Vänner blir fiender…. #blogg100

Jag har hamnat i en situation helt ofrivilligt där mor har blivit missvårdad. Jag har sett hur familjens mående har åkte berg och dalbana.
För mig har på dessa grunder det blivit viktigt med fungerande vård och omsorg. Jag har valt att ta striden för mina nära men samtidigt ta debatten för de som också hamnat i samma situation som vi.

Jag har fått många fina vänner genom olika grupper på framförallt Facebook, vänner som jag beundrat otroligt mycket.
Vi har partiet f4ån höger till vänster och vänster till höger. Även utanför dessa grupper och längre bort finns det mer eller mindre extrema gruppet.

Om vi, ur min synvinkel, plockar bort de mest extrama delarna så ser jag en stor fördel med att vi alla kan diskutera ämnen på ett nyanserat sätt och att vi trots spännvidden gemensamt kan påverka politiken för en gemensam välfärd. 

Ett årskifte kom och vårt land hamnade i vad många kallar ett supervalår. Helt plötsligt blir mina fina gruppet och även vänner förbytta och grupperingar börjar märkas tydligt. Båda sidor börjar likna väckelsemöten,  haleluja.
Båda sidor börjar gruppera människor efter olika kriterier och individen blir bortglömd….

Är det ett samhälle vi vill ha?

Helt plötsligt blir jag kallad extrem som vill att vi skall se människan, individen i det hela. Jag har blockert många av mina vänner, då det helt plötsligt inte går att diskutera med vissa personer. Detta handlar om personer som jag högaktar otroligt mycket och jag saknar otroligt mycket.

Helt plötslig blir jag så otroligt rädd för att bli gammal ellet sjuklig i Sverige.  Jag är fruktansvärt rädd… ja så rädd att jag vill avsluta mitt liv innan jag hamnar i vården av dessa människor, både från höger och vänster…. 🙂

Jag föddes en gång av mina älskade föräldrar,  föräldrar som jag anser har lärt mig värdera människan efter dess egna förutsättningar.
Jag ser inte en människa vara olik andra pga av färg, sexuell läggning, tro, sjukdom ellet annat utan jag vill se individen och jag tror på den.

Jag vill ha ett jämställt samhälle där alla är lika mycket värda,  där alla människor respekteras på sina villkor och sina förutsättningar.
Jsg blir mer och mer rädd för högerns och vänsterns politik och detta skrämmer mig….

Ni fina människor som en gång var så fina och man kunde prata met er, vart tog ni vägen?
Bara så ni vet, jag saknar er…

#Vardagsrasism och att göra någon glad #blogg100

DSC_0139

 

Vardagsrasism är för mig när vi av olika sätt talar eller genom handling visar en negativ attityd till personer eller grupper.

Vardagsrasism upplevde jag redan på tidigt 70-tal och då först av mina grannar som vi uppgicks med.
Vid ett tillfälle sade våra grannar att alla utlänningar skulle ut ur landet, då de bara ligger oss till last. Jag var då ca 11 år, men den reaktionen jag fick var otroligt stark. Trots min ålder reste jag mig upp och satte ögonen i grannen och frågar om hon önskar livet av mig???
Men det har jag väl inte sagt du sade att alla utlänningar skall ut ur landet, min MAMMA är från Tyskland.  Det sade jag väl inte? Du sade alla utlänningar skall ut ur landet och åker morsan ut så blir jag utan mamma eller om jag följer med så får jag ju inte träffa pappa.

Vet inte om jag skulle använda ordet förbannad, men nu när jag är betydligt äldre så säger jag att jag var så förbannad att jag i ren ilska gick hem, i vinterkvällen i snö, utan ytterkläder i strumpläsen.

Det tog många år innan jag hälsade på dem igen.

Jag har också sett vardagsrasism mot min bror, som är utvecklingsstörd.  Folk har gått före honom i kioskkön med motivering att han inte är som alla andra, eller ännu värre, dum i huvudet, CP mm.
Oavsett diagnos är han liksom mor en människa med tankar och känslor.

