela banan….(Känner mig medskyldig)

På sommaren kommer främmande ekipage, mormor o morfar med barnbarnen…

Tycks vara mer regel än undantag att alla hejar på varandra …. 

Många ville ha järnvägsspåret kvar, men promenadstigen mellan pappersbruket och centrum har verkligen blivit en välbesökt transportsträcka till stor glädje för de flesta i byn !

Världens bästa servitris

 

20170624_145800-1
Rubriken ”Världens bästa servitris” har jag hämtat från Lotta Engbergs låt med samma namn. Men varför döpa ett inlägg i min blogg efter det? Jo för jag vet vem världens bästa servitris är, och var hon finns. På Slottscafét i Lilla Edet har mitt hjärta hittat henne och hennes kollegor.

Jag minns när jag letade efter ett fint café i eller omkring Lilla Edet för att förgylla vardagen. Hittade ett ”nytt” café i googles länktips och ringde och frågade om caféet. De försökte flera gånger förklara var caféet låg och jag fattade inget, inget förrän vi kom underfund med att det var den gamla handelsträdgården som genomgått en transformation och blivit café. Vi åkte ner för att fika och jag kan lova att det blev kärlek från första ögonkastet. Och det bästa av allt, kärleken blev besvarad. Den gamla förfallna handelsträdgården hade fått nytt liv, parken som mer eller mindre var igenvuxen höll på att omvandlas från ett ”helvete” till ett paradis. Kärleken drev mig att kontakta den ansvarige på kommunen och komma med och ge mina idéer.  Många togs tillvaro på och Kärleken växte. Från början fanns en annan servitris som var gudomlig, och vi hade ett bra samarbete. I dag är det en annan servitris, som har ett hjärta av guld med också en vilja av stål. Under mors sista år blev caféet ett andningshål där friden och lugnet rådde.

Nej, vi möts inte varje dag i caféet så som Lotta Engberg sjunger, men vi är där nere flera gånger i veckan,  och då är det inte kaffepriset som lockar, utan kärleken och omtanken som värmer så mycket. Den kärlek som finns där går inte att beskriva. Just bara att känna sig välkommen,  att vara den de rullat ut den osynliga röda mattan för,  och där uppgifter är att ge en upplevelse utöver det vanliga,  det är det mest viktiga.  Här möts gammal och ung, direktörer och arbetare, och vi blir alla ett. Förstaklassiga råvaror tillreds med omsorg och vi är alla kungar och drottningar. Alla kliver in i hjärtats gemenskap som saknar motstycke.

Man kan hyra delar eller hela cafét för sina egna arrangemang med eller utan service, och här är det hjärtat som styr, inte plånboken. Är du boende i Lilla Edet eller bara på besök, så glöm inte platsen där vardagen blir till fest. För mig och bror är cafét platsen där vi kan andas och få ro. Här kombineras det lugna fina med temakvällar/dagar med olika teman. Nationaldag, midsommar,  temautställningar, allsång, trädgårds och blomsterutställning. Här finns något för alla. Är man för liten för sång så kan man gräva sand eller eller ta en gungtur till Kina.  Mamma och pappa kanske väljer att springa New York maraton i utegymet medan du äter din favvoglass. Eller så njuter man bara.

Tack alla servitriser oavsett kön, tack alla som hjälpt till och fixat park och café,  tack alla kända och okända gäster. Ni okända blir oftast kända, då ni blir återkommande,  och det är så kul att träffa alla nya på nytt igen. Ni är inte nya så länge, för snart blir också ni stammisar. Ja vad säger man, finns hjärtat med, så kommer kärleken av sig självt, och den tanken är jag nog inte ensam om.

Kram till alla jag lärt känna där och kom ihåg, främlingar är vänner du ännu inte träffat.

Länk till cafe

 

 

Världens bästa servitris