Aldrig mer – Förintelsen

20170127_175642

Än så länge är detta en helt vanlig dag, en dag som snart kommer att visa sig förändra världen. Väl nere på torget så ser de snart affären, men det är sig inte likt, de springer fram för att se vad det är…”  Så skrev jag i ett inlägg från 2015, till minne av kristallnatten, när mor och hennes syster kom till sin butik i Gollnow.

På lördag är det åter dags för manifestationer runt om i världen och i Sverige. Själv har jag redan varit på biblioteket i Lilla Edet och kollat in utställningen: ”Aldrig mer – om folkmord”. Här kan du läsa mer om den.

Författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink har skrivit en krönika med koppling till temat för 2018 års minnesdagsutställning, Aldrig mer! Om folkmord. Den kan du hitta här och även lyssna på den…

Själv kommer jag att ta mig till Uddevalla på dagen för att titta på filmen ”I´m still here – Dagböcker från Förintelsen”. Så här skriver de på sin sida:
Vi visar filmen som är gjord utifrån ungdomars verkliga dagboksanteckningar från Förintelsen. Filmen levandegör ungdomars vardagsliv, de lyssnade på musik, idrottade, gick på bio och planerade för sin framtid. Den framtid som helt plötsligt rycktes ifrån dem och ersattes av förföljelse, svält och dödshot. Dokumentären väver samman​ personliga bilder, handskrivna sidor och teckningar samt klipp ur arkiverade filmer. Filmen har erhållit två Emmy Awards. 48 min, engelskt tal, svensk text. Efter filmen samtal och diskussion. Samarrangemang med Filmis – Uddevalla Filmstudio, ABF och Uddevalla FN-förening.

Därefter tar jag mig sedan till Grästorp för att gå fackeltåg genom köpingen, som sedan avslutas med tal.

Jag vill tacka dig mamma, för det du berättat om kriget, din flykt undan ryssarna 1945. Tack för alla berättelser om hur kriget var, hur ni natt efter natt fick springa ner i källaren, för att försöka skydda er mot bomberna som föll. Flykten från Stettin till Lübeck. Jag vill tacka gammelfarmor Marie, gammelfarfar Arthur, gammelkusin Erwin, för er kamp, för ni trodde på demokrati och rättvisa, och inte minst fred. Det ni gjorde fick ni betala med era liv.  Alla andra inom släkten vars namn jag glömt, alla andra som förde kampen mot fred i Europa och världen. Jag vill tacka alla motståndsmän, som med livet som insats kämpade emot men också tacka de som ”lydde order”, för många av er har kunna föra historien vidare, och att vi idag fortfarande har ögonvittnen.
Tack också till Forum för levande historia, vars uppgift är att sprida information.
Vi arbetar för demokrati och alla människors lika värde. Med lärdomar från Förintelsen.

Vända det negativa till positivt

bengt
Bilden ovanför är en bild från ett annat föreläsningstillfälle, men igår var det dags igen.

Jag och ytterligare två personer var inbjudna att inför en grupp konfirmander berätta om våra livsgärningar om att vara goda förebilder i dagens samhälle. Innan vi klev in i salen, så hade de berättat om historiska förebilder, med de ville visa att det finns förebilder att ta efter även idag. Att min kristna tro spelar in i denna föreläsning var en viktig del, men det är inget jag pratar om så mycket. Vi har två präster i våra församlingar som sköter det så mycket bättre än jag. Så jag tonar den den biten oftast och säger att jag har ett varmt hjärta.

Jag började min del av anförandet med en liten modevisning. Jag hade på mig min trygghetsvandrar väst med tillhörande ryggsäck innan en ministripteaseshow tog sin början och jag tog av mig ryggsäcken och västen. Då visade jag upp min fina munkjacka med trädet på framsidan där rötterna är i Tyskland och kronan är i Sverige. Visade min historia och hur fördomar under hela tiden varit en del av mitt liv, fördomar vi bygger vidare på idag, i vissa kretsar. Jag berättade att min tro kom genom modersmjölen, då jag inte ville sluta ha bröstet, så mor fick alltid kleta in sina bröstvårtor med senap, så jag skulle sluta (hon ville nog inte att jag skulle bli präst eller biskop).

