För några veckor sedan blev jag inspirerad av en annan blogg om vad jag skulle skriva om. Jag följer en blogg, Olssons universum, som jag tycker är så där lagom jordnära och tar upp livets små glädjeämnen och ibland tarvligheter.

Hon tog upp ämnet ”Därför bloggar jag” som jag tyckte kunde vara ett bra ämne. Här om dagen fick jag också en lite hälsning från WordPress om att jag nu har bloggat i två år. Detta fick mig att tänka efter vilken resa jag gjort.

Jag har väl alltid varit en person som inte är så förtjust i att vara i rampljuset och därför har jag inte heller känt något behov av att blogga om mitt liv, då jag tyckte inte jag hade något att skriva om.

Men för ett par år sedan kom vändningen i samband med att jag uppdagade att det var en hel del fel som begåtts i samband med mors diagnostisering, och vård/omsorg.

Min kamp fick mos läkare att sluta och istället ta pension. Medicinsk ansvarig läkare valde att sluta sin tjänst på nämnda vårdcentral och flytta till annan ort och verksamhetschefen fick sluta med avgångsvederlag. Detta kallas i folkmun att han fick sparken.

Jag började ta upp diskussionerna i olika grupper på Facebook  men insåg snart att det var förgängligt och beslöt mig för att ta det via bloggen, där det kunde vara kvar för andra att hämta styrka men också för att jag också skulle kunna ha det som minneslappar. Det var nog det bästa jag gjort, då dessa minnesanteckningar har varit guld värda för mig/oss.

Under förra året blev många av dessa grupper väldigt ideologisk inställda och jag valde att lämna många av dessa grupper. Jag anser att vård/omsorg måste ske utifrån individens bästa och då får ideologin komma i andra hand.
Många vänner valde att följa mig vidare in i bloggen, men av känslighetens natur som mina inlägg ibland är så vill de flesta INTE kommentera öppet.
Tack vare mitt bloggande så har jag fått många otroligt fina vänner, både via nätet med också några som blivit väldigt fina vänner IRL.

I dag tar jag tillvara på bloggens möjligheter och bloggar om allt möjligt även om omsorgen är en stor del i det jag skriver.

För mig har en ny värld öppnat sig, jag har fått många nya, helt fantastikska vänner via den, och många tack för att jag delar med mig av mina tankar.

Tack bloggen, för vad du givit till mig och mina följare!