Att bo i en filmkuliss

b29a83a2c96cdf0eb4305cdb4ebf9731

Riktigt så farligt är det inte som det låter, men visst finns det en sanning i detta också.

Sedan vi fick Film i Väst hit till Trollhättan, eller Trollywood som vissa säger så är det mycket film som spelas in i här i mina trakter. Just här där jag bor är också naturen väldigt vild och ovanlig, så när man promenerar här omkring hittar man gärna någon miljö so varit med i någon film eller TV-serie. TV4-serien Ack Värmland är på G att spelas in här igen, på samma ställe där Under solen, den första film jag arbetade med, spelades in.

Att se skådespelare och filmarbetare gå här runt omkring hör inte till ovanligheterna, då de får vara i fred och och slipper folksamlingar. Och vart jag går ser jag nästan alltid någon miljö som varit med i någon film.

Nedan finns ett axplock av bilder både från filmer och miljöer som varit med  någon svensk film som haft Trollhättan som utgångspunkt.

 

En filmscen: våldtäkt

mun_mot_mun_video_on_demand
I sommar har många pratat om våldtäkterna som varit i festvalvimmel. Den debatten har inte undgått mig heller,och även jag har förfasats och förfärats av detta. I filmen skall en våldtäkt äga rum. Filmen hade hyrt en villa i Vänersborg, då det inte var så många dagars inspelning på platsen och det var inte aktuellt att bygga upp miljön i en studio. Vi är ju många olika arbetsgrupper i ett filmteam och vi styrs av vår närmaste överordnad och ansvarig, så det förekommer mycket aktiviteter på en filminspelningsplats runt omkring tills fad:en ropar ”tystnad tagning”, då vi alla stannar upp och står stilla, kanske är vi i närheten av kaffebordet och hinner ta en kopp eller en frukt i väntan på att höra ordet ”tack”. Magnus Krepper, so skulle göra de svåra scenerna med våldtäkten, kände sig illa till mods och stod ofta vid kaffebordet och pratade med oss andra. Tidpunkten närmar sig för den hemska scenen som skull ske i ett rum på övervåningen i villan vi hyrde.

screenshot_2016-09-17-21-07-24

Vi hade i garaget i källaren gjort i ordning en ”verkstad” som vi arbetade i och jag befann mig där när det var dags för just den scenen. På film skall ju allt vara så effektfullt, och vi skall verkligen gripas av det som sker, när vi ser det på bioduken.

Tystnad, tagning kom i radion, och alla lade ner arbetet, det var en allvarig stund och vi smyger fram och tar en frukt eller vad vi vill ha. Då kommer det…. ETT SKRIK, som får blodet att frysa till is. Vi blir ståendes och bara tittar på varandra där i källaren. Ingen rör sig, precis so o vi väntar på att någon skall ta initiativet och springa och undersöka vad som hänt. Jag kämpar mot mina instinkter, jag vet att det är inspelning, att det inte är på riktigt, men med det, skriket, som gjorde så ont inom en, så ville man rusa till undsättning. Vi var alla tagna av situationen och behövde lugna ner oss, innan vi kunde fortsätta jobba.

I SVD den 22 december 2005 skriver Jan Söderqvist följande:
Vissa filmer (och för all del romaner) är utmärkt väl lämpade för utläggning i artikelform; de sysslar med någorlunda intressanta idéer om exempelvis samhälle eller kanske relationer som det är tacksamt och litet stimulerande att resonera kring. Fast själva filmen kan i många fall vara hur bagatellartad som helst, ett pliktskyldigt utförande av ett koncept som såg kul ut på papperet men som aldrig börjar andas och leva.
Med Björn Runges Mun mot mun är det precis tvärtom. Skulle man försöka reducera den till någon sorts allmängiltig problematik eller ett ärende, står man där med en vissen bukett med banaliteter i stil med att föräldrar måste engagera sig i sina tonårsbarn och att ovårdade relationer har en tendens att dö. Och möjligen även att heroin är dåligt för karriär och familjeliv.
Men här bankar den hårdaste pulsen i svensk film, och berättelsen lever i varje liten del tack vare en närmast ursinnigt allvarsam och kompromisslös gestaltning på alla plan.

Men i enskild scen efter enskild scen sopar Björn Runge mattan med det mesta på repertoaren i kraft av sitt envisa borrande mot mörkrets hjärta och sin vägran att blunda för vad som än måtte välla upp.
Ypperliga skådespelare drar här på sig sina roller som en andra hud och vandrar med beundransvärd tillförsikt över den minerade marken. Det är stundtals helt makalöst, och allt annat än ett regn av guldbaggar över Mun mot mun vore en skandal.

Den 24 december 2005 berättar Magnus Krepper i SVD hur hans roll var.
Det var första gången jag själv mådde lite illa av scenerna i en film. Han var rätt jobbig att göra, och samtidigt en jätteutmaning.
För att förbereda sig pratade Magnus Krepper med två före detta missbrukare.
– Men sedan måste ju jag som skådespelare försöka hitta människan bakom Morgan. Det var otroligt viktigt för mig eftersom det finns så många klichébilder av sådana här människor.

Ja vi var alla tagna av den scenen.

Själv var jag med i många tagningar i olika scener, en del kom med, andra inte, i den slutgiltiga filmen. Visst jag är inte den som agerar framför kameran, utan håller mig gärna dold bakom. Men visst, är det kul att arbeta mot professionella skådespelare på samma villkor, att göra lika bra jobb som dem.

Doris Day #bloggswe

Doris_Day_-_1957

Far och mor träffades i början på 50-talet i Tyskland. Fars arbete i Tyskland tog slut och han kom åter hem till Sverige och mor hade tur att får jobb i familjen Algot Johansson, mera känd som ”Algots”.

Till och från var far inneboendes hos sin syster i Göteborg. Mor och far hade bestämt att mor skulle komma dig för att göra ”stan”. Systern hade berättat för sin barn att Doris, min mor skull komma på besök under helgen, och barnen hade blivit jätteglada.

Mor kommer med tåget till Göteborgs central på utsatt tid och tar taxi ut till Biskopsgården där då far var inneboende. Där får mor ett mottagande hon sent skall glömma…

Där står hela grannskapets fruntimmer och är välkomstkommité…

Det visar sig att fasterns barn hade sprungit runt i grannskapet och berättat att en filmstjärna, Doris Day kommer på besök… Detta ville inte damerna missa 🙂