Nu har det efter lång grånad spruckit upp och solen har tittat fram, och dagtid har det varit plusgrader. Visst är det härligt att leva när drömmarna om vår, som varit djupfrysta, börjar vakna. Man blir gladare piggare och humöret blir mer på topp. Så då skall man inte klaga.

Vidare inbjuder till långa promenader i skog och mark, vilket stärker det mesta. Vet inte vad vovven tänker om vädret, han han nog glad i de flesta väder att få komma ut på sina promenader, oavsett… men jag njuter…

Har du kvar din barnatro ifrån hemmets lugna bo… Den strofen känner nog en del igen från kanske tidig ungdom eller senare, även om den inte spelas lika mycket på radio mm, som förr.

Jag har min barnatro kvar, och den är viktig för mig. Ja jag är troende, om man så säger. För en tid sedan träffade jag en person som var övertygad om att Gud straffade hen för något, hen inte visste om vad.

Var drar vi gränsen mellan en sund tro och grubblerier om vad som sker oss, våra närmaste eller i vår omvärld? Gud vägleder mig i många och ibland svåra frågor, och det litar jag på.

Men när man börja läsa nya testamentet från morgon till kväll för att finna svaret på varför man straffas för något, då blir jag rädd. Då känner jag att jag och den andra personen har olika Gudar. Min Gud är den moderliga famnen jag hade en gång när jag var liten. Den som kramade om mig när jag var rädd eller ledsen. Även idag blir jag rädd och ledsen och behöver tröst, och då finns även Gud med, förutom de andra nära och kära.

Nu har jag varit hos psykologen två gånger, och vi har fyllt i en massa papper gemensamt och jag enskilt för att det skall skapas en profil av mig och vem jag är… En av frågorna var just om religiösa grubblerier. Nu behöver jag en psykolog och är glad att Gud har skapat dem, så jag får hjälp. Bra va?

Jag jag tror Gud har ett finger med i detta, och jag tar tacksamt emot hjälpen. Men religiösa grubblerier, nej, det har jag inte…

Det har varit tuffa år för mig och bror, med många dödsfall i släkten, sjukdomar inom familjen mm. Sådant känns och det har tagit hårt på mig och bror. Även om vi njutit av livet, så kan inte allt kompensera allt det tråkiga. Vi har bestämt att ta en nystart i livet, även om vissa saker tar emot, så måste det ske. Att bryta det gamla och börja om är inte lätt, men också något som kan ge större hopp inför framtiden. Vi måste våga ta steget och det är dags. Vi har bestämt oss att flytta, till något som passar oss bättre, både storleksmässigt och ekonomiskt. 400 kvadratmeter till två personer, och man städar nästan ihjäl sig, bara det. Det finns andra saker i livet som är viktigare. Jag vill umgås med människor jag tycker om, vill göra ideella arbeten inom ramen för vad jag orkar och kan, med hänvisning till min sjukdom och sjukersättning. Även om jag ibland drömmer om att under skall ske och att jag skulle kunna arbeta heltid, måste jag ändå inse att det inte kommer att ske.

Ja drömmarna överger mig inte, och det känns skönt på något sätt. Men man måste också vara realist, och inse att det aldrig kommer att funka. Så snart startar vårt nya liv, och en hel del gammalt måste bort. Men på något sätt känns det också skönt att bli av med en del gammalt som ”hänger” över en. Så snart börjar vi om, och det ser jag fram emot….

I dag var jag hos psykologen för andra gången på en sk genomgång. Gemensamt kom vi fram till att jag får 10 gånger under 10 veckor att träffa mannen. Visst gjorde sjukhusinläggningen en vecka att en del knutar lossnade, men att man skall behöva gå den vägen för att få tid, rekommenderar jag ingen. På något sätt tändes ljuset i tunneln så jag kan vandra vidare och hitta det riktiga ljuset. Ärligt talat känns inte mörkret så skrämmande längre.

När livet och dess förutsättningar ändras, så kan det bli jobbigt, jobbigare än man kunde tro, och då behöver man hjälp från någon utomstående som kan se på en med andra ögon. Vissa saker vill man inte dela med andra, eller tynga deras tankar med. Sjukhuset och psykologen har hitintills gjort underverk, vilket jag är glad över. Nu är det dags att börja ett nytt liv, men med gamla vänner. Bloggande har legat lite i träda, inte pga av att jag inte haft något att skriva om, utan att tillfället inte är det rätta att skriva om det jag velat skriva om. Men nu väntar ljusare tider…. 😊

I höstas gjorde SVT:s vädergubbar ett försök till att berätta hur vintern skulle bli. Lite kallare än normalt var deras spådom. För oss här vid Vänerns sydspets såg vi inte mycket av det, och jag trodde deras ”spådom” gick om intet, då kommer vintern och det med besked. Mycket snö, och en hel del minusgrader. Kommer inte exakt ihåg hur SVT berättade, och hur lik sanningen det blir/blev. Jag började misströsta om vår och hade ingen lust att gräva mig ner under snön för att leta vårtecken. Nu har det varit på plussidan några dagar och mycket snö har förunnat på sina ställen. De djupfrysta vårkänslorna började sakta knoppas. I går kom, via radion, att det första strandskatan har setts vid bohuskusten och i dag kom beskedet att första tranan har siktats vid Hornborgasjön, så än finns det hopp 😊

