Att bo i en filmkuliss

b29a83a2c96cdf0eb4305cdb4ebf9731

Riktigt så farligt är det inte som det låter, men visst finns det en sanning i detta också.

Sedan vi fick Film i Väst hit till Trollhättan, eller Trollywood som vissa säger så är det mycket film som spelas in i här i mina trakter. Just här där jag bor är också naturen väldigt vild och ovanlig, så när man promenerar här omkring hittar man gärna någon miljö so varit med i någon film eller TV-serie. TV4-serien Ack Värmland är på G att spelas in här igen, på samma ställe där Under solen, den första film jag arbetade med, spelades in.

Att se skådespelare och filmarbetare gå här runt omkring hör inte till ovanligheterna, då de får vara i fred och och slipper folksamlingar. Och vart jag går ser jag nästan alltid någon miljö som varit med i någon film.

Nedan finns ett axplock av bilder både från filmer och miljöer som varit med  någon svensk film som haft Trollhättan som utgångspunkt.

 

En filmscen: våldtäkt

mun_mot_mun_video_on_demand
I sommar har många pratat om våldtäkterna som varit i festvalvimmel. Den debatten har inte undgått mig heller,och även jag har förfasats och förfärats av detta. I filmen skall en våldtäkt äga rum. Filmen hade hyrt en villa i Vänersborg, då det inte var så många dagars inspelning på platsen och det var inte aktuellt att bygga upp miljön i en studio. Vi är ju många olika arbetsgrupper i ett filmteam och vi styrs av vår närmaste överordnad och ansvarig, så det förekommer mycket aktiviteter på en filminspelningsplats runt omkring tills fad:en ropar ”tystnad tagning”, då vi alla stannar upp och står stilla, kanske är vi i närheten av kaffebordet och hinner ta en kopp eller en frukt i väntan på att höra ordet ”tack”. Magnus Krepper, so skulle göra de svåra scenerna med våldtäkten, kände sig illa till mods och stod ofta vid kaffebordet och pratade med oss andra. Tidpunkten närmar sig för den hemska scenen som skull ske i ett rum på övervåningen i villan vi hyrde.

screenshot_2016-09-17-21-07-24

Vi hade i garaget i källaren gjort i ordning en ”verkstad” som vi arbetade i och jag befann mig där när det var dags för just den scenen. På film skall ju allt vara så effektfullt, och vi skall verkligen gripas av det som sker, när vi ser det på bioduken.

Tystnad, tagning kom i radion, och alla lade ner arbetet, det var en allvarig stund och vi smyger fram och tar en frukt eller vad vi vill ha. Då kommer det…. ETT SKRIK, som får blodet att frysa till is. Vi blir ståendes och bara tittar på varandra där i källaren. Ingen rör sig, precis so o vi väntar på att någon skall ta initiativet och springa och undersöka vad som hänt. Jag kämpar mot mina instinkter, jag vet att det är inspelning, att det inte är på riktigt, men med det, skriket, som gjorde så ont inom en, så ville man rusa till undsättning. Vi var alla tagna av situationen och behövde lugna ner oss, innan vi kunde fortsätta jobba.

I SVD den 22 december 2005 skriver Jan Söderqvist följande:
Vissa filmer (och för all del romaner) är utmärkt väl lämpade för utläggning i artikelform; de sysslar med någorlunda intressanta idéer om exempelvis samhälle eller kanske relationer som det är tacksamt och litet stimulerande att resonera kring. Fast själva filmen kan i många fall vara hur bagatellartad som helst, ett pliktskyldigt utförande av ett koncept som såg kul ut på papperet men som aldrig börjar andas och leva.
Med Björn Runges Mun mot mun är det precis tvärtom. Skulle man försöka reducera den till någon sorts allmängiltig problematik eller ett ärende, står man där med en vissen bukett med banaliteter i stil med att föräldrar måste engagera sig i sina tonårsbarn och att ovårdade relationer har en tendens att dö. Och möjligen även att heroin är dåligt för karriär och familjeliv.
Men här bankar den hårdaste pulsen i svensk film, och berättelsen lever i varje liten del tack vare en närmast ursinnigt allvarsam och kompromisslös gestaltning på alla plan.

Men i enskild scen efter enskild scen sopar Björn Runge mattan med det mesta på repertoaren i kraft av sitt envisa borrande mot mörkrets hjärta och sin vägran att blunda för vad som än måtte välla upp.
Ypperliga skådespelare drar här på sig sina roller som en andra hud och vandrar med beundransvärd tillförsikt över den minerade marken. Det är stundtals helt makalöst, och allt annat än ett regn av guldbaggar över Mun mot mun vore en skandal.