I dag har främlingshatet växt, men även mot andra grupper i samhället. Vardagsrasismen är idag accepterad i många delar av samhället . Vi har fått främlingsfientliga sammanslutningar och partier som vill få folk i en klunga och dra dem över en kam utan att titta på den enskilda personen. De väljer också att gradera ner enskilda personer, som mindre värda bara pga utseende, färg eller utvecklingsstörning.

För ett par dagar sedan såg jag en retweet på Twitter om en tjej, i samma ålder som jag var när jag reagerade på mina grannar. Hon säljer majblommor i en stad i närheten. Men hon var ledsen för att ingen ville köpa av henne för att hon var brun. ” – Några säger att dom inte vill köpa för att jag är brun och några struntar och skrattar. Så jag funderar på att inte sälja mer.”

Detta grep mig oerhört hårt, så jag bestämde att JAG skall köpa blommor av henne.
Hade kontakt med majblomman på twitter och fick reda på när hon skulle sälja.
Jag tog mor och bror med mig och vi åkte dit ner för att köpa blommor av denna människa.

Jag föll direkt för denna söta tjej, mörkhyad men med ett otroligt hjärta. Tjejen var söt, lite blyg men hennes hjärta var stort. Varför kan folk visa på ett sådant sätt att inte köpa av någon som är brun?
Hon var jättefin och hennes hjärta att vilja hjälpa till med att andra skall få det bra. Varför varför varför… Min lilla majblommeförsäljare, du har ett mycket större hjärta än så många andra, du är FANTASTISK! Tack för att vi fick köpa majblommor av dig, tack för att vi fick träffa dig och tack för att få se dig vara så glad…

Till alla människor, döm inte folk efter färg, uteseende, handikapp eller något annat. Lyssna på människan, se människan, ta vara på människan… Varje människa är unik, men vi har alla ett hjärta som kan fyllas med sorg eller glädje. Låt oss hjälpas åt att fylla alla hjärtan med glädje, för det är vi värda.

Tack till Majblommans riksförbund som gjorde det möjligt att få handla av denna underbara säljare.

Tack Även till P4 Göteborg som hjälpte mig att föra ut denna form av vardagsrasism i nyheterna

Majblommans Riksförb

Geocaching och @P4Karlavagnen #blogg100

DSC_1163

 

I går kväll hände något mycket kul!

Gick igenom mitt Facebookflöde och såg att Karlavagnen i P4 ville vi skulle kommentera ” Vilka sporter gäller i din familj? Och har ni något som ni gärna utövar tillsammans? Boule, badminton, fotboll?

Hur är det med sportandet under påsklovstiden? Blir det extra mycket med att åka iväg på matcher och sånt? Berätta gärna!”

Jag berättade om mitt intresse, geocaching som ligger mig varm om hjärtat och för övrigt är den enda sport jag gillar. Jag tar ju med min mor som har en minnessjukdom och bror som behöver röra på sig mer pga sitt blodtryck.

För oss är det en familjesport även om en eller två av oss inte deltar i själva letandet

Själv gick jag vidare i mitt flöde för att hitta mer intressanta inlägg som var intressanta.
Plötsligt ringer telefonen och jag sträcker mig efter den, mycket motvilligt.
På displayen står uppringare, Sveriges Television, Göteborg.
Tänkte först inte svara med anledning av den sena timmen, vilket jag ändå gjorde av artighetsskäl.

Den som ringde var producenten av radioprogrammet Karlavagnen som undrade om jag kunde tänka mig vara med i programmet. Efter två sekunders tvekan svarade jag ja, med tanke på att det ev kunde finna ett intresse hos allmänheten att veta lite mer.

Vi gjorde upp att jag skulle vara första telefonör i programmet vilket skulle bli ca kvart, tjugo över tio.
De ringde upp i bra tid och vi justerade telefonvolymen och jag fick sedan höra radio via telefon.

Efter en liten stund hörde jag Harald ropa på mig i telefonen och jag svarade artig..

Resten kan ni höra i programmet som länkas till när nere.
(Jag kommer med ca fem och en halv minut in i programmet.)

Efter att vi var färdiga så lade vi på och jag kopplade in webbradion och fcik höra slutet på intervjun med mig själv. Lite kusligt det där, att höra sig själv i radion precis de orden jag pratade om för drygt en minut tidigare. Andra gången jag är med i direktsändning och båda gångerna är min reaktion att det är så läng tid mellan det verkliga ögonblicket från det jag säger något till att det går ut i webbradion.

