Så härligt det det känns i kroppen nu. Man pratar om en sten faller från hjärtat och i mitt fall känns det som ett helt lass har tippats av.

Det började förra våren med att en enhetschef tog kontakt med mig och ville bygga upp ett samarbete mellan enheten på kommunen och oss trygghetsvandrare. Han hade länge sökt oss men inte hittat oss och visste inte hur han skulle få tag i oss. Jag förklarade då vem de skall kontakta och att vi ligger under kommunen. Trots att jag informerade våra kontaktpersoner på kommunen om detta hände inget.

Mer och mer personer hör av sig på olika sätt och då i september tog det fart.
Vi vet inte vem vi skall kontakta så vi kontaktar dig. Visst är det härligt med förtroende, men inte på vilken nivå som helst.

Nu har jag lagt ner trygghetsvandringarna här i kommunen, avslutat mitt kyrkliga arbete i en av församlingarna, i alla fall tills vidare. Att vi alla kan göra fel är en sak, men när samma sak händer gång på gång….

Mina värden börjar bli lite mer normala och jag sover hela natten istället för att vakna med en klump i halsen mitt i natten.

Jag börjar mer fokusera på ljudböckerna som ljuder i mina öron, mer och mer promenader som inte känns betungande. Jag hoppas slippa den förbannade väggen igen utan kan nu fokusera på det jag gillar. Brukar titta på bäverns arbete nere vi älven, men har aldrig märkt förrän här om dagen att hen gömmer sig i trädet när han inte vill synas.

Jag bor i en lagom stor/liten kommun, en kommun jag läge funderade på att flytta till. En kommun med kärlek och acceptans, naturvärden och många fina människor. Under de senaste 9 månaderna har något skymt sikten, sikten för det jag ville se, det jag gillade och älskade.

Mina ögon börjar öppnas för skönheten igen. ❤