Jag klär av mig naken

Jag klär av mig naken, kanske inte så bokstavligt som det låter, men ändå, kanske mer skrämmande än om jag gjort det. I går hade jag föreläsning, eller skall jag säga, jag gav mitt vittnesbörd om min kristna tro, inför konfirmander.

Att jag är kristen och troende är knappast en hemlighet och att kyrkan är central i mitt liv, är heller ingen nyhet. Men någonstans här finns en gräns, där man blottar sig mycket mer än man gör i vanliga fall, och det är faktisk lite skrämmande. Precis som förra gången så var vi tre personer som skulle ge vår synd på oss själva, men denna gång var de betydlig fler konfirmander så att de blev indelade i tre grupper som fick cirkulera bland oss som berättade. Denna gång var man helt ensam med några konfirmander och deras gruppledare och skulle visa upp sig. Visst hade jag stöd hos ledaren, men samtidig fanns inte de andra som också ”klädde av sig” där. Usch, säger jag bara, usch! Men ändå så stolt över de jag gjorde…

Men varför gör jag detta? Jo jag vill visa att det går att kombinera en tro med dagens leverne. Jag vill också visa hur jag i samtal med Gud kan hämta styrka och kraft hos Gud, och jag vet att jag får svar, men hur när och på vilket sätt, det vet jag inte. Därför gäller det att öppna sina sinnen.

Mycket av det jag berättar om, finns ju i mina tankar, men att sätta ord på dessa tankar och sedan förklarar detta inför mer eller mindre främmande människor är inte helt lätt.
Jag är ju den som inte knäpper mina händer i tid och otid och säger några ord under bön. Jag säger att jag samtalar med Gud, berättar med mina tankar, de jag vill ha framfört. Detta fungerar ypperligt för mig och ag känner mig trygg, ja mycket trygg i detta. Och beviset, i alla fall för mig är att jag får svar…
Jag är inte utsedd att berätta om evangelierna, det har vi i pastoratet bra präster till, men jag kan på olika sätt också predika, genom att berätta att jag går i kyrkan, inte minst via sociala medier.

Bilderna ovan, berättar lite om det jag brinner för. Trygghetsvandrare, mina rötter i Tyskland och MÄN för jämställdhet. Dessa olika saker går att kombinera på olika sätt. och arbeta med på olika sätt. Gemensamt är att de bygger på medmänsklighet, oavsett vem man är, så är man lika mycket värd.

Hur tänker man?

20161022_105655-1

Jag brukar få en del positiva kommentarer för mitt sociala engagemang för trygghet i samhället. Känner mig stolt över det och tycker det är intressant att föra samtalet i dessa frågor. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Som trygghetsvandrare är jag ingen polis utan bara en medmänniska som frivilligt har gått utbildningar och frivilligt syns ute i folkvimlet. Fredag och lördagskvällar, speciellt efter löneutbetalningen, så är det mycket folk på stan. Vi är ju polisens förlängda arm men också en hjälp. Många gånger händer det att någon blir överförfriskad och klarar inte att ta hand om sig själv, kompisarna sviker och man blir lämnad ensam. Speciellt unga tjejer kan då råka illa ut. Varken polisens eller min uppgift är ju att lagföra dem, utan att de kommer i trygghet. Även en fyllecell är ju trygghet för att inte utsättas för brott.

Det är kul när man börjar diskutera med föräldrar som vill engagera sig för sina egna och andras barn. Ja, de är så intresserade tills man kommer till skarpt läge…
Då flödar fantasin om vad de behöver göra som är viktigare…

Varför är det så…
Känns så fel att man visar ett stort intresse och sedan drar sig undan.
Känns inte rätt att berätta att man vill engagera sig för att sedan försöka undvika det.

Att vara populär

wp-1488631737353.jpeg
Att vara populär är nog mångas dröm…
Men är det verkligen så positivt? Jag vill ha mitt liv och leva det på mitt sätt.
Med mitt jobb och dess arbetstider så är et inte alltid så lätt att ställa upp på tider som passar andra. Får ju inte bli sena kvällar de veckor jag jobbar och på dagarna har jag ju mina rutiner, med att vara aktiv och att sova. Sedan är ju min självsamhet väldigt viktig för mig, då jag och vovven oftast kan röra oss ute i det fria med långpromenader och insupande av frisk luft, vilket för mig är en lisa för själen.

De veckor jag är ledig, så brukar jag se till att få två dagar som det inte finns något bokat, då jag är helt fri och kan styra mig helt själv, tillsammans med vovven. Ser oftast till att jag har något färdig i frysen för bror att äta, när han kommer från jobbet.De sista 10 åren som mor och även far levde, så var det ständigt pass för än det ena och än det andra.
Ja då var jag inställd på det, med tanken att jag en gång får rå mig själv. Nu är jag där…

Men det är många som rycker i mig. Sångkören på orten behöver en tenor, visst låte de kul att sjunga vid tillställningar, men det skall ju övas också. Vaktmästare i kyrkan vid gudstjänster, vilket jag lovat att göra vid akuta händelser, men vill inte ingå på schema och boka upp mig. Två politiska partier vill att jag jobbar för dem, men då känner jag att jag även måste rösta på dem.

Sedan vill jag ha tid för stollaryck och spontanitet, vilket jag älskar…
Många inbjudningar till olika evenemang på FB, oftast bara för att de vill sprida informationen men ibland för man är extra utvald.

Visst är det kul att vara eftertraktad och populär men det är också bra att man kan säga nej. Jag gillar mitt sociala engagemang och trivs med att informera om vad som hände under andra världskriget och förintelsen. Men nu skall jag förbereda min föreläsningsturne hur vi alla kan bli goda medborgare och dra vårt lilla strå till den stora stacken, för vi kan alla göra skillnad…