Här kommer länken till programmet: Karlavagnen

Vill passa på att tacka för alla underbara kommentarer jag har fått på Facebook  om mitt deltagande.
Jag är verkligen överväldigande över den responsen.

Mitt hjärta är fullt av kärlek #blogg100

lextorpskyrkan

När man har sjukdomar i familjen är det inte alltid det går att planera och planerar man så måste man kunna omplanera och ändra sina planer.

Flexibilitet kallas sådant. Jag har två som behöver min omsorg och då får man inte glömma bort sig själv i det hela. Som anhörigvårdare blir man expert på sådant och det mesta sitter i ryggmärgen.

Händer det något oväntat så blir det bara att ta tag i detta och man får lägga allt annat åt sidan, där finns inget alternativ. Jag har nu lärt mig detta. Att ha ansvar för en person 24/7 och inte kunna lämna denna person så många timmar ställer också krav. Jag har lärt mig leva med detta och känner att det knappast är något problem utan ett självvalt faktum.

För några dagar sedan var det en som utsåg mig till veckans hjälte, hjälte för det jag gör.
Jag kan inte se mig som hjälte, då detta är något jag själv valt. Jag tror nog de flesta skulle göra samma sak i min situation om möjligheten finns förstås.

I går kväll hände också en sådan där sak som gjorde att hela kvällsrutinen spolierades och allt annat fick läggas åt sidan, och det gjorde jag.

Men vad spelar det för roll… Mitt hjärta är fyllt med kärlek vilket jag gärna delar med mig av, då det hela tiden fylls på hela tiden.

Istället för det som var planerat så fick jag lite tid till eftertanke och mina tankar kretsade kring hat och rasism. Har en kompis som jobbar inom migrationsverket med flyktingar. Han har sett hur barn på dessa förläggningar mår dåligt av det de flydde från och har dåligt med sysselsättning. Han bestämde sig för att göra något och det något blev en insamling för inköp av leksaker till barnen.

Jag tog lite av min kärlek och satsade 500:- på projektet.

Jag tycker att du skall göra något du också…

http://www.youcaring.com/nonprofits/toys-for-asylum-seeking-children/160571

När känslor tar överhand #blogg100

Jag, mor och bror har haft en undebar dag!
Bror kliver upp varje vardag kl 4 för att ha sin heliga stund på morgonen i lugn och ro innan avfärd till jobbet.
På helgerna unnar jag verkligen honom att få sova lite längre, vilket ofta innebär framåt 12-tiden. Tycket han är värd det. En av det två lediga dagarna brukar vi då göra ett ryck med sådant som vi ligger efter med, medan vi den andra dagen ägnar oss åt samvaro med utflykt eller något annat kul.

I dag var det den andra dagen. Visserligen var solen framme och gjorde sitt bästa till att värma oss,  men samtidigt hade vi en motkraft i vinden som gjorde motsatt effekt. Vi hade en liten tanke på att besöka skandalarenan i grannkommunen. Men den var mer äv välbesökt enligt medier så då tänkta vi att shoppingcentret då har det lite glesare. Vår tanke visade sig stämma och vi fick gott om plats att vara inomhus och njuta av utsikt och insikt.

Vår middag inmundigades på den av medlemmarna ägda restaurangen som dagen till ära hade en exotisk thaigryta med ris.

Nöja att ha fått se fler väggar än vi har hemma, åkte vi sedan hemåt.

Väl hemma kände vi att våra sängar kände sig ensamma så vi beslöt oss för att ge dem lite värmande sällskap.

För mor är det viktigt att sprida måltiderna så det blev en sparrissoppa som kvällsmål. Då hör jag ett bekant fågelkvitter, ett twitter och ser Morgan Olofssons namn på skärmen. Det blev nägra hesa krax till honom innan hans namn fick mig att inom mig associera till Habanera, som jag var tvungen att koppla upp på youtube. Högerkanten på sajten fick mig att hitta nya vägar via Marlene Dietrich, Zarah Leander, Yvonne Normann och till slut var vi tillbaka på 60-talet med Lolita och Seemann. 

