Vaken med P3 och P4

113ckdd8

Då var det dags igen att en ”go” programledare lämnar radioprogrammet Vaken med P3 och P4. Alltid lite sentimentalitet dyker upp vid dessa tillfällen särskilt om man hittat en ”relation” till personen. Tack Magnus Leijon för denna tiden och hoppas vi snart hörs igen…

Under alla dessa år som jag jobbat natt har man haft olika relationer med personerna som rattat och dragit i regler i radiohuset men också många trogna lyssnare som man känner igen. Visst fanns det perioder som  man istället valde de andra kanalerna eller som i mitt fall ljudböcker, för att man inte fann en gemensam nämnare med programledaren. Ett tag var programmet så populärt hos oss tidningsbud i Lilla Edet och Trollhättan så det var nattens samtalsämne, var gång man kom till jobbet.

Vissa programledare blev så populära så det fick ordet ”guld” före sitt namn då dessa förgyllde våra arbetsnätter mer än andra. Det var tider det… 🙂

Jag tror att programmets styrka låg i att det var direktsänt och att det var väldigt nära oss lyssnare, då det fanns många vägar att nå dem i direktsändning. Det blev en levande kommunikation som var tvåvägs mellan sändaren och lyssnaren, fast radion i sig bara är envägs. I bland skickade man ut något på Twitter i cyberrymden och det fångades upp av programledaren och presenterades i radion. Det var ju bara vi två som visste om verkligheten, dold för alla andra, men kändes så familjärt på något sätt, att känna detta.

Ett tag fanns det planer på att programmet skulle spelas in dagtid för att sändas på natten, och det skapades mycket protester i den vevan just om de planerna. Funderar på vart programmets popularitet då hade tagit vägen…

Programmet har ju under alla dessa år omformats och ändrats precis som mitt jobb har gjort. Mitt jobb har blivit stressigare och mina möjligheter har blivit sämre att interagera med programmet. Samtidigt har ju programmet i vissa fall blivit bättre i vissa avseenden medan det har blivit bättre i andra delar.

Snackistimman mellan tre och fyra på morgonen har försvunnit då båda programledarna var närvarande och vi hade dialog mellan programledarna och lyssnarna är borta. Visst finns en annan form av det fortfarande kvar, men inte på samma sätt. Jag saknar den mycket, men å andra sidan har jag inte samma möjligheter idag att deltaga i dag som jag då hade. Saknar också steg-för-steg tävlingen, som jag själv var mycket aktiv i och svarade på, men lyckades aldrig vinna 😦

Sedan fanns ju alltid en farhåga med att ett program blir omtyckt och familjärt, så som vakenfamiljen blev. Hur privat skall man vara, var skall man dra gränsen…
Många av mina nattarbetande twittervänner har jag lärt känna genom att vi har kommenterat samma saker och då funnit varandra…

Vill säga tack till alla, utan att nämna namn, som jobbat med programmet men även alla som interagerat med programmet. Hur många mörka nätter har inte blivit soliga dagar bara för er skull? Hur många nätter med er har inte de mörka molnen som var ovanför mitt huvud när jag vaknade, skingrats och släppt in solsken i mitt liv… Hur många gånger har man inte frusit i tidningsbilen en svinkall vinternatt men blivit varm inombords av det man hört i radion….

Ni är alla GULD värda…

Balett på nattvägar

ballet-415382_1920

Denna jobbarvecka har inte varit rolig 😦
Börjar med ymnigt snöfall så det blir framkomlighetproblem pga detta. Sedan ett par dagars tö och snön omvandlas till slask, vägar som plogas på ytan men vattnet samlas i hjulspåren och nu svinkallt så allt fryser.

För vad dag som gått har det blivit halkigare och halkigare och gas och broms i tidningsbilen har fått hanteras med yttersta försiktighet.

