Att bo i en filmkuliss

b29a83a2c96cdf0eb4305cdb4ebf9731

Riktigt så farligt är det inte som det låter, men visst finns det en sanning i detta också.

Sedan vi fick Film i Väst hit till Trollhättan, eller Trollywood som vissa säger så är det mycket film som spelas in i här i mina trakter. Just här där jag bor är också naturen väldigt vild och ovanlig, så när man promenerar här omkring hittar man gärna någon miljö so varit med i någon film eller TV-serie. TV4-serien Ack Värmland är på G att spelas in här igen, på samma ställe där Under solen, den första film jag arbetade med, spelades in.

Att se skådespelare och filmarbetare gå här runt omkring hör inte till ovanligheterna, då de får vara i fred och och slipper folksamlingar. Och vart jag går ser jag nästan alltid någon miljö som varit med i någon film.

Nedan finns ett axplock av bilder både från filmer och miljöer som varit med  någon svensk film som haft Trollhättan som utgångspunkt.

 

En filmscen: våldtäkt

mun_mot_mun_video_on_demand
I sommar har många pratat om våldtäkterna som varit i festvalvimmel. Den debatten har inte undgått mig heller,och även jag har förfasats och förfärats av detta. I filmen skall en våldtäkt äga rum. Filmen hade hyrt en villa i Vänersborg, då det inte var så många dagars inspelning på platsen och det var inte aktuellt att bygga upp miljön i en studio. Vi är ju många olika arbetsgrupper i ett filmteam och vi styrs av vår närmaste överordnad och ansvarig, så det förekommer mycket aktiviteter på en filminspelningsplats runt omkring tills fad:en ropar ”tystnad tagning”, då vi alla stannar upp och står stilla, kanske är vi i närheten av kaffebordet och hinner ta en kopp eller en frukt i väntan på att höra ordet ”tack”. Magnus Krepper, so skulle göra de svåra scenerna med våldtäkten, kände sig illa till mods och stod ofta vid kaffebordet och pratade med oss andra. Tidpunkten närmar sig för den hemska scenen som skull ske i ett rum på övervåningen i villan vi hyrde.

screenshot_2016-09-17-21-07-24

Vi hade i garaget i källaren gjort i ordning en ”verkstad” som vi arbetade i och jag befann mig där när det var dags för just den scenen. På film skall ju allt vara så effektfullt, och vi skall verkligen gripas av det som sker, när vi ser det på bioduken.

Tystnad, tagning kom i radion, och alla lade ner arbetet, det var en allvarig stund och vi smyger fram och tar en frukt eller vad vi vill ha. Då kommer det…. ETT SKRIK, som får blodet att frysa till is. Vi blir ståendes och bara tittar på varandra där i källaren. Ingen rör sig, precis so o vi väntar på att någon skall ta initiativet och springa och undersöka vad som hänt. Jag kämpar mot mina instinkter, jag vet att det är inspelning, att det inte är på riktigt, men med det, skriket, som gjorde så ont inom en, så ville man rusa till undsättning. Vi var alla tagna av situationen och behövde lugna ner oss, innan vi kunde fortsätta jobba.

I SVD den 22 december 2005 skriver Jan Söderqvist följande:
Vissa filmer (och för all del romaner) är utmärkt väl lämpade för utläggning i artikelform; de sysslar med någorlunda intressanta idéer om exempelvis samhälle eller kanske relationer som det är tacksamt och litet stimulerande att resonera kring. Fast själva filmen kan i många fall vara hur bagatellartad som helst, ett pliktskyldigt utförande av ett koncept som såg kul ut på papperet men som aldrig börjar andas och leva.
Med Björn Runges Mun mot mun är det precis tvärtom. Skulle man försöka reducera den till någon sorts allmängiltig problematik eller ett ärende, står man där med en vissen bukett med banaliteter i stil med att föräldrar måste engagera sig i sina tonårsbarn och att ovårdade relationer har en tendens att dö. Och möjligen även att heroin är dåligt för karriär och familjeliv.
Men här bankar den hårdaste pulsen i svensk film, och berättelsen lever i varje liten del tack vare en närmast ursinnigt allvarsam och kompromisslös gestaltning på alla plan.

