”Ska du dö nu mamma” är en utbildningsfilm från Landstinget i Värmland som riktar sig till vårdpersonal. Filmen handlar om att vara barn som anhörig till en person som har en svår sjukdom som kan leda till döden.

Hugo Bengtsson och övriga familjen fick inte se sin favorit Måns Zelmerlöw på stadsfesten i Jönköping.
Jag tycker otroligt synd om pojken men det finns två versioner av händelsen. Vem som har rätt, vet jag inte.
Men all heder till arrangören som hävdade att det handlade om säkerhet, både för familjen och övriga deltagare.

Redan på den tiden mellan 1984 och -94 så ”bråkade” jag om säkerheten på mina bussar. Dagmammorna gjorde upp med varandra att nu åker vi in till stan med våra barn. Kommer till hållplatsen där står vuxna med två barnvagnar. Visst det var ok, de fick lasta in vagnar, barn och sig själva.
Betalat och klart och iväg. Nästa hållplats, samma visa men denna gång fick de endast åka med om de fällde ihop vagnen och placerade mellan stenen.

Det går så bra att ha dem i gången, vi håller i dem. För er skull, men övriga passagerare då?
De skall inte behöva klättra över era vagnar. Och behöver vi utrymma bussen pga olycka eller brand, vad händer då?
Om jag behöver bromsa och ni tappar vagnen och den kommer farandes i 50 km/Tim i mittgången, vad händer då?

Har fått till svar av dessa personer att det behöver ju inte hända något. Nej, men om…
Skulle jag vetat om att något skulle hända på turen, så hade jag inte kört den.

Då på den tiden diskuterade inte några bilbälten i bussarna, men jag föreslog att de skaffade sig en skidresa så de kunde spänna fast barnvagnen i stången på väggen vid barnvagnsplatserna, usch vad löjlig jag var, när jag sade sådant.

I dag finns speciella platser för rullstolar där de kan sitta säkert. Då var det inte tu tal om saken.
Finns ingen rullstol kan den användas för barnvagn, så fler vagnar får plats. Och dessa platser är nu försedda med ”skidremmar” så att barnvagnar kan spännas fast.

Har varit på bl a Liseberg några gånger med person i rullstol och då har vi varit tvungna att vara där ca en timma innan föreställningens början för att kunna inta våra rullstlsvänliga platser, där det också varit bra utrymningsvägar för oss, om olyckan hade varit framme. Och det har lönat sig, bra platser och två gånger har artisten kastat ner sina blommor till oss.

Vi vet ju att det hänt tidigare att saker har hänt på festivaler med panik och liknande och folk blivit klämda och över nertrampade med dödlig utgång.
Varför inte kontakta arrangören i förväg och tala om att man kommer med två barnvagnar, så brukar det kunna lösa sig. Och alla bli nöjda glada.

Även om det nu är några år sedan så vill jag rikta ett tack till alla er som anonymt ringde och gav mig några fina ord på kontoret.
Det är skoj när man blir uppskattad på för sitt säkerhetstänk. Tack också till Älvsborstrafiken, som ni hette då, som såg till att info kom passagerarnas kännedom, att barnvagn åker med i mån av plats.

Så… SÄTT SÄKERHETEN FRÄMST,

När jag var liten så trodde jag alltid att jag hade fötts på fel planet. Visst, jag hade en mor och far som älskade mig, så föräldrarna var rätt. Men jag kunde för mitt liv aldrig förstå varför jag fötts på denna jorden. Som mobbad i skolan, så kändes det så fruktansvärt fel, att behöva uppleva sådant.

Att ha haft en släkt, som det till och från varit bråk med och som vi idag inte har någon som helst kontakt med, har alltid varit ett problem, även om man lärt sig att hålla god min. När vissa av dessa tod in mig och bror, jag 13 och bror 11 i ett rum och försökte förklara för oss att mor är krigsskadad, det har satt sina spår. När även vissa av dem förklarade att mor även var ett nazisvin, då fick det var nog. Vi bröt med stora delar av den släktgrenen.