I går hade ett par vägar blivit sandade då salt inte biter i denna köld. Vad händer, jo några tänker sommarväglag och blåser på och blåser bort sanden där den skall ligga. Jovisst håller jag tungan rätt i munnen så kan jag ligga långt åt sidan på grusvägen, nära diket så några hjul åtminstone kommer på sand, så går det kanske att köra… Men om sanden har missat någonstans vart tar jag vägen då? Med största sannolikhet så ligger jag där vackert på sidan i diket. Har absolut inte någon lust att tillbringa någon timma där i denna kölden. Visst, kan säkert läsa någon av de tidningar som ligger i bilen, men känns ändå inte så där kul. Låg hastighet, 20-30 ibland smygfart. Ibland provbromsar man för att känna på halkan, skall jag fortsätta eller låta bli… Vänder jag, om det går att vända då blir 5 hushåll utan tidning… Man tänker, hur smakar kaffet då…

Man fortsätter, man sänker hastigheten mera, tar tidning öppnar fönstret bromsar försiktigt för att stanna vid lådan då släpper allt grepp på bilen och man ser lådan passera bildörren med 2 cm och stannar 5 meter bortanför 😦
Man lägger in backen, försöker smyga och hoppas inte bilen kanar in i lådorna och förstör dem eller våra bilar. Ibland funkar det, ibland inte. Man går ur bilen lägger tidningen i lådan, sedan har man handflatan och skjuter bilen i sidled så den åtminstone hamnar på något gruskorn, så man kommer därifrån.

Nu kommer ett uppförslut och man försöker få upp lite fart så man kommer upp helskinnad. Det får ju inte vara mer än vad som behövs för att klara backen men även kunna få stopp om det behövs. Nerförslut och man tar ner hastigheten till ett minimum innan så man kryper nerför. Helt plötsligt släpper bakvagnen och strax efter framvagnen.

Man försöker bromsa, pumpa (ABS funkar ju inte om inga hjul rör sig) man styr, kanske någon reaktion. Man kanar från ena sidan till den andra, hastigheten ökar vad jag än gör. Man är glad åt den lilla rand med skarsnö som finns vid sidan och hoppas att det skall räcka för ge bilen fästa från att klara diket.

Man blir tröttare och tröttare, känner stressen för att det tar lång tid att köra och tidningarna blir sena. Du får ont i kroppen av att hela tiden behöva vara alert och spänner sig när bilen dansar balett över vägen.

Hur snäll skall man vara mot de som vill ha tidningen till frukost?

Man känner sig stolt och glad att alla fått sin tidning, trots försening och ingenting har hänt.  Kommer hem. lägger sig och hoppas att spänningarna i kroppen snart släpper. Somnar och sover dåligt, trött på dagen. Försöker sova innan jobbet.

Nästa morgon har folk ringt och klagat på sen tidning och undrar varför….

Go natt…

Fantastiska fotografer

12144656_1177716005576323_9111241764603857133_n

Jag har ju under min livstid fotograferat väldigt mycket. Mina resor genom Europa, Kalifornien och även här hemma. Hur jag smugit med teleobjektiv vid tysk-tyska gränsen och fotograferat östtyska gränsposteringar någon kilometer bort mm. I dag ligger alla dessa diabilder väl nerpackade och funderar på om de blir liggandes där.

Min fina systemkamera gick sönder precis när det började bli tal om digitala bilder, men dessa kameror var då väldigt dyra och jag avvaktade och avvaktar fortfarande. Mobilerna kom och fick inbyggda kameror och då var ju plötsligt kameran väldigt lätt tillgänglig, även om jag det första tyckte det var väldigt löjligt med en kamera i telefonen. I dag funderar jag på hur jag kunde klara mig utan den tidigare. Tidigare fick man vänta på bilderna i fotoaffärens kö, två gånger. En gång för inlämning och nästa gång för utlämning. I dag ser man resultatet efter någon sekund. Då kunde man inte göra så mycket åt misslyckade bilder, i dag är det bara att ta en ny. Förr var det bara med filter man kunde manipulera bilderna lite grann om man inte hade avancerad utrustning. I dag har de flesta kameror, telefoner, datorer enklare eller mer avancerade program för detta.