Mina tankar gick tillbaka till de tider hi bodde i Tyskland. Jag tänkte på Viktoria som bodde tvärs över gatan på Eiderstrasse. Viktoria var min flickvän då, fast vi bara var fyra år. Vi vinkade åt varandra på morgonen när vi gick ut till porten för att hämta in mjölkflaskora. Vi ungicks nästan varje dag.
Jag började tänka på Tante Goritska som bodde på övervåningen i värt hus. Alla dessa tankar fick mig att accosiera till olika låtar som letades upp på youtube. Jag kom ihåg hur jag promenerade med morfar från Eiderstrasse genom Rendsburg och dess centrum. Vi passerade bangården vid järnvägsstationen för att komma till mormor och morfars hem i Budelsdorf. Musiken letades upp hela tiden som passade tankarna.

Jag tänkte på doften som spred sig i köket när de malde sitt kaffe. Jag kände att det rann något från ögonvrån ner för kinden.
Tankar och känslor tog ut sin makt över mig. Tänk om jag kunde leva om mitt liv, vill jag leva om mitt liv och om, skulle jag göra något annorlunda?

Nej, jag vill inte leva om det… dessa tankar och minnen får jag vårda ömt. Många frågor dök upp i mitt huvud som jag gärna ville ha svar på men far är borta sedan några år och mors minne är inte det bästa längre. Mellanbrodern låg i sin barnvagn när vi promenerade över den vita bron i stadsparken och han lär knsppast minnas något. Och minstingen var inte ens påtänkt. Dessa frågor lär jag nog aldrig få svar på…

Men vad gör väl det. Trots allt är jag lycklig med min familj i dag. Jag kan plocka fram mina minnen när jag vill.
Jag hoppas dock innerligt att jag kan ta med en viss person, min mor och bror och leva på minnen och skapa nya i sommar…

Skällsord i Bohuslän #blogg100

Följer en hel del personer som har sina bloggar här på WordPress. Varför jag följer personer är aty de ger mig ett mervärde, en fundering ur en nytt perspektiv. För mig är det ett sätt att hitta nya smultronställen, att följa världen i ett annat perspektiv än vad Facebook och Twitter gör.

Denna person hittar många gånger nya spännande infallsvinklar, som ger mig ett mervärde. Bohuslänsks skällsord är ett ämne jag tycker ger en inblick i en ”lokal” värld.

Vårt land är fantastiskt på många sätt. Vi var i kungliga huvudkommunen och vi hade lovat kompisens lille son att vi skulle köpa ”puttekulor” till honom. Vi gick runt i olika affärer för vi tänkte att där finns ett enormt urval. Men nej, vi säljer inte det, var den stående kommentaren. Vi var mycket besvikan över att barn inte leker med puttekulor där. Vi skojade om att Stockholm är nog bara asfalt och att man kan inte leka med denna tingest där.

Vi tog en fika och var deppade över att storstadens yngre individer inte kunde få leka ut sin barndom med denna underbara sak. Stackars stockholmsbarn, vilken tråkig barndom de måste ha.

Fikat var klart och vi förtsatte vår promenad. Ytterligare en affär och missmodiga klivade vi in och frågar eftet puttekulor. Vad är det säger expediten…. Va, tänkte vi och förklarade….

Jo men visst har vi stenkulor….
Vi fann det vi sökte och fick något att tänka på… Vem pratar rätt….

Här kommet lite bohuslänsks skällsord. Använder du dem på rätt sätt sä blir säkert någon glad och säger tack!

Tack #blogg100

IMG_20130703_203000

 

Det finns ett litet ord på fyra bokstäver, ett litet ord som ibland kan vara oerhört svårt att säga.
Detta lilla ord kanske inte betyder så mycket för avsändaren men kan vara oerhört värdefullt för mottagaren. Många gånger känner jag att detta ord används för lite idag, att avsändaren kanske inte tänker på hur detta lilla ord kan betyda så mycket för mottagaren.

Varför används detta ord så lite?
Är vi för självupptagna och tänker inte på mottagaren reaktion?
Anser vi inte ordet är något värt att använda?
Om det inte är värt någon för mig, tänker vi då på vad det kan vara värt för mottageren?
Är jag för självupptagen så jag inte bryr mig om mottagaren?
Är det en generationsfråga, att använda ordet?