Jag gick vidare om att jag fickpanikångest och hur jag under fem år fick gå utan en vettig diagnos, hur jag bollades fram och tillbaka mellan vårdkontakter utan att det blev något vettigt. När jag sedan fick diagnosen och kunde lära mig mer om sjukdomen, då kunde jag rehabilitera mig själv, men också hur jag insåg att jag måste ta striden och kampen för att infrmera om panikångest. Berättade om hur jag hängde på husvagnen på bilen och åkte upp till Stockholm och byggde upp rikskansliet för Paniksyndromsällskapet en också åkte runt på vårdcentraler och sjukhus i Stockholmsområdet och informerade om detta. Samma sak gjorde jag sedan här i mitt närområde när stockholmsuppdraget var slutfört.

Jag hoppade återigen fram några år i tiden till far och sedan mor blev äldre och sjukare.
Jag tog lätt upp hur jag föreäste om mitt hemdatorsystem som gav familjen trygghet och att vi kunde leva tillsammans till ”the bitter end”. Jag tog också upp hur jag såg att det var fel i mors vård och omsorg och den kamp jag drev mot landstiget och kommunen, och hur landstinget var tvunget att ”sparka” folk, samtidigt som kommunen fick omorganisera, för att det skulle bli bättre omsorg. När sedan far och därefter mor lämnade det jordiska livet, så kunde jag knyta ihop säcken till viss del. Jag ställde mig på Göteborgs central och tog emot den uppsjö av flyktingar som vällde in i Europa och Sverige. Det var inte min sak att säga att du får komma hit och du får inte komma hit, det var våra svenska myndigheter. Men jag kunde ställa upp och ge dem ett varmt mottagande, ett sådant som mor inte fick under sin flykt genom Tyskland 1945. Hur de senare även blev tvungna att tigga för att klara livhanken. Även idag ser vi ju tiggeri även om det bytt former. Så vad har vi lärt oss?

Säcken knöt jag ännu mera ihop mot slutet då jag återigen visade upp min fina väst med kommunens emblem på, och sade att jag nu skall ut på nya uppdrag.

Kommande helg är det tatueringsmässa här i kommunen och då kommer det troligen mycket folk under dessa dagar, och det finns även indikationer på att Bandidos och Hells Angels kommer hit. Då skall jag och vovven vandra på staden och försöka ge besökarna trygghet i folkvimlet. Skall bli spännande.

Förintelsens minnesdag

wp-1485456177576.jpg

Förintelsens minnesdag den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, baserad på dagen med samma datum då fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades, 1945. Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Sedan 1999 har det varit en nationell minnesdag i Sverige och FN deklarerade 2005 denna dag som internationell minnesdag. Denna dag högtidlighålls årligen av bland annat Forum för levande historia.

Bilden ovan är på min mor 1933, som då var drygt ett halvt år gammal, och också det enda hon hade kvar från sin barndom. Foto var med i väskan när de flydde för ryssarna och det enda som fanns kvar efter branden i den flyktingförläggning där de bodde en tid.

1933 var också det år som Hitler som Hitler tog över makten.
Mor var inte jude, och hade inget att frukta, och hon var heller inte nazist men drabbades ändå hårt av nazismen. Mor och hennes syskon var medlem i ungdomsrörelsen Hitlerjugend, kanske inte helt frivilligt, men det var nödvändigt för att få tillträde till högre studier och lättare att få jobb, men det viktigaste skälet var vetskapen, är man inte medlem, så fanns risk att pappa försvann. Så hur frivilligt var det?

1945 tidigt på våren var det dags att fly hemorten Kolbatz, som ligger utanför Stettin. Då var det tyskt men numera tillhör det Polen. Mor hade tur att komma till säkerhet strax utanför Lübeck, medan andra hamnade i händerna på ryssarna, som sedan blev till soldaternas förnöjelse som att bli våldtagna eller levande måltavlor för skjutövningar.

