Jag säger inte att de svenska åtgärderna, eller de som föreslagits, befinner sig där idag. Jag säger inte heller att vi inte har en problematisk och allvarlig situation. Men står vi verkligen inför det svenska välfärdssamhällets kollaps? Jag tillåter mig tvivla.

När man ställer sig bakom sådana verklighetsskildringar, då ger man också (om än indirekt) stöd till dem som föreslår extrema åtgärder (det är ju faktiskt motiverat, om hela samhällets existens står på spel). Och tro inte en sekund att de undantagsåtgärderna kommer att vara begränsade till den nuvarande akuta flyktingsituationen, elle ens att de kommer att vara begränsade till flyktingar. En sådan hållning är naiv och farlig. När man satt stenen i rullning och börjat trampa på rättsstaten, så är det oerhört svårt att få stopp på den.

Det största problemet dessa dagar är faktiskt inte SD. De vet vi var vi har, både ifråga om medmänsklighet och rättsstat. Det största problemet är alla övriga som plötsligt använder ett domedagsspråk som rättfärdigar vilka åtgärder som helst. Är ni verkligen så övertygade om att undergången är nära att ni är beredd att leva med konsekvenserna av era ord?

Emanuel Karlsten skrev en krönika på GP med titeln: Jag är rädd för att deras hat ska fortsätta skena.
Han avslutar den med orden: Det är inte invandrarnas eventuella våld, rån eller attityder jag är rädd för. Det är mina landsmän som skrämmer mig. Jag är rädd för vad jag sett hittills och jag är rädd för att deras hat ska fortsätta skena. Jag vet inte om den kommer göra det, men jag vet att det enda motgiftet är att aldrig sluta visa kärlek och medmänsklighet. Mot någon.

Sedan länge har jag slutat dela sådant som har med vårt främlingsfientliga parti att göra. Jag vill inte vara en del av det hjulet som sprider en massa hat och osanna uppgifter vidare. Det räcker med att gå in på medias sidor för att se hur många som delat vissa artiklar och det måste ju vara julafton för dessa grupper, då de inget hellre vill än att få publicitet. De måste ju jubla när de ser vad vi andra ”hjälper till med”. Vi såg ju tunnebaneannonsen på en station i Stockholm. En enda station med budskapet nådde 98% av befolkningen, och vilken företagsledare skulle inte jubla över en sådan spridning? Vill vi hjälpa dem med detta? Inte jag i alla fall.

Jag tänker sprida kärlek och omtanke om mina medmänniskor, såväl infödda såsom nyanlända flyktingar. Jag kommer att kommentera inlägg men ur den kärleksfulla vinkeln…

Mina vänner och följare, jag älskar er!