Jag har alltid hållit huvudet högt utåt sett men, hur jag mått inombords är det inte många som vet. När jag sedan drabbades av min panikångest 89-90, då var helvete som kommit hit på jorden.

Jag vill tro att människor är goda, och jag vill fortfarande se det så, men jag verkar mer och mer ha fel. Funderar på vilken planet jag skulle varit född på, kanske inte ens i detta solsystem, kanske en planet i kärlekens galax, där i är omtänksamma mt varandra. Tänk, det kanske skulle varit på planeten omtanken jag skulle födas på, men hamnade på planeten jorden, där vi tänker på oss själva, hatar eller mothatar våra medmänniskor.

Ibland hör jag att internet är djävulen självt, och att han springer runt där och försöker splittra oss människor.

Jag är glad att vi var en mycket tajt familj, som verkligen stödja varandra. Visst kunde vi ha olika åsikter och våra interna diskussioner kunde var mycket livliga, men utåt stod vi alltid enade. Jag har sett både mor och far gråta i telefon när personer försökt splittra oss och varit verbalt hotfulla i telefon.

Vid ett tillfälle tog jag telefon från far, som med gråten i halsen försökte försvara sig. Jag skällde ut denna person efter noter och personen blev då ännu mera hotfull mot mig. Til slut sade jag att, slutar du inte med trakasserierna mot far, så kommer jag att pinka på din gravsten när du är död, inna jag slängde på telefonen. På natten fick denna person en hjätinfarkt och in med ambulans till sjukhus.
Personen svävade mellan liv och död, och på dagen ringde sonen och berättade att de gjort en polisanmälan för morförsök mot mig.
Denna person var samma person som försökte få mig och bror att förstå att mor var krigsskadad.
Efter det så har vi aldrig haft kontakt mer. Däremot avled personen en månad efter far, och på dennes grav så var jag och placerade en bloma med texten. Vila i frid, jag skall inte…. Kanske mest för att stilla mitt eget samvete.

Jag har sett hur min bror, som är utvecklingsstörd har bojkottats i kassan i butiker, just bara för att ”han är ju en idiot”!
Jag har hört hur han verbalt har misshandlats, pga sitt handikapp, inte bara utav barn, utan även av vuxna personer.

Jag vill bå på planeten omtanken i kärlekens galax

Jag hoppas innerligt att du mår bra du lilla tös…
Jag hann se några få tweets från dig där du skrek, ”fy FAN,  @snubbarna, jag vågar inte vara hemma längre” och ”HJÄLP @snubbarna, jag är rädd!!!”
Förstod att det var något som publicerades som skrämde dig, men vet inte vad.
Du bara försvann och hur jag än sökte, så hittade jag dig inte mer…
Du fick inget svar på dina rop och strax därefter försvann även de, både från Twitter och Facebook.

Har tänkt på dig hela dagen och undrat vad som hänt dig…
Jag hoppas inget har hänt dig och att du mår bra!

Jag är innerligt glad att ”snubbarna” och personerna bakom kontot, oavsett om det är män eller kvinnor, tog sitt förnuft till fånga.

Jag ägnade ett par dagar att skriva mail till några kvinnor som drivit frågor om att näthat  (kvinnohat) inte är OK.
Fick några intressanta svar från dessa, att vi alla på bästa sätt måste ställa personerna direkt mot väggen, och påpeka att ett sådana påhopp inte är ok.
Ser vi en tweet eller inlägg med sådana påståenden, så skall vi reagera direkt, och påpeka det.
Men vi får inte sänka oss till samma låga nivå som de har på det som de säger.
Tillsammans kan vi förändra världen, eller kanske i alla fall Sverige, till det bättre.
Men dessa kvinnor påpekade också att det kommer alltid att finnas några som inte detta biter på, och då hjälper inte ens att hänga ut dem med namn och bild på sociala medier. Vi måste vara medvetna om att ”hat föder hat”.

Jag kommer som vanligt att gå min egen väg genom att stödja de drabbade och gå på de jag kan, om det är kränkande.

