Så har en av mina fina nätvänner blivit ensam sedan maken gått vidare till andra sidan, som vi inte vet så mycket om. Att se sin närmaste tyna bort under några års tid är ett hårt slag samtidigt som man vill ge denna något fint de sista åren. Detta ställer stora krav på den anhörige som skall orka. Många gånger är det slitsamt både fysiskt och psykiskt och påverkar hälsan negativt. Själv är jag mycket tacksam att jag sedan 25 år tillbaka har min panikångest, och den rehabilitering som det innebar för mig, har lar tig att lyssna på kroppen och dess behov. Men hur många har det i bakfickan?

Att stödja anhöriga i vardagen kom för några år sedan som en del i socialtjänstlagen, som har en form av ramlag. Tanken med ramlag är ju att de skall finnas möjlighet med individuella insatser och att kunna stödja de som behöver stöd på ett personligt sätt. Många kommuner väljer ju i stället att då ta politiska beslut hur det skall vara. I vårt fall är det politiska värderingar som styr att det INTE skall finnas några anhörigvårdare i kommunen. Det finns möjlighet att bli anhörigvårdare och där skjuts beslutet till enhetschefen som skall bedöma om de kan eller inte kan vårda en person. Vem vill ta beslut om att deras personal är så dålig att de inte kan vårda? Så i praktiken är det omöjligt i min kommun. Andra kommuner han valt att på högre nivå ta beslut om vilka anhöriginsatser som skall vara kostnadsfria och vilka som skall betalas inom den fasta månadsavgiften. Redan här begränsas det individuella tänkandet. Här kan till exempel vad jag gör på min avlastningstid avgöra om det är gratis eller om det skall kosta pengar. Går jag exempelvis till kommunens lokal och sitter i tre timmar och fikar med andra anhörigvårdare så är det gratis. Väljer jag däremot att jag vill vårda mig själv hos hårfrisörskan, eller kanske behöver besöka läkaren för mitt eget välbefinnande, så måste jag betala tiden för avlastning enl timdebitering.

Var finns då kommunens vilja till att stödja den anhörige? De nya lagarna kom under alliansregerigen 2010 men min kommun har ännu inte hunnit med att få med de nya lagarna i sitt arbetssätt. Likaså gäller personcentrerad omvårdnad där den behövandes situation skall ligga till grund för den hjälp som skall utges till individen. Nej istället gäller schablontider hur lång tid de olika momenten skall ta.

Vad var det som stod i ett dagschema för en person. ”Besök NN koka ägg utan prat, 4 minuter. Det ägget blir väldigt löskokt…”.

Vid ett tillfälle bad jag om hjälp med att mor skulle till vårdcentralen.  Mor hade tid där 10.30 De skulle vara här och hämta mor 10.10 åka till vårdcentralen och därefter åka hem med henna och klä henne och se till att hon fick frukost. För detta tilldelades det 90 minuter, dvs en och en halv timma. Detta skulle sedan göras på 45 minuter… Och vem åker frivilligt till vårdcentralen utan att tvätta och klä sig… Jo mor, enl hemtjänsten…

Jag är i dag otroligt tacksam för att ja kunnat ta hand om mor till sista andetaget, att mor fick bo hos sina pojkar, som hon så väl önskade och fick ett rikt liv även de sista åren.

De äldre och deras anhöriga får inte bara bli ett ärendenummer i socialtjänstens databas utan måste även betraktas som människor med tankar och känslor, för det är de värda.