I dag var jag hos psykologen för andra gången på en sk genomgång. Gemensamt kom vi fram till att jag får 10 gånger under 10 veckor att träffa mannen. Visst gjorde sjukhusinläggningen en vecka att en del knutar lossnade, men att man skall behöva gå den vägen för att få tid, rekommenderar jag ingen. På något sätt tändes ljuset i tunneln så jag kan vandra vidare och hitta det riktiga ljuset. Ärligt talat känns inte mörkret så skrämmande längre.

När livet och dess förutsättningar ändras, så kan det bli jobbigt, jobbigare än man kunde tro, och då behöver man hjälp från någon utomstående som kan se på en med andra ögon. Vissa saker vill man inte dela med andra, eller tynga deras tankar med. Sjukhuset och psykologen har hitintills gjort underverk, vilket jag är glad över. Nu är det dags att börja ett nytt liv, men med gamla vänner. Bloggande har legat lite i träda, inte pga av att jag inte haft något att skriva om, utan att tillfället inte är det rätta att skriva om det jag velat skriva om. Men nu väntar ljusare tider…. 😊