I början på 2000-talet gick jag flera kurser i data och bland annat så lånade vi skolans kamera och fotograferade med och sedan gick vi tillbaka för att ladda över i datorn och sedan arbeta med dem i Photoshop. Detta var ju helt annat än när jag gick på högstadiet i början på 70-talet och vi gick in i mörkrummet för att rulla över den exponerade filmen till spiralrullen för att sedan kunna framkalla filmen till negativ.

Låter nästan som jag är född på stenåldern. Men är verkligen kul att minnas 🙂

I början på 2000-talet hade jag en kompis i mörkaste Småland som ville satsa på en karriär som modell. Utseendet och kroppen hade hon verkligen till sin fördel. I byhålan hade hon varit hos fotografen och tagit en stor mängd bilder. Bilderna var väldigt fina, men det saknades något i dem, men kunde inte sätta fingret på vad…

Bad henne sända upp lite bilder och gick till en proffsfotograf här i staden och visade bilderna. Hans svar var direkt nej, nej, nej… Detta funkar inte! Med bara sina händer täckte han över delar av bilden i olika vinklar och jag såg ju med egna ögon hur min kompis klev ur från bilden och stod där verklig i tre dimensioner. Hon tog verkligen steget ut från det blanka färggranna platta pappret och var lika naturlig som oss. Vilken upplevelse det blev och detta såg denna fotograf med en gång, något jag aldrig hade tänkt på.
Det handlar inte bara om filter och Photoshopping utan lika mycket på fotografens ögon i samma ögonblick som slutaren sluts.

Jag älskar dessa bilder och följer en del fotogrupper på Fejjan från Schleswig-Holstein, som är min delstat i Tyskland. Jag älskar att se dessa underbara naturmotiv och jag dissekerar dem ofta i mina tankar för att plocka fram det som gör att bilden omvandlas från två till tre dimensioner. Säkert är många av dessa bilder lite photoshoppade men lite smink kan omvandla det mesta. En bra sminkning syns ju inte.

I film och TV-världen kan man ju fuska till det med att skapa djup i bilden genom att ändra propotioner på möbler och inredning vid filmning, om man behåller kameravinklarna någorlunda lika. Ett fyrkantigt bord behöver inte var exakta propotioner så som vi har det hemma, utan kan vara lite sneda för att se raka ut.

Under några år har jag följt den radioaktive Ola Gäverth och hans bilder via sin sida, http://www.photobyola.se/ och sociala medier.
Han tar ju mycket naturbilder men också på människor. En människa kan man inte såga till i önskad storlek utan där är det naturlagarna som gäller. Då får man många gånger hitta på andra knep. Jag fascineras av att titta på dessa bilder och hur han ofta får personerna att framträda och ta klivet ur fotot och stå där framför mig. Han får oftast fram en känsla i bilden som jag förundras över.

Såg precis en bild på en känd sångare, en fanbild av en annan fotograf, snyggt men där personen var ett med den gråa betongväggen bakom.  Men jag tror mycket att personen satt framför väggen i verkligheten men det framgick inte av foto.

Jag försöker ofta ha de knep jag ser i hans bilder när jag själv skall fota, men oftast blir det, WoW vilket motiv fram med mobilen klick,och så blir det ändå som det blir. Kunde säkert bli en mycket bättre fotograf men att bli proffs, nej… Men jag kommer att fortsätta att njuta av andras bilder, andras mästerverk.

Förändringarnas tid

tidningsbud

Sitter i köket långt innan mina väckarklockor ringer. Vi är alla kallade till obligatoriskt möte på jobbet klockan 02:00. Kunde inte somna som jag brukar göra runt klockan 21 som brukligt innan jobbet.

Det sker ju mycket nu inom tidningar och framförallt papperstidningar och dess framtid. Vissa spår att tidningen som du vecklade ut över frukostbordet är borta inom fem till femton år och att vi istället sitter med våra läsplattor.
Nu i natt skall vi bli informerade om tryckeriförändringarna inom koncernen och vad det innebär för oss tidningsbud.

