Att bo i en filmkuliss

b29a83a2c96cdf0eb4305cdb4ebf9731

Riktigt så farligt är det inte som det låter, men visst finns det en sanning i detta också.

Sedan vi fick Film i Väst hit till Trollhättan, eller Trollywood som vissa säger så är det mycket film som spelas in i här i mina trakter. Just här där jag bor är också naturen väldigt vild och ovanlig, så när man promenerar här omkring hittar man gärna någon miljö so varit med i någon film eller TV-serie. TV4-serien Ack Värmland är på G att spelas in här igen, på samma ställe där Under solen, den första film jag arbetade med, spelades in.

Att se skådespelare och filmarbetare gå här runt omkring hör inte till ovanligheterna, då de får vara i fred och och slipper folksamlingar. Och vart jag går ser jag nästan alltid någon miljö som varit med i någon film.

Nedan finns ett axplock av bilder både från filmer och miljöer som varit med  någon svensk film som haft Trollhättan som utgångspunkt.

 

En filmscen: våldtäkt

mun_mot_mun_video_on_demand
I sommar har många pratat om våldtäkterna som varit i festvalvimmel. Den debatten har inte undgått mig heller,och även jag har förfasats och förfärats av detta. I filmen skall en våldtäkt äga rum. Filmen hade hyrt en villa i Vänersborg, då det inte var så många dagars inspelning på platsen och det var inte aktuellt att bygga upp miljön i en studio. Vi är ju många olika arbetsgrupper i ett filmteam och vi styrs av vår närmaste överordnad och ansvarig, så det förekommer mycket aktiviteter på en filminspelningsplats runt omkring tills fad:en ropar ”tystnad tagning”, då vi alla stannar upp och står stilla, kanske är vi i närheten av kaffebordet och hinner ta en kopp eller en frukt i väntan på att höra ordet ”tack”. Magnus Krepper, so skulle göra de svåra scenerna med våldtäkten, kände sig illa till mods och stod ofta vid kaffebordet och pratade med oss andra. Tidpunkten närmar sig för den hemska scenen som skull ske i ett rum på övervåningen i villan vi hyrde.

screenshot_2016-09-17-21-07-24

Vi hade i garaget i källaren gjort i ordning en ”verkstad” som vi arbetade i och jag befann mig där när det var dags för just den scenen. På film skall ju allt vara så effektfullt, och vi skall verkligen gripas av det som sker, när vi ser det på bioduken.

Tystnad, tagning kom i radion, och alla lade ner arbetet, det var en allvarig stund och vi smyger fram och tar en frukt eller vad vi vill ha. Då kommer det…. ETT SKRIK, som får blodet att frysa till is. Vi blir ståendes och bara tittar på varandra där i källaren. Ingen rör sig, precis so o vi väntar på att någon skall ta initiativet och springa och undersöka vad som hänt. Jag kämpar mot mina instinkter, jag vet att det är inspelning, att det inte är på riktigt, men med det, skriket, som gjorde så ont inom en, så ville man rusa till undsättning. Vi var alla tagna av situationen och behövde lugna ner oss, innan vi kunde fortsätta jobba.

I SVD den 22 december 2005 skriver Jan Söderqvist följande:
Vissa filmer (och för all del romaner) är utmärkt väl lämpade för utläggning i artikelform; de sysslar med någorlunda intressanta idéer om exempelvis samhälle eller kanske relationer som det är tacksamt och litet stimulerande att resonera kring. Fast själva filmen kan i många fall vara hur bagatellartad som helst, ett pliktskyldigt utförande av ett koncept som såg kul ut på papperet men som aldrig börjar andas och leva.
Med Björn Runges Mun mot mun är det precis tvärtom. Skulle man försöka reducera den till någon sorts allmängiltig problematik eller ett ärende, står man där med en vissen bukett med banaliteter i stil med att föräldrar måste engagera sig i sina tonårsbarn och att ovårdade relationer har en tendens att dö. Och möjligen även att heroin är dåligt för karriär och familjeliv.
Men här bankar den hårdaste pulsen i svensk film, och berättelsen lever i varje liten del tack vare en närmast ursinnigt allvarsam och kompromisslös gestaltning på alla plan.

Men i enskild scen efter enskild scen sopar Björn Runge mattan med det mesta på repertoaren i kraft av sitt envisa borrande mot mörkrets hjärta och sin vägran att blunda för vad som än måtte välla upp.
Ypperliga skådespelare drar här på sig sina roller som en andra hud och vandrar med beundransvärd tillförsikt över den minerade marken. Det är stundtals helt makalöst, och allt annat än ett regn av guldbaggar över Mun mot mun vore en skandal.

