Klockan är 01:04 och jag sitter i köket framför datorn och slörpar kaffe. Ett par huvudvärkstabletter har åkt ner med kaffet, och några buntar med pappersnäsdukar ligger bredvid mig. Jag skulle vara ledig och sova nu, men ledig är jag inte och sova kunde jag inte. För några veckor sedan lovade jag att jobba just in natt för en kollega som ville vara ledig, och då var jag pigg och sade ja, men nu ångrar jag mig.

I går var det tänkt att vi skulle på julkonsert i vår kyrka, men jag orkade inte, så vi stannade hemma. Efter dagens jobb skulle jag fortsätta med pendeln till Göteborg för att gå utbildning för ”män” i ett jämställt samhälle, men det har jag avbokat. Sitter här och tycker synd om mig själv och funderar på hur jag skall orka jobba tre timmar. Svettas fryser, svettas, fryser. Jo visst, det är lite synd om mig även om jag inte skall klaga. NU var det länge sedan jag var ifrån jobbet pga sjukdom, och inser att jag knappast lär klara jobbet på måndag heller. Men jag måste klara i natt. Vet redan nu att det finns lite utskick kvar från igår som kollegan inte hann med, och det MÅSTE ut idag, då vi har tre dagar på oss på B-post, sedan finns det också kvar från ett massutskick, som skall fortsättas med från en specifik adress.

Kaffetermosen är klar, jag tittar åter på klockan i hopp om att jag snart kan åka till nästa bil, för att åter titta på klockan och fundera på om jag snart inte är klar så jag kan åka hem.

Ni vet, en sådan här manlig förkylning är inget att leka med, så ni kan väl tycka lite synd om mig.

I går kväll när jag krupit i säng och innan jag skulle somna så funderade jag på vad som hänt under dagen. Kom och tänka på när man var liten och man kröp upp i mors eller fars famn och ville kramas och få kramar tillbaka. Vilken trygghet och värme det gav, när an kände sig liten, rädd eller bara var lite ledsen.

Vad som fick mig att tänka på detta tror jag berodde på att ja under förmiddagen trygghetsvandrade inne i staden. Vi brukar ju vandra vid olika tillställningar och när det är mycket folk i staden. Mycket blir det ju på kvällstid men även dagtid.

Polisen i vår kommun har fått indikationer att ånga äldre känner sig otrygga i centrum och speciellt när det är månadsmarknaden i centrum. Jag och vovven som gärna promenera kan ju dessa gånger byta ut skogen mot centrala staden. Jag har ju många vänner och många känner ju igen mig från andra ställen, så mitt ansikte är ju bekant i stan. Många vill ju gärna prata, både med mig som privatperson men också i egenskap av västbärare med min uppdrag skrivet på den. Att kramas gillar jag och det blir många kramar under en sådan vandring, med kända och mindre kända.

Jag tänker på alla de jag kramade igår, kände samma sak när jag omslöt dem med mina armar, att de kände trygghet och värme. Att ge en kram till någon och få en tillbaka och sedan spegla sig i deras glittriga ögon känns stort. Att bara finnas där som en medmänniska, någon att prata med och känna samhörighet.

Vi behöver alla mer kramar!

Orden i rubriken är inte mina egna utan höjdhopparen Stefan Holms. Själv är jag minst 10 år äldre men bilden föreställer mig. Jag säger om Richard Herrey: ”Jag kan acceptera olika åsikter i många frågor. Men nedvärdering av medmänniskor pga hudfärg, kön, gener, sexualitet är oerhört provocerande”. Själv gick jag i taket när jag hörde hur en del hånade Åhlens Lucia i reklamen. Hur kan man använda ett barn som måltavla för sitt hat, var tanken jag fick.

Min reaktion på hatet blev att jag promenerade till bussen och åkte till stan och in på Åhlens och köpte en likadan luciakrona som i reklamen, hem med nästa buss. På med tröjan som visar var jag hör hemma och var mina rötter kommer ifrån och sedan tända ljusen i kronan, på med den på huvudet och sedan en glad selfi.

Min bild ovan har fått över 400 gilla-markeringar i grupper och olika plattformar, vilket är rekord för mig och en enskild bild. Jul är väl vår största högtid med fokus på barnen och ändå är det ett barn vi ger oss på när vi hat-kommenterar Lucian. Jag tänker på de som är handikappade, kanske sitter i rullstol eller på något sätt inte stämmer överens med den bild vi tror är den rätta. Hur många drömmar har inte gått i graven långt innan jul detta år?

Lyssna gärna på Stefan Holm och vad han sade till sin bild i vitt nattlinne och luciakrona.

Gå gärna in och kolla på Instagram och kolla mångfaldens alla lucior. I skrivande stund 1518 bilder och de mesta är till fördel.

Smaka på ordet multikulti…Titta på bordet och smaka.
Någon gång per vecka brukar jag äta frukost med min kompis från Syrien, även om jag mer skulle alla detta brunch. Nu vet jag inte vad allt är, något är stekt potatis med lök och ägg, något är egenhändig gjord yoghurt, med kryddor.

Första gången reagerade jag och han fick plocka fram en sked och jag tog ett bröd lade de olika ingredienserna i brödet och rullade ihop. Ja,det var ju så jag hade lärt mig att äta sådant här. Kompisen tittade och skrattade åt oss. Snart förstod jag att man äter på hamburgerkedjevis och använder händerna. Man tar en bit bröd i handen och så plockar man det man vill ha med brödet och stoppar i munnen. Smart, inte mer disk  än nödvändigt. Nu försöker jag lära mig det sättet att äta,och min kompis har så roligt åt mig.
Jag hade ju inte fattat att man använder den rena handen, den högra handen och äter med. Försöker lära mig att använda högerhanden nu och inte vänster. Tur att vi inte går på toa tillsammans, för då får jag säkert bannor för att använda fel hand där också.

Vi ett tillfälle lade jag upp ett foto i hans Facebookflöde med en text på svenska. Kopisen skrev något på arabiska. Helt plötsligt kunde jag kommunisera med hans släkt vänner i tråden genom att utnyttja översättningsfunktionen. Nu var jag en del av dem och de en del av mig. Det är detta som för människor närmare varandra.

Visst är det underbart att få lära känna andra kulturer och livsstilar, det är ju så spännande. Har ju varit i stora delar av Europa och även USA och sett på olika kulturer och nu har jag möjlighet att lära känna ännu en ny, och denna gång på hemmaplan.

Detta är MULTIKULTI

Oktober november tycker jag är det jobbigaste månaderna då det oftast är grått, trist, mörkret sluter sig mer och mer omkring oss och till och från friskar vinden i med regnsmatter mot rutan. Men i slutet på november vänder det och ljuset återvänder. Först hjälper vi till med att framhäva ljuset och på min tidningsrunda så ser jag dag för dag hur landskapet förändras fram till jul, och därefter naturen själv tar vid.

Nu är jag ledig en vecka, men visar lite av det som har hänt fram tills idag…