Jag kommer också på Twitter framledes göra #ffse, bara med kvinnor, för att visa att även kvinnor är människor och inget att förminska.
Kvinnor kan och det minst lika bra som män.
Ingen kvinna är bara sitt könsorgan, lika lite som en man, är det.

Upp till kamp mot näthat!

I dag har vi firat bror på födelsaedagan och som tidigare nämnts sä blev det p fina Kopparn (Koppargrillen) i Vänersborg.
Han har fått många gratulationer från när och fjärran, direkt till honom eller via mig.

För bror är denna dag mycket viktig och det är första gången utan både far och mor. Men jag tror att han tar det rätt bra i alla fall, och det känns skönt.
Han har fått lite nya kläder som passar hans numera smäckra kropp bättre och det blit inte sä hängit med för stora kläder.

Från mig och vår fina stockholmsvän fick en flaska Grant’s whiskey vilket är hans favorit.

Och sist men inte minst fick han fira födelsedagen på grannstadens fina restaurang.

Just nu sitter vi på altanen och smuttar på ett glas rött och njuter i ljumma sommarkvällen…

Kan man ha det bättre?

Årets varmaste dag lider mot kvällningen och ni klockan 21 är temperaturen bara 25 grader.
För en liten stund sedan flög hägern hem från sina fiskevatten vid Väktorssjöarna till sin sovplats vid Gravlången.
Vår stenfontän på baksidan huset har inte varit iordninggjord och fått fontän. Men idag hade jag inget val, då både småkryp men även fåglar, alltifrån gråtallar, ärlor men även duvor försökte att få i sig lite vätska i dammen. Så det blev bara att hämta vattenslangen och rotborsten och skrubba ur den.
Så nu har de rent vatten att både bada i och dricka. Glad för deras skull.

Själv har jag hela eftermiddagen tillbringat på baksinda huset i skugga med fläkten bredvid mig, och skrungit ut och jobbat med fontän och annat för att sedan surpla öl i fläktens vinddrag.

Man behöver inte gå sysslolös när man har hur, utan det finns hela tiden att göra, vilket är både på gott och ont. Men det viktigaste är att man trivs.
Delar av trädgården förföll ju när man var anhörigvårdare 24/7. Men vi börjar återta det som naturnen återtog under i vissa fall i tio års tid.

Saknar en del vänner på framför allt på Twitter, genom att bara kunna dela en meningen eller två och sedan få svar ifrån någon.
Men är man ”högkänslig” för vissa saker och inte mår bra, så har man inte så mycket val än att låta bli. Kanske på lite sikt, så slipper jag ifrån min blodtryckssänkande medicin, och då har jag ju även vunnit lite hälsovinster.

Inget ont som inte har något gott med sig…
Kram alla fina vänner både när och fjärran, ni finns i mina tankar…

Är så glad att jag valde bort Facebook!
Har länge retat mig på mycket skit där utan även en massa uthänganden oavsett vad det gäller, det gillar inte jag.
Har sedan länge slutat att följa våra kvällstidningar och har i praktiken bara läst dem om jag sett något intressant i framför allt Twitterflödet, och då besökt dem.

Nu har jag inte behövt kolla vare sig Twitter eller Facebookflöden och har mått förbannat bra.
Solen har lyst från en delvis skymd himmer och temperaturen har tidvis varit inom, för mig, behagliga gränser.

Med hjälp av pelarfläkten, kabel, en kärra på hjul så har jag kunna förflytta mig efter skuggan och sedan arbeta där.
Har kunna få mycket gjort utomhus och verkligen gå runt i trädgården och njuta av det vackra vi har. En del saker är kanske inte så vackra just nu, men med lite handkraft, fantasi så kan det bli vackrare. På min tidningsrunda har jag hittat en fastighet som med små hjälpmedel har blivit en oas.
Har flyttat en av mina pauser dit och går då och spanar in, vad har de gjort sedan förra gången jag körde. För mig har det blivit en morgon-TV med trädgårdstips. Träffade mannen i huset för ett tag sedan och berömde, fastigheten.

