Har du kvar din barnatro ifrån hemmets lugna bo… Den strofen känner nog en del igen från kanske tidig ungdom eller senare, även om den inte spelas lika mycket på radio mm, som förr.

Jag har min barnatro kvar, och den är viktig för mig. Ja jag är troende, om man så säger. För en tid sedan träffade jag en person som var övertygad om att Gud straffade hen för något, hen inte visste om vad.

Var drar vi gränsen mellan en sund tro och grubblerier om vad som sker oss, våra närmaste eller i vår omvärld? Gud vägleder mig i många och ibland svåra frågor, och det litar jag på.

Men när man börja läsa nya testamentet från morgon till kväll för att finna svaret på varför man straffas för något, då blir jag rädd. Då känner jag att jag och den andra personen har olika Gudar. Min Gud är den moderliga famnen jag hade en gång när jag var liten. Den som kramade om mig när jag var rädd eller ledsen. Även idag blir jag rädd och ledsen och behöver tröst, och då finns även Gud med, förutom de andra nära och kära.

Nu har jag varit hos psykologen två gånger, och vi har fyllt i en massa papper gemensamt och jag enskilt för att det skall skapas en profil av mig och vem jag är… En av frågorna var just om religiösa grubblerier. Nu behöver jag en psykolog och är glad att Gud har skapat dem, så jag får hjälp. Bra va?

Jag jag tror Gud har ett finger med i detta, och jag tar tacksamt emot hjälpen. Men religiösa grubblerier, nej, det har jag inte…