Efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio katastrofer så känns det nu som om jag är på rätt väg igen. Njae, riktigt så illa har det inte varit men det har inte varit kul senaste månaderna med olika händelser där kropp och knopp inte kunna samarbeta.
Att kroppen var på väg att återställas efter kampen för mor har jag ju förstått, och då blir det medicinjusteringar. Att betablockeraren togs bort i alla hast för att få ordning på hjärtats puls och blodtryck gjorde ju att jag fick utsättningssymtom. Men att den borttagningen skulle göra att biverkningar från andra mediciner skulle framträda var inte så väntat.
Vi kom ju på att en medicin för mitt kolesterol kunde ge biverkningar i form av muskelsmärtor som kunde bero på att musklerna bröts ner och slaggprodukter kunde förstöra njurarna.

Det var verkligen skönt att få de klarlagt att jag inte hade fått de allvarliga biverkningarna och inte märk dem på grund av betablockeraren. Nu var det till att försöka stå ut med med att kroppen hittade på en massa smålustigheter med mig. Allt eftersom halveringstiden har gått för de olika medicinerna så har ju jag kännt mig bättre och bättre. Mina smärtor i låren är numera hanterbara. Ett tag var de nästan ouhärdliga 😦
Kom på att jag på mina promenader kunde gå lite fortare än normal, så kändes ingenting, men då kom problemet att det fungerade bra på plan mark och uppförsbackar, men… kom det ett minsta utförslut så vek sig knäna på mig. Visst, med mycket vilja så ramlade jag inte men jag skrek istället av smärtan i mina lår.
Men skam den som ger sig, jag måste hålla igång för att hålla min diabetes i schack och då kan man bara inte ge upp. Mitt i allt detta drabbades jag också av dunderförkylning 😦
Då fick promenaderna övergå just bara i promenader utan någon form av belastning. Det blev bara ett sakta lunkande, men jag är glad att det funkade så ja även får kontroll på mitt socker.

Tyvärr drabbades ju också mitt huvud av alla dessa bekymmer och jag kunde mitt i en mening gömma av vad jag pratade om. Skönt att man har sin panikångest att tänka tillbaka på så man inte blir rädd. Att försöka att skriva något längre fungerade inte heller. Ibland fattade jag inte ens vad jag hade skrivit själv, trots att jag läste och läste det jag skrivit, så det var bara till att ge upp sin författarkarriär ett tag.

Det kändes otroligt skönt strax innan jul när jag kunde börja twittra lite mer igen. Fortfarande händer det att jag får någon form av anfall där det snurrar till i skallen och kallsvettningarna bryter ut, men jag är ju numera undersökt från topp till tå både invärtes och utvärtes och värderna är absolut i topp, så det är bara att skratta åt skiten när det sker och hoppas att de inte dyker upp igen..