Så det är med skräckblandad förtjusning jag sitter här…
Hur många år har jag kvar mitt jobb, och vad händer sedan?
Om några timmar lär jag ha fått en hel del svar och troligen ännu mera frågor.
Kan meddela att kaffet innan jobbet smakar bra i alla fall…

Vitt, vitt, vitt…

20160109_093742
Så har också vi fått vitt på backen. Visst är det vackert så länge det varar, men vi bor i en region där det oftast är snö ena dagen och tö nästa, och det trivs jag inte med. Jag gillar när det är snö och den får ligga att tempen håller sig runt en 4-5 minusgrader. Men det sker ju nästan aldrig här 😦

Är är det oftast 4 minus ett par dagar och sedan lika många plus någon dag senare. Detta resulterar oftast bara i slask och hala vägar.

Senast idag märke jag av detta på promenaden. Bilar kommer och ibland tror jag banne mig de siktar in hjulen mot det mest moddiga avsnittet på vägen för att skvätta ner en så mycket som möjligt 😦

Jag fick lära mig i bilskolan att skulle man skvätta ner någon så skall man stanna och ge ersättning för det man orsakat, en bra minnes regel brukar vara ungefär vad en kemtvätt kostar för kläderna.

Har aldrig varit med om att någon stannat och frågat, utan kör glatt vidare. Innan jul så visade SVT Väder en bild där de visar var det brukar vara snö på jul. Vi tillhör det område som inte ens kan märkas med sällan…

Pratade med ett par meteorologer på SVT just om detta fenomenet avv vi är lite unika här. Är vädret högtrycksbetonar då förs gärna luftmassorna ner från Ryssland med kall luft men när de passerar Vänerns varma vatten så värms det istället upp och vi får milda vintrar. Är vädret lågtrycksbetonat så är det oftast sydvästvindar som bör med sig värmen upp från havet genom Göta älvdalen.

Vintern har vi ju ibland den berömda Vänersnön som sällan blir långvarig. Då kan det i Vänersborg komma ca 20 cm snö, Trollhättan 2 cm och i Lilla Edet 2 mm snö. Hitintills har vi i alla fall sluppit Vänersnön.

Tittar man sedan på zonkartan för odlingszoner så ser man att vi också har bättre möjligheter att odla olika grödor än runt omkring. Karts på det kan du se här: http://www.odla.nu/inspiration/sveriges-odlingszoner

Så hos oss blir det vita inte kvar länge utan det vi känner som vinter är lika med slask…

Mitt öga är ledset

I morse vaknade jag av nyheten att svävarfärjan i Rendsburg hade kolliderat med ett fartyg i kanalen. Rendsburg är min tyska hemstad där jag bodde mycket speciellt i barn- och tidiga ungdomsåren. Det var hit mor med sina föräldrar kom efter krigets flykt och de kunde bygga upp sitt nya liv.

En webbkamera i närheten har fångat olyckan på bild och det ser dramatiskt ut. Befälhavaren ombord blev svårt skadad och färjan har fått omfattande skador. Hur det är med fartygen förtäljer inte historierna mer än att den ligger vid kaj i områdeshamnen.

För min morbror så var färjan hans favoritsysselsättning och så fort han hade möjlighet så sprang han ner till färjan för att åka fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hem att äta middaag för att sedan springa ner igen.

Även jag hade ju färjan som sysselsättning när jag var liten och åkte den gärna både då och även nu för tiden, även om det inte blir i samma omfattning som då.

Läser på tyska wikipedia följande: Die Rendsburger Hochbrücke ist eine zwischen 1911 und 1913 erbaute Stahlkonstruktion in Rendsburg (Schleswig-Holstein). Sie überspannt den Nord-Ostsee-Kanal und dient als Eisenbahn-Brücke, außerdem trägt sie eine angehängte Schwebefähre für den Fußgänger- und Fahrzeugverkehr. Sie ist Wahrzeichen der Stadt Rendsburg und eines der bedeutenden Technikdenkmäler in Deutschland. Am 22. September 2013 wurde sie von der Bundesingenieurkammer als Historisches Wahrzeichen der Ingenieurbaukunst in Deutschland ausgezeichnet.[3] Direkt unter der Brücke befindet sich die Schiffsbegrüßungsanlage Rendsburg. Die Brücke war 99 Jahre lang die längste Eisenbahnbrücke in Deutschland.

