Att vara populär är nog mångas dröm…
Men är det verkligen så positivt? Jag vill ha mitt liv och leva det på mitt sätt.
Med mitt jobb och dess arbetstider så är et inte alltid så lätt att ställa upp på tider som passar andra. Får ju inte bli sena kvällar de veckor jag jobbar och på dagarna har jag ju mina rutiner, med att vara aktiv och att sova. Sedan är ju min självsamhet väldigt viktig för mig, då jag och vovven oftast kan röra oss ute i det fria med långpromenader och insupande av frisk luft, vilket för mig är en lisa för själen.

De veckor jag är ledig, så brukar jag se till att få två dagar som det inte finns något bokat, då jag är helt fri och kan styra mig helt själv, tillsammans med vovven. Ser oftast till att jag har något färdig i frysen för bror att äta, när han kommer från jobbet.De sista 10 åren som mor och även far levde, så var det ständigt pass för än det ena och än det andra.
Ja då var jag inställd på det, med tanken att jag en gång får rå mig själv. Nu är jag där…

Men det är många som rycker i mig. Sångkören på orten behöver en tenor, visst låte de kul att sjunga vid tillställningar, men det skall ju övas också. Vaktmästare i kyrkan vid gudstjänster, vilket jag lovat att göra vid akuta händelser, men vill inte ingå på schema och boka upp mig. Två politiska partier vill att jag jobbar för dem, men då känner jag att jag även måste rösta på dem.

Sedan vill jag ha tid för stollaryck och spontanitet, vilket jag älskar…
Många inbjudningar till olika evenemang på FB, oftast bara för att de vill sprida informationen men ibland för man är extra utvald.

Visst är det kul att vara eftertraktad och populär men det är också bra att man kan säga nej. Jag gillar mitt sociala engagemang och trivs med att informera om vad som hände under andra världskriget och förintelsen. Men nu skall jag förbereda min föreläsningsturne hur vi alla kan bli goda medborgare och dra vårt lilla strå till den stora stacken, för vi kan alla göra skillnad…