För mig finns det ett litet ord, ett ord som är lätt att säga om man vet innebörden av ordet.
Detta ord tänker jag använda nu…

Jag vill säga

TACK

till alla människor som stöttat mig och min familj, till de som läser min blogg, som har hittat något i min blogg som gett dem kraft och stryka för att driva sin kamp vidare. Jag säger tack till de som via olika vägar kommenterat, men också till de som via privata meddelanden har kontaktat mig för att hämta styrka och kraft via mig. Jag säger tack till mina vänner som peppat mig att kämpa vidare, men också till de som av egen kraft hämtat stryka i min blogg och privata meddelanden.

Kort sagt TACK till alla som på något sätt påverkat mig/oss eller själv blivit påverkade…

Min inre frid #blogg100

händer

Mor har precis somnat i sängen, bror är på väg att försvinna samma väg. Själv sitter jag nu i köket och börjar känna en inre frid. Efter nästan två veckor av inre kaos, ett Déjà vu, så är jag nu redo att möta den vanliga vardagen igen, känns det som.

Jag har aldrig varit speciellt för att titta i backspegeln även om det finns minnen jag bevarar. Men min uppfattning är att vi lever här och nu. För mig är det viktigt att gårdagens händelser tas med genom dagen för att bli erfarenheter för att möta morgondagen.

För många år sedan när jag fick min panikångest, vilket berodde på en person som inte kunde hålla sitt humör i schack och fick sin frustration att gå ut över mig så ältade jag det om och om igen.

Detta upprepade sig dag efter dag, natt efter natt. Jag var fruktasvärt rädd när dagen började övergå i skymning för vad som skulle hända då. De små dammtussar som mot förmodan låg i något hörn blev monster som försökte slita mig i stycke. Den ångest jag kände då, var som en alien som bodde i min kropp och förgjorde mig inifrån.  Sakta, sakta åt den upp mig bit för bit. Jag kunde känna hur denna alien rörde sig min kropp. Den kröp där och titta på min insida, vad skall vi mumsa på idag. Var gör det mest skada om jag sätter mina pirayatänder i?

Jag har i dag lärt mig att leva med detta, jag har lärt mig att inte bli rädd för panikattacker även om de fortfarande är mycket otrevligt att få dem.

Nu när jag börjar slappna av efter pärsen med IVO:s papper så kommer det troligen att öka mina panikattacker. Men jag är beredd och kan leva med det, jag vet att det inte är farligt.

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret #blogg100

PlanetFeature.Candles.LG

Nu har över halva tiden gått innan mitt svar skall vara inne hos IVO angående den missvård mor utsattes för.

Jag har nu läst de journaler som IVO skickade till mig och kommenterat det.
Har även haft mailkontakt med handläggaren som utreder ärendet och alla mina kompletteringar finns hos IVO. Dock hade inte handläggaren läst dem i svarandets stund. Så skall även det tas med i beräkningarna så lär denna utredning ta tid.

Jag har ju hittat flera orsaker och även fått utredningen som chefsläkaen gjorde och där är ju flera orsaker identifierade.

Mitt svar blev åtta sidor långt där jag även tar med en del av de som hänt efteråt då det är följdverkningar av det som chefläkaren konstaterade.

Men vas om jag tänker på är hur denna genomgång efter tjugo månadeer och att behöva rota i hela systemet och alla händelser under denna tid påverka mig.

Just nu känner jag mig som ett nervvrak och har svårt att hålla fokus på vad som händer nu.
Man har under några få dagar än en gång uppleva det som hänt de sista dryga två åren.

Att ha en person som lider av demens och att försöka leva i just detta nu och inte titta bakåt utan leva för stunden och ta vara på det positiva som finns kvar istället för att för att rota i det som varit.

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret sägs det och det lever vi efter.

Vi njuter av varandra varje sekund och minut och det är verkligen ömsesidigt.

Vi kramas och pussas och säger vi älskar dig till varandra.

Men nu mår jag så fruktansvärt fysiskt dålig av denna återupplevelse.

Jag gråter och skrattar om vartannat, huvudet känns som om det skall sprängas i