Den 24 december 2005 berättar Magnus Krepper i SVD hur hans roll var.
Det var första gången jag själv mådde lite illa av scenerna i en film. Han var rätt jobbig att göra, och samtidigt en jätteutmaning.
För att förbereda sig pratade Magnus Krepper med två före detta missbrukare.
– Men sedan måste ju jag som skådespelare försöka hitta människan bakom Morgan. Det var otroligt viktigt för mig eftersom det finns så många klichébilder av sådana här människor.

Ja vi var alla tagna av den scenen.

Själv var jag med i många tagningar i olika scener, en del kom med, andra inte, i den slutgiltiga filmen. Visst jag är inte den som agerar framför kameran, utan håller mig gärna dold bakom. Men visst, är det kul att arbeta mot professionella skådespelare på samma villkor, att göra lika bra jobb som dem.

Jag en skådis ;-)

Screenshot_2016-08-04-21-32-46
Bilden från SVT-Play och TV-serien Kommissarie Winter, Dans med en ängel

Mycket sällan jag berör ämnet att jag har jobbat inom filmen. Kanske mest beroende på att det finns så mycket förutfattade meningar om filmindustrin och att det är glamouröst.

När man har statistaudition så tar man några kort på personen och de får svara på några frågor om varför det vill vara i filmen. Många svarar ”för att träffa skädespelare”. Dessa sorters fort bort, då de inte har fokus på själva jobbet. Det är inte ens säkert att vi som jobbar bakom kameran normalt får träffa alla skådisar. Dessa skådespelare har sin egen loge, där de skall träna sina repliker eller så skall de sitta i sminket och även prova kläder. Har de tid och möjlighet så kommer de gärna ut och pratar med oss övriga, men det får ju blir när de har tid och möjlighet. Och om vi som jobbar nära set:et, måste ju stå stilla under alla tagningar när skådisarna agerar framför kameran. Och när Fad.en säger, tack, så kan vi åter skrida till verket fram tills vi hör, ”tystnad – tagning”.

En av de få gånger jag agerat framför kameran är när vi Spelade in Kommissarie Winter för SVT. Ovanstående är en bild från min medverkan framför kameran, omklädd till chef för en bar, och precis varit hemma hos en anställd och upptäckt ett fasansfullt ritualmord. Hade bara några få minuter på mig för att byta om, och jag slapp sminket. Skulle sätta mig i trappan och plocka fram det mest chockade ansiktsuttryck jag kunde och jag skulle försöka visa det som jag hittat, material som inte ens var inspelat än. Jag lyckades nog väldig bra då scenen blev längre än planerat och även närbilder togs, som inte skulle göras. Därför slapp jag sminket. Scenen spelades in framför ögonen på Johan Gry och Niklas Hjulström plus två statister som spelade poliser.

Vill ni se serien om Kommissarie Winter hittar ni den nu på SVT:s Öppet arkiv.

Avsnitt 1 (6), Dans med en ängel, första delen. (jag är med)
Avsnitt 2 (6), Dans med en ängel, andra delen delen.
Avsnitt 3 (6), Rop från långt avstånd, första delen.
Avsnitt 4 (6), Rop från långt avstånd, andra delen delen.
Avsnitt 5 (6), Sol och skugga, första delen.
Avsnitt 6 (6), Sol och skugga, andra delen.

Hur jag skötte mig får ni avgöra själva :-

Tankar, minnen och känslor #bloggswe

Det var nu några dagar sedan jag skrev i bloggen, inte för att jag inte hade uppslag, utan för att jag nu äntligen har fått tummen ur och sortera en massa fotografier, som varit i en väldans oordning på datorn. De senaste årens händelser har ju gjort att man fått prioritera annat, och bara fotat, tankat över, och ibland har det blivit både tre, fyra, och i vissa fall ännu mera kopior av korten. Nu fick jag äntligen lite tid över till det, och medan datorn letade kopior på samma kort, så kunde jag syssla med annat. Men datorn behövde sin hela potential för att söka, så då fick allt annat vara. Sedan var det bara att jämföra korten och ta bort de kopierade korten, innan den ånyo fick söka. När man nu såg alla dessa kort som man sparat på sig så väcktes många minnen till liv. Är glad att jag har så många bilder både på far och på mor, men också mycket annat som jag varit med om.

Ett område som jag sälla berättar om är när jag jobbade med film och TV. Men där kom många glada skratt men också många tankar. Tänk att man jobbat med personer som varit i Hollywood och fått Oskar, för sitt arbete. Personer som varit rådgivare åt Ingemar Bergman, kända skådisar både från Sverige och från utlandet. Många personer som en del vet om, om man läser eftertexterna mm. Vi brukar sällan berätta om detta, då det många gånger handlar om kända personer som vill hålla upp en image och då vill inte vi förstöra den.