I dag hade vi gudstjänst för stora och små med vår nya kyrkoherde, eller i alla fall blivande, då han ännu inte offeciellt mottagen. Jag blev stormförtjust i honom hur han hanterade barnen. Barnen är ju de som en gång tar över och för traditionerna vidare med varsam förändring under tiden gång. Men innan själva gudstjänsten skulle börja skulle saker fixas, bland annat skulle det kokas korv i församlingshemmet på andra sidan gatan, då började det. Spisen blev inte varm och det var flera saker som spökade. Vi kunde hjälpligt koka vatten i personalköket så att det blev vatten att värma korven i. Diakonissan blev förste korvkokare under gudstjänsten samtidigt som jag skötte ljudet, ja en solist hade vi också som sjöng så vackert men skulle höras ut i högtalarsystemet, kaffe skulle kokas, saft skulle blandas.

Mellan bön och psalmsång gick Präst – Fredrik gick ut i sackristian och tog på sig ett förkläde utanpå prästskruden och en bakplåt i handen gick han runt i kyrkan och bjöd alla barn på bröd. Ja dagens tema var hur Jesus mättat flera tusen med bara fem bröd och två fiskar. Barnen följde sedan snällt med och prästen och barnen satte sig i en ring på golvet och Fredrik berättade, så till och med jag förstod.

Sådana här är präster av vår tid, och det gillar jag. Bättre att locka med bröd än hota med pekpinne. Det är så man bygger fötroende. Vår kantor som också är ny, sedan årsskiftet hade redan fått ihop två barnsånggrupper och den som framträdde i vår kyrka var ”våra” glädje spridare. Detta var jag helt oförberedd på, men även här fixade jag ljudet. Kunde det bli bättre när hela kyrkan applåderar körens sång, fast de bara tränat två gånger.

När sedan allt var klart och gudstjänsten avslutats blev det varm varmkorv, men korvbröd var kallt. Ja, det var nog den enda sak som misslyckades, men ett kallt korvbröd är inte hela världen.

Tack alla som gjorde gudstjänsten till barnens fest.

Min mobil gick ju sönder för några veckor sedan och efter det har jag haft en lånemobil.

Jag har inte varit strandsatt och har kunnat nås de vanliga vägarna via telefonnummer, sms mail mm. Men jag har känt mig handikappad när man inte har haft det som är en egna. När jag konfigurerat lånemobilen så så hade jag det som vanligt men ändå ovanligt i min telefon. Det gick ingen nöd på mig, så att säga, men ändå… Nu har jag min egen tillbaka, den jag känner till, den jag organiserat som JAG vill ha det. Skönt att molnet finns som lagrar det man sparar i mobilen och sedan kan återställa den till ursprungligt format.

I dag känner jag mig nöjd…

Att hamna en vecka på eb psykiatrisk klinik behöver inte innebära att man är sur, otrevlig, bara gråter och i värsta fall är nerdrogad. Det händer alla någon gång att man behöver vård ibland på sjukhus, ibland av närstående eller en vän.

Även om det händer mig att jag slås ner av saker som påverkar mig, så kan professionell samtalspart vara befriande. Vilket jag var i behov av för ett litet tag sedan. Men att komma in till öppenvård är idag inte lätt.

Jag fick ganska snart tillåtelse för utevistelse och ett par gånger permission till att lämna Sjukhusområdet. Det viktigaste var ju att få samtalsterapi med rätt personer, vilket jag fick. En glad prickar, som jag oftast är, så var det en befrielse att få prata med personer med rätt kompetens. Mina utevistelser blev mina dagliga promenader precis som vanligt. Från avdelningen till huvudentrén passerade jag sjukhuskyrkan och även andaktsrummet. Dit smög jag ofta in, lyssnade på stilla musik och njöt av tryggheten på sjukhuset samtidigt som jag hade trygghet i att Vovven var i tryggt förvar samtidigt som bror kom till och från jobbet plus hade sin trygghet.

Som social och glad blev jag ofta placerad med personer som behövde muntras upp. Jag blev ett ljus i mörkret för vissa, inkl personalen. På kvällen ibland blev det en kopp kaffe vid deras skiftsbyte, ibland med frågelek typ TP.

Så bara för att man mår dåligt psykiskt och hamnar i en livskris, så behöver det inte alltid märkas utåt, man behöver inte vara sur och otrevlig.

Bilden ovan är från meditationsrummet på sjukhuset.

Visst är det vackert men snö, särskilt när solen börjar titta fram.

Men precis som östra Sveriges snökanoner som nu härjar så har vi drabbats av vänersnö, vänersnö som inte var förberedda på. Här ser der vackert ut men bara några kilometer härifrån så vräker snön ner efter att varm fuktig luft svept över Vänern och omvandlats till snö där de nu faller. Jag har hört allt mellan 20 och 50 cm snö som kommit och då har det kommit väldigt lokalt.

Nu när mars är på intågande så vill jag börja leta vårtecken, men har ingen större lust att behöva skotta mig genom snön för att hitta dem…