Högbron i Rendsburg byggdes mellan 1911 och 1913 och tjänstgör som järnvägsbro. Bron är byggd över Nord-östersjökanalen (NOK) och under bron hänger svävarfärjan i vajrar som är fästa i en glidskena som förflyttar bron mellan landfästen. Färjan tjänstgör som fotgängar och bilfärja.
Bron och färjan firade nyligen 100-års-jubileum. Den 22 september 2013 blev bron också ett minnesmärke över historisk byggkonst. Bron var under 99 år den längsta järnvägsbron i Tyskland.

Bron och färjan har under de senaste åren genomgått omfattande renoveringar för att framtidssäkra dess existen för fortlevnad, och då händer det här. Tråkigt men sant.

Landstidningen i Schleswig-Holstein har flera bilder på sin sida som visar skadorna på färjan som just nu hänger mitt under bron och är manöveroduglig.

Jag hoppas innerligt att det repareras och återfår sin funktion, då det är ett viktigt transportmedel men också en ”signatur” för min tyska stad…

Nyhetsinslag i NDR från färjeolyckan.

Duktig bror

sängöverkastAtt bror har sitt eget tankesätt pga sin sjukdom kan man inte göra så mycket åt, men bara för det är han inte dum…
Oftast tar det tid att lära in nya rutiner och det kan vara lätt att strunta i de sker man måste göra när man inte har lust. Det problemet har vi nog alla emellanåt…

I o m att jag behövde bli påminde om de nya medicinrutinerna efter ändringarna som skett med mina mediciner, så valde jag att bygga upp ett påminnelseschema för detta. Så nu påminner Ingrid (hemdatorsystemet) mig om när det är dags för att ta dem. Julen är också en mycket viktig högtid för bror och jag försöker hålla det så lika som det alltid har varit. Så inför jul åkte vi gemensamt till det stora möbelvaruhuset inköpte var sitt nytt sängöverkast, som skulle bli julklapp till varandra. Visst, bror fick mer julklappar än bara den, men detta var en viktig sak. Så nu uppdateras Ingrid hela dygnet med vad vi behöver göra och påminner oss hela tiden om detta.

Själv, missar jag numera sällan att ta mina mediciner, men vad jag är extra glad för är att bror också numera har lärt sig att sköta sina sysslor på ett superbt sätt.
En av de viktiga sakerna han skall göra innan han åker till jobbet på morgonen är att bädda sin säng, och det sköter han med sådan bravur, så man blir mäkta stolt. Från början såg sängen ut som hela havet stormar men ju längre tiden har gått så har det blivit bättre och bättre. Jag undviker att besöka hans rum när han är hemma då jag tycker det är hans privatliv och måste ta ansvar för detta själv. Så när det är tvunget att göra något där, så får det bli på tider som han är på jobbet. För en stund sedan var jag tvungen, och fick då se han säng med nya överkastet på. Helt perfekt, och nästan som på bilden ovanför…. Vilken värme och kärlek jag kände till bror efter att ha sett det jag såg i morse. Det blev nästan så jag skämdes för hur jag bäddar min säng 🙂

Kan man vara annat än glad när man har en bror så som jag har?

En härlig dag

wp-1452110206525.jpg

I natt hade vi köldrekord för säsongen med minus sexton grader, brrr
Men redan när solen kom upp så sjönk den och när jag tog promenaden med vovven var den bara minus åtta, vindstilla, och underbar fin luft att andas.