Men i enskild scen efter enskild scen sopar Björn Runge mattan med det mesta på repertoaren i kraft av sitt envisa borrande mot mörkrets hjärta och sin vägran att blunda för vad som än måtte välla upp.
Ypperliga skådespelare drar här på sig sina roller som en andra hud och vandrar med beundransvärd tillförsikt över den minerade marken. Det är stundtals helt makalöst, och allt annat än ett regn av guldbaggar över Mun mot mun vore en skandal.

Den 24 december 2005 berättar Magnus Krepper i SVD hur hans roll var.
Det var första gången jag själv mådde lite illa av scenerna i en film. Han var rätt jobbig att göra, och samtidigt en jätteutmaning.
För att förbereda sig pratade Magnus Krepper med två före detta missbrukare.
– Men sedan måste ju jag som skådespelare försöka hitta människan bakom Morgan. Det var otroligt viktigt för mig eftersom det finns så många klichébilder av sådana här människor.

Ja vi var alla tagna av den scenen.

Själv var jag med i många tagningar i olika scener, en del kom med, andra inte, i den slutgiltiga filmen. Visst jag är inte den som agerar framför kameran, utan håller mig gärna dold bakom. Men visst, är det kul att arbeta mot professionella skådespelare på samma villkor, att göra lika bra jobb som dem.

Vem har gett dig rätten att utnyttja din nästa #blogg100

rape

Vem har gett dig rätten att utnyttja din nästa, dina barn, din käresta, för din egen skull…

För några år sedan arbetade jag med i en inspelning av en svensk långfilm. Vi hade hyrt in oss i en villa i ett bostadsområde där en del interiörscener skulle tas. Bland scenerna som skulle filmas var en våldtäkt av dottern i huset.
Vi filmarbetare var stationerade i källaren för att förbereda för nästa tagning medan de som direkt var involverade i scenerna var stationerade i dess absoluta närhet. Vi var väl förberedda på att det skulle ske ett bråk och att flickan också skulle ge ett gallskrik vid ett tillfälle. Scener skulle tas från flera olika vinklar och var därför att tas om flera gånger, just för att ge en så stark och gripande berättelse som möjligt. Vi gick där och tassade för att inte störa inspelningen. Vi hörde bråken och stannade till och vi kände att vi borde avstyra det som skedde. Vi visste ju att det var inspelning och inget farligt inträffade men sceneran var så realistiska så man ville skydda den svagare i det bråk man hörde. Det var mycket svårt att intala sig att låta bli.

Helt plötsligt kommer det där fasanfulla skriket vi var beredda på, och på bråk delen av en sekund frös vi alla till is.
Vi stod likbleka och bara tittade på varandra och fick ta till all mental kraft vi kunde för att inte rusa till undsättning.

Detta var ”bara” en filminspelning, men ett försök till att spegla en verklighet.

Nedan följer två berättelser om känslor som rör den fula verkligheten av detta med våldtäkt.
Mina källor får bli anonyma, för skydd av de inblandade.

 

Två berättelser från verkligheten om att bli utnyttjad.

Finns mycket jag skulle vilja, behöva skriva, men håller tyst.

Skulle jag kunnat hade jag krupit ur mig själv för länge, längesen. Bort från allt och alla. Dit ingen kunde röra mig. >

Förbruka mig som en engångsartikel som sedan bara slängs. Trampas på som en gammal trasmatta. En smutsig gammal äcklig trasmatta. >

En sådan som är så äcklig att ingen vill ta i den. Röra vid den alls. Känner mig lika äcklig då som nu.

Du tog vad du ville ha. Du gjorde vad du ville. Du bestämde. Dina ord var min lag.

För att smärtan skulle bli mindre gjorde jag allt du ville. Krävde. Tvingade mig till. Du talade alltid om att du längtat efter mig & våra>

Jag levde i två världar. Två verkligheter. Två overkligheter. I det tysta.

Du fick min kropp att domna bort. Bedövas. Sluta finnas. Du fick mig att försvinna. Du tog vad du ville ha. Sen bara lämnade du mig.