Men en sak som jag skrattar hjärtligt åt är Nicole Kidman, som var här i stan och filmade. Vi hade några scener som spelades in på en biograf här i staden. De utlänska skådespelarna försöker ju hålla en divastil utåt för att behålla stjärnglansen. Hon är absolut inget undantag. Gatan utanför var avspärrad för trafik så ljud inte skulle tränga in och förstöra för inspelningsteamet. Efter att scenerna var tagna var det dags att äta middag och det var en restaurang abonnerad runt hörnet. Nicole var den som först var färdig med sina tagningar och skulle absolut till restaurangen för inmundigandet. Teamet fortsatte att filma där inne. Nicole kliver ut och hoppar in i limousinen som kör henne och vill i väg. Men, vi förklarade att restaurangen ligger runt hörnen. Kör mig dit då! Är man stor stjärna kan man inte promenera som vanligt folk. Starta bilen gick ju inte för då stördes inspelningarna…

Vad göra?
In med chauffören i bilen och Nicole i baksätet jag och ytterligare fyra filmarbetare fick skjuta bilen fram till gatuhörnet och till höger fram till restaurangen där Nicole divamässigt kunde kliva ur bilen vinka och sedan gå in på restaurangen.

Säga vad man vill men hon höll sin image uppe även i Sverige.

Öppnar sitt hjärtas hemliga rum #blogg100 #bloggswe

CCtWDl7W8AAKrm6
Foto Copyright: Anja Kontor, Privat ”När livet vänder”

Jag tillhör den trogna skara som varje gång det är dags för ”När livet vänder” på SVT bänkar mig framför TV:n.
Jag har ju själv lidit mina helvetes kval pga något som inte alls är naturligt att prata om, och vet hur svårt det kan vara att öppna dörren till sitt hjärta.

Jag vet känslan att sitta framför en reporter och där öppna sig, medan reportern skriver stolpar på sitt papper för att andra sedan skall läsa om detta i tidningen. Jag vet också hur det är att sitta med en digitalmikrofon som spelar in samtalet, för att sedan höra mig själv på radion.

Men vad jag fascineras av är, att här sitter de framför reportern Anja Kontor och riggade kameror och strålkastare och skall vara obemärkta och öppna sitt hjärta in till det mest fördolda.

Första gången jag skulle ta regi framför kameran, då hade jag inga repliker, men jag skulle se chockad ut. Mitt mantra blev ”Jag är chockad, inte titta in i kameran – jag är chockad, inte titta in i kameran”.

Här i ”När livet vänder” finns inte en chans att rabbla några mantra, utan här skall man vända delar av mitt innersta ut och in, man skall vara oberörd av det som finns runt omkring och försöka sätta ord på tankar och känslor.
Jag vet att skådespelare är erfarna och kan det där med att spela känslor, och på regissörens order och förslag ändra sin sinnesstämning. Här i programmet skall inget spelas, utan det skall vara så äkta, så det går att vara.
Här handlar det om äkta tårar som kommer inifrån av känslor och inte pga att regissören vill det.

Jag förstår att det ställs stora krav på Anja och hennes team att inge lugn och trygghet och det lyckas hon med så att att det går genom rutan. Anja har förmågan att tala lyssna men också låta tystnaden tala, vilket ger mig som tittare ett mervärde utöver det vanliga. Här är tystnaden lika viktigt som det talade ordet. Här finns plats för känslor, känslor som är svåra att hålla tillbaka men också svåra att bejaka. Tåren som rinner ner för kinden kan säga så mycket mer än vad ord kan beskriva.

Tack till alla fantastiska människor människor som sätter ett ansikte på det som vi många gånger bara har hört talas om.

Tack Anja för att du låter människor tala men också vara tysta.
Tack också för att jag fick låna bilden.

Tack till teamet bakom, som gör detta möjligt.

Tack till SVT för att ni sänder detta.

Jag vet hur viktigt det är, att vi som jobbar i ett team runt huvudpersonen kan behålla lugn och utföra ett proffsigt arbete. Vid ett tillfälle när det skulle ske en tagning med i det närmaste nakna skådisar i ett badrum, så hängde sig duschdraperiet. FAD:en skrek bryt och jag skulle in där och kolla upp och rätta till det som strulade. Klättrade upp på trappstegen och rättade till glidet och det fungerar. Skall klättra ner och tappar balansen. Vet att jag hann tänka vad kan jag ta tag i innan jag trillar men tog instinktivt i duschdraperiet. Men vad gjorde det för nytta?
Där ligger jag i duschen med draperi och duschstång över mig och tittar upp på stjärnor, skådespelarstjärnor.

Skådisarna fick klä sig morgonrockar och ta en fika medan vi rättar till kulisserna. Tack och lov att det finns silvertejp…