1956 kom mor till Sverige och i samma ögonblick hon besteg svensk mark, blev hon ett ”nazisvin” då folk hade fördomar och påhittade ”sanningar” 1958 gifte mor och far sig och i samma ögonblick som de sade ”ja” inför prästen i vår prästgård, blev far en landsförrädare. 1960 föds jag som första son till dessa ”vidriga” människor.

Under alla år har jag fått höra om att tyskarna skall hatas för vad de gjorde under kriget, alla tyskar är nazisvin, att alla utlänningar skall skickas ut ur Sverige, så även jag, då en del tror att jag kommer från Jugoslavien.

I dag är det förintelsens minnesdag och då kommer jag att minnas alla som dödades av det som hände, däribland min morfars syster Marie, som dödades av nazismen och hennes bror Arthur som dödades av kommunismen.

Kollaps? #bloggswe

facebook

Henrik Sjöholm skrev på Facebook:
Ni som denna vecka delar statusar om ”kollaps”, ”undergång”, ”systemkris” m.m. Är ni verkligen helt på det klara med vilka politiska krafter det är ni stärker?

”Politics of fear” är ett välkänt koncept för att få igenom extrema åtgärder. Propagandister och hatets kolportörer har länge förstått att det är bara genom att ingjuta rädsla, och gärna skräck, i väljarkåren, som man kan få dem att godkänna åtgärder som annars strider mot vanlig anständighet och rättstatens principer. Läs gärna Isobel Hadley-Kamptz som skriver om rädslans konsekvenser i Expressen

Jag säger inte att de svenska åtgärderna, eller de som föreslagits, befinner sig där idag. Jag säger inte heller att vi inte har en problematisk och allvarlig situation. Men står vi verkligen inför det svenska välfärdssamhällets kollaps? Jag tillåter mig tvivla.

När man ställer sig bakom sådana verklighetsskildringar, då ger man också (om än indirekt) stöd till dem som föreslår extrema åtgärder (det är ju faktiskt motiverat, om hela samhällets existens står på spel). Och tro inte en sekund att de undantagsåtgärderna kommer att vara begränsade till den nuvarande akuta flyktingsituationen, elle ens att de kommer att vara begränsade till flyktingar. En sådan hållning är naiv och farlig. När man satt stenen i rullning och börjat trampa på rättsstaten, så är det oerhört svårt att få stopp på den.

Det största problemet dessa dagar är faktiskt inte SD. De vet vi var vi har, både ifråga om medmänsklighet och rättsstat. Det största problemet är alla övriga som plötsligt använder ett domedagsspråk som rättfärdigar vilka åtgärder som helst. Är ni verkligen så övertygade om att undergången är nära att ni är beredd att leva med konsekvenserna av era ord?

Emanuel Karlsten skrev en krönika på GP med titeln: Jag är rädd för att deras hat ska fortsätta skena.
Han avslutar den med orden: Det är inte invandrarnas eventuella våld, rån eller attityder jag är rädd för. Det är mina landsmän som skrämmer mig. Jag är rädd för vad jag sett hittills och jag är rädd för att deras hat ska fortsätta skena. Jag vet inte om den kommer göra det, men jag vet att det enda motgiftet är att aldrig sluta visa kärlek och medmänsklighet. Mot någon.

sociala klickSedan länge har jag slutat dela sådant som har med vårt främlingsfientliga parti att göra. Jag vill inte vara en del av det hjulet som sprider en massa hat och osanna uppgifter vidare. Det räcker med att gå in på medias sidor för att se hur många som delat vissa artiklar och det måste ju vara julafton för dessa grupper, då de inget hellre vill än att få publicitet. De måste ju jubla när de ser vad vi andra ”hjälper till med”. Vi såg ju tunnebaneannonsen på en station i Stockholm. En enda station med budskapet nådde 98% av befolkningen, och vilken företagsledare skulle inte jubla över en sådan spridning? Vill vi hjälpa dem med detta? Inte jag i alla fall.

Jag tänker sprida kärlek och omtanke om mina medmänniskor, såväl infödda såsom nyanlända flyktingar. Jag kommer att kommentera inlägg men ur den kärleksfulla vinkeln…

Mina vänner och följare, jag älskar er!