Så vill jag också ha det, fast under de förutsättningarna vi har här. Tankarna blir då hur jag skall kunna förverkliga det vackra jag ser, samtidigt som det skall vara minimalt med jobb mm. Skall det byggas något eller planteras något, så får det ske på ett sätt så att robotgräsklipparen kan sköta jobbet runt omkring, utan att jag skall behöva springa efter med den elektriska diton.

Att jag fått altanen på baksidan användbar igen efter några år förfall är underbart. Att efter 20 år även fått upp en trappa, är underbarare. Blev användbart på ett helt annat sätt än tidigare. Visst återstår det en del arbete, men Rom byggdes inte på dag som man säger. Skall jag vara helt ärligt så tror jag inte ens två dagar räckte.

Tror både mor och far sitter på sitt moln och tittar ner på vad som sker och vad som hänt sedan förra gången, precis som jag gör på min tidningsrunda.
Och jag tror båda är nöjda med vad de ser…

I går när jag kom till min butik för att handla så möttes jag av min tiggares vinkande med en gång. Hon sken i kapp med solen och hela ansiktet var ett stort leende. Vi pratade lite så gott det går när två människor med två olika språk inta kan tala med varandra utan man får ta händer och fötter till hjälp. Vovven hade vi med oss och för att slippa sitta med honom i bilen, så gick bror in och fyllde vagnen med det som han blivit tillsagd att handla medan jag stannade där ute. Men medan vi stod där och pratade och viftade med armar och ben, såg jag att en tår rann upp i ögonvrån, tätt följd av ytterligare en.

Jag förstod snart vad hon menade, att stamkunderna inte kom till butiken utan var någon annanstans och de som var där var mer turister som absolut inte ville skänka henne några pengar. Jag insåg att jag inte kan skänka hur mycket som helst, utan jag måste hålla mig till den summa som jag har bestämt på veckobasis. Vad göra, då jag förstod att hon var både trött och hungrig, och så även de som är med henne.

Hon erbjöd sig att vara hundvakt medan jag gick in i butiken och handlade, vilket skedde. Jag gick direkt till hyllan för ”kort datum”-varor och plockade fram lite sådant som kunde mätta magen och framför allt ge henne något att dricka. I o med att jag är stamkund i butiken och de flesta känner mig, så vågade jag fråga en av de som känner mig väl, om ytterligare rabatt. Detta önskemål bifölls och jag fick bra rabatt på varorna som bara skulle gå till tiggaren utanför butiken.

Hon fick sin standardpeng som vanligt, men hon fick också en extrapeng för att hon varit hundvakt. Inte nog med det så räckte jag också fram en kasse med varor, med både mat och dryck som jag och butiken hade hjälpts åt att ”skramla” till, så hon skulle klara av jobbet i värmen.

Den glädje och tacksamhet hon visade oss, var oslagbar.
Vill rikta ett stort tack till butiken som ställde upp på detta och jag hoppas verkligen kunna få återkomma om det behövs.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Har satt att en del av mina vänner har börjat följa något/någon som på Twitter och Facebook kallar sig @snubbarna.
Vad är detta för något?  Har sökt både på sociala medier och sökmaskiner vem som står bakom dessa konton utan att lyckas.
Kanske beror det på att just snubbarna används i så mycket andra sammanhang.

Jag blir rädd när jag inte hittar någon som helst info om vem det är.
Vad är det för smörja?
Känns nästan som flashback, avpixlat och allt vad de heter. Yttrande frihet på riktigt, där de hänger ut personer men namn o ev bild men själva försöker de dölja vem de är. ..

Får nästan känslan av att alla män är förbannade kåtbockar som bara tänker på en sak…
Ser världen ut så där? Då är jag unik, och har svårt att tänka mig det…

Trodde ett tag att Jack Werner var involverad, men hittar heller ingen info om det 😩

Varför skall så mycket vara anonymt och inte våga stå för det man säger?