Bestämde mig för att testa en långpromenad på ca en mil. Klädde mig enligt konstens alla regler enligt lager på lagerprincipen och det var helt suveränt. Var det något ställe jag frös om, så var de hakan, men det va överkomligt. När vi passerade korsvägen där vi normalt brukar svänga av så reagerade vovven, nej vi skall inte gå denna väg utan vi svänger ju här protesterade han lamt. Men efter ytterligare ett par meter så var han åter med på noterna, och nu var det extra intressant med alla nya dofter. Nu hade han förstått vilken väg vi skulle gå och det var inga problem att hitta vägen. Visst funderade jag på om jag verkligen klarar detta, jag hade ju inte gått denna väg på länge, med hänvisning till de problem jag hade med hjärtat och plötsliga svimningar tidigare. Under en tid vågade jag inte ens promenera här i min närhet utan jag valde att åka in till stan och promenera deras promenadrundor där. Om jag skulle svimma och bli liggandes så skull snart någon hitta mig och förhoppningsvis ta hand om vovven innan de larmar 112. Nu var det inte några problem med det, så jag försökte hålla tankarna ifrån mig. Jag kunde också enligt Runkeeper hålla en bra takt, varken för sakta och inte för fort, utan de kändes så bra det bara kunde.  Någon enstaka gång kände jag av mina lår, men behövde inte joddla av några smärtor, för det.

Istället blev det en njutbar promenad och att få se området i en frostig atmosfär. Efter ca 5 km kommer vi till ett område med ridvägar och sparsam bebyggelse och då släppte jag vovven lös. Det blev rena julaftonen för honom. Han brukar inte springa speciellt långt före mig och brukar vara duktig på att hålla ordning på var jag är. Inte ens min mage som brukar påminna mig om sin existens bråkade en enda gång.

Så idag känner jag mig lycklig!

Äntligen tillbaka på vägen

xperia 593
Efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio katastrofer så känns det nu som om jag är på rätt väg igen. Njae, riktigt så illa har det inte varit men det har inte varit kul senaste månaderna med olika händelser där kropp och knopp inte kunna samarbeta.
Att kroppen var på väg att återställas efter kampen för mor har jag ju förstått, och då blir det medicinjusteringar. Att betablockeraren togs bort i alla hast för att få ordning på hjärtats puls och blodtryck gjorde ju att jag fick utsättningssymtom. Men att den borttagningen skulle göra att biverkningar från andra mediciner skulle framträda var inte så väntat.
Vi kom ju på att en medicin för mitt kolesterol kunde ge biverkningar i form av muskelsmärtor som kunde bero på att musklerna bröts ner och slaggprodukter kunde förstöra njurarna.

Det var verkligen skönt att få de klarlagt att jag inte hade fått de allvarliga biverkningarna och inte märk dem på grund av betablockeraren. Nu var det till att försöka stå ut med med att kroppen hittade på en massa smålustigheter med mig. Allt eftersom halveringstiden har gått för de olika medicinerna så har ju jag kännt mig bättre och bättre. Mina smärtor i låren är numera hanterbara. Ett tag var de nästan ouhärdliga 😦
Kom på att jag på mina promenader kunde gå lite fortare än normal, så kändes ingenting, men då kom problemet att det fungerade bra på plan mark och uppförsbackar, men… kom det ett minsta utförslut så vek sig knäna på mig. Visst, med mycket vilja så ramlade jag inte men jag skrek istället av smärtan i mina lår.
Men skam den som ger sig, jag måste hålla igång för att hålla min diabetes i schack och då kan man bara inte ge upp. Mitt i allt detta drabbades jag också av dunderförkylning 😦
Då fick promenaderna övergå just bara i promenader utan någon form av belastning. Det blev bara ett sakta lunkande, men jag är glad att det funkade så ja även får kontroll på mitt socker.

Tyvärr drabbades ju också mitt huvud av alla dessa bekymmer och jag kunde mitt i en mening gömma av vad jag pratade om. Skönt att man har sin panikångest att tänka tillbaka på så man inte blir rädd. Att försöka att skriva något längre fungerade inte heller. Ibland fattade jag inte ens vad jag hade skrivit själv, trots att jag läste och läste det jag skrivit, så det var bara till att ge upp sin författarkarriär ett tag.

Det kändes otroligt skönt strax innan jul när jag kunde börja twittra lite mer igen. Fortfarande händer det att jag får någon form av anfall där det snurrar till i skallen och kallsvettningarna bryter ut, men jag är ju numera undersökt från topp till tå både invärtes och utvärtes och värderna är absolut i topp, så det är bara att skratta åt skiten när det sker och hoppas att de inte dyker upp igen..