Robin Lillfors, så svag så stark!
Lyssna på Robin i klippet på Youtube, om mobbing han utsattes för och vad som blev räddningen för honom. Jag är otroligt glad att kunna få lyssna på Robin Lillfors musik, snacka med honom om hans musik, hans livsglädje och framåtanda.

För knappt 32 år sedan började min helvetes resa mot psykisk ohälsa och mängder med självmordsförsök. Det började med mobbing på jobbet, även om jag idag inser att personen var omedveten om sitt beteende mot mig. Trots det går jag fortfarande undan om jag skulle se personen någonstans i min närhet.

När jag insåg vad som var på G sökte jag hjälp på psykiatriska akuten på sjukhuset för att få hjälp. Medicin, remiss till öppenvården och sedan hem igen. Jag började liksom Robin att skriva, men medan han gjorde musik av det, så blev mina skrivningar 14 – 15 A4-sidor med text som jag redigerade om, fyllde i fyllde på.

Kortare sjukskrivningar, sjukgymnastik i grannkommunen, sedan skulle jag jobba på en arbetsplats där min mobbare jobbade. Sjukskrivningen tog slut och jag var tvungen att jobba, då ringde dem från sjukgymnastiken och undrade var jag höll hus, som inte kom. Byte av läkare, nya personer att träffa, och det var så förbannat jobbigt att behöva prata om det som var orsaken till varför jag mådde som jag mådde.

Till slut tog jag till vapnet självmord och idag vet jag inte hur många gånger jag har försökt. Åkte fyra, fem gånger i veckan till psykiatriska akutmottagningen, betalade patientavgiften fick prata med en läkare, och sedan nya påminnelser till öppenvården. Nya kontaktpersoner, på nytt att dra min sjukhistoria, och vad jobbigt det var.

Vad jag saknade under den perioden var EN person jag kunde lita på, som fanns där när jag behövde. Att varje gång dra sin sjukhistoria när man träffade ny personal, var så jobbigt, och istället blev det ett självmordsförsök.
Var på psykiatriska öppenvården hos läkaren, fick nya mediciner. Fick besked om att han skulle sluta och visste inte vem som skulle ta över. Jag skulle få ny tid kommande månad om vem som skulle bli min läkare och då få en ny tid.
På tioårsdagen från det besöket skrev jag ett brev till dem och frågade hur lång tid det skulle ta innan jag fick hjälp igen.

Då hade jag redan kontaktat min läkare på vårdcentralen som i 10 år var min livlina. Jag kunde också åka dit när ångesten var för stor och jag slapp betala hundratals kronor för ett akutbesök, de försedde mig också med mina mediciner.

Till slut valde min läkare att ansöka om sjukersättning för mig. Jag skrev på pappret in blaco och jag vet inte än i dag vad det står i den. I dag jobbar jag 25% av heltid, vilket jag klarar och därtill försöker jag ge tillbaka till samhället med ideellt arbete efter vad jag orkar. När jag känner att orken tar slut, så kan jag säga nej.

Tio år av mitt liv har jag förlorat, tio år jag inte har mycket minne utav utan bara ord som krisreaktion i sjukjournalerna. När jag fick diagnosen panikångest, så öppnades en dörr på glänt för mig och jag kunde själv förstå varför jag är som jag är.

Gå inte och göm er om ni mår dåligt, ni förtjänar inte det. I dag skriver jag öppet om min psykiska ohälsa, inte för att någon skall tycka synd om mig, utan för att andra skall kunna förstå. Fortfarande kan jag skönja ärren på mina handleder, fortfarande har jag ett spännband i min ägo, ett spännband som en gång hängde i ett träd och där jag stack huvudet igenom öglan, när min vovve kom och ville leka med mig. Nej, ta vara på möjligheterna, vården har utvecklats under dessa trettio år, och det finns hjälp att få.

För mig handlar det om att inte ha för mycket stress, då är det bäst att trappa ner.

Behöver du hjälp så finns mind att tillgå och ring alltid 112 om det är akut.