Ibland bara ramlar det över mig och jag känner mig som ett barn som bara vill att någon trygg vuxen tog mig i sin famn. >

Sin trygga famn där inget ont fanns.

Jag önskar jag vore någon annan. Någon som inte var förstörd utav någons äckliga handlingar som jag tydligen förtjänade.

känns som väggarna emellan världarna i huvudet är så tunna att det känns som att de kommer gå sönder helt. >

Känns som jag är på flera platser samtidigt. Som flyter ihop. Gör mig förvirrad. Gör att jag inte vet var jag är. Vad som är på riktigt.

Flyr från världen som bara vill mig illa. Från att hålla på att sprängas i bitar då jag inte får plats i mig själv. >

Till att inte veta vart jag ska ta vägen. Till att känna mig helt vilse. Till att inte veta något. Till att tvivla på allt. Om jag ens finns>

Upplösas till ingenting.

Att berätta hur det verkligen varit är inte bara att bryta mot hemlighetens lag. Det är att tala om ting det inte finns ord för. >

Det är som att sätta foten i ett land där ingen människa får gå. Där vägar finns som ingen människa får veta.>

Jag försökte springa ifrån dig flera gånger. Helt meningslöst. Du hann ju ifatt mig hur fort jag än sprang. Du var så mycket större >

 

och starkare än mig. Jag var chanslös. Du kunde fånga mig under din arm och bära mig dit du ville hur lätt som helst. Jag kunde inte göra >

något. >

Jag gick. Kände mig dödad. Kunde inte tänka. Visste inte om jag levde. Om jag fanns på riktigt. Jag visste att ingen fick veta något. >

Hemligheter får man inte berätta för någon. Det talade han noga om för mig. Ingen får veta något. Det är något mellan honom och mig.>

Min kropp var din. Din och ingen annans. Den var din som du gjorde vad du ville med. Du tillfångatog mig. >

Mitt inre. Fängslade mig långt bort från alla. Du fick mig att tystna.

Jag var någon annan än den jag var. Den andra såg.>

Jag önskar jag hade varit säker.

Jag önskar jag hade varit trygg.

Jag önskar jag inte hade behövt vara rädd hela, hela tiden.

Jag önskar jag inte hade behövt vara jag.

 

 ———————————————————————————————————————————————————–

 

Vi bor på landet invid början på en grusväg där alla skolbarn passerar två gånger per dag, morgon och eftermiddag på väg till eller från skolskjuts.

När de gick förbi sade man hej och fick oftast hej tillbaka.

En av dessa flickor började söka sig hit och på eftermiddagarna kom hon gärna förbi och pratade om än det ena och än det andra.

Hon sökte sig mer och mer till oss och ville gärna komma in och vara här någon timma. Från början gick det bra men hon ville inte gå hem.

Jag skjutsade henne hem flera gånger för att föräldrarna inte skulle bli oroliga. Men det blev så vanligt och man fick inget tack för vänligeten varken från far eller mor. Vi bad flickan i stället att ringa hem så att någon kunde hämta henne.

När mamman kommer vill inte flickan gå ut utan mamman kommer in i köket och hämtar henne. Hon säger till tösen att nu måste vi åka hem utan att titta på oss som bor där eller ännu mindre säga hej.

Vi känner oss illa till mods med en så glad flicka medan modern helt ignorerar oss…

Flickans besök minskar men det händer att hon kommer in hit och vill prata.

Efter en tid upphör flickans besök helt och kort därefter flyttar familjen.

Det visar sig senare att fadern hade utnyttjat två av sina döttrar sexuellt vilket skolan hade upptäckt.

Fadern blir dömd och modern får ensam vårdnad för sina barn.

Efter ytterligare ett år får vi vetskap om att mamman vetat om detta och då bett barnen vara tysta och ha tålamod, pappar slutar snart.

Vi förstod aldrig varför flickan sökte sig till oss, vi fattade inte att flickan sökte stöd och hjälp för att komma från sin situation….

Borde vi förstått, borde vi fattat?

Vem kunde ana detta???