Den 24 december 2005 berättar Magnus Krepper i SVD hur hans roll var.
Det var första gången jag själv mådde lite illa av scenerna i en film. Han var rätt jobbig att göra, och samtidigt en jätteutmaning.
För att förbereda sig pratade Magnus Krepper med två före detta missbrukare.
– Men sedan måste ju jag som skådespelare försöka hitta människan bakom Morgan. Det var otroligt viktigt för mig eftersom det finns så många klichébilder av sådana här människor.

Ja vi var alla tagna av den scenen.

Själv var jag med i många tagningar i olika scener, en del kom med, andra inte, i den slutgiltiga filmen. Visst jag är inte den som agerar framför kameran, utan håller mig gärna dold bakom. Men visst, är det kul att arbeta mot professionella skådespelare på samma villkor, att göra lika bra jobb som dem.

Tystnad, tagning #bloggswe

Då många minnen kom upp från min filmarbetarperiod, så fortsätter jag på temat.

Vi är i mitten av filmatiseringen av TV-serien, när vi nu skall ta en del eteriörsscener av familjens hus, och vad som händer i deras närhet.

Serien beskrivs så här på IMDB: ”A house has burnt down to the ground. Malte and Charlotte, husband and wife, severly traumatised by the obscure accident, refuse to tell the police what happened that particular evening, when the flames took their daughter Linn away from them. The painful truth unfolds step by step throughout the 3 episodes, and reveals dark tragic secrets of a contemporary swedish family.”

Nere i Sunningesund strax utanför Uddevalla har vi fått bygglov till ett kulissbygge till familjens hus. De andra villorna som ligger där kommer att bilda en fond om hur det ser ut. Själva Interiören av huset är uppbyggt i studio, men nu blir det så verkligt som det kan bli. Att det blir en kuliss och inte ett riktigt hus, beror på att huset skall brinna upp i slutscenerna som vi snart skall filma.

Allting är färdigt, förutom att snön, som skall inrama saknas. Men det finns en reservplan och det är en tankbil med filmjölk som skall komma och sprida ut sin last i omgivningen. Men vädrets makter står oss bi och snön kommer på natten och ger oss rätt stämning. Dagfilmningen går utan problem och nästa dag börjar vi sent då et skall bli nattfilmning.

Under dagen är pyroteknikfirman där och riggar huset med gasolrör som gör att huset sedan under nattscenerna skall brinna. Vi kommer på plats på eftermiddagen och förbereder allt. De boende i området har blivit informerade om hur de skall ha sin belysning tänd i fönstren plus att en del har fått extra strålkastare uppsatta både inom och utomhus för att förgylla stämningen. Kvällsfilmningarna löper på som planerat, men en oväntad gäst kommer på besök, en köldknäpp. Snart kryper kvicksilvret ner under minus 20 grader. Första scenerna går bra, då det är fullt påklädda personal och skådespelare. Vi hade en extra stor strålkastare med ett allldeles eget elverk som skulle lysa upp Uddevallabron för att ge en stämningsfull inramning, men kylan drog också fukt från vattnet, så dimma gjorde det omöjligt.
Brandbilen och ambulansen står avsides om uti fall något skall hända…

Nu börjar vi med dramatiken och huset skall brinna. Pyroteknikfirman har gjort ett bra jobb och det ser verkligen verkligen väldigt bra ut. Med den brinnande villan i bakgrunden kommer nu skådisarna springandes i kalsonger resp trosor och bh ut från villan i minus 25 grader, och då händer det, som ingen väntat på. Rökgaserna som bildats stannar kvar i huset pga av kylan och helt plötsligt inser vi alla att det brinner mer än det skall. och vi filmarbetare försöker få undan en del nyfikna som finns där. Våra kända skådespelare som verkligen kan sina saker med att skapa rätt stämning får en extra krydda av rädsla i blicken. Familjen i en av de närliggande villorna drabbas av panik och ambulanspersonalen får hjälpa till och lugna dem.Allt medan regissiören vill fortsätta filma och får kanonbilder på skådisarna som med skräck och proffesionism får det att bli verkligt. Branden släcks och allt är som förut, nästan. Grannarna som fick panik, vägrar låta oss fortsätta att filma och i närmare en timma sitter de ansvariga plus ambulans och brandpersonal och pratar med dem medan vi filmarbetare får vänta.

Allt slutar dock lyckligt, vi får filma färdigt och det blev en bra TV-serie i tre delar med mycket realitet och dramatik.

Ni kan läsa mer om TV-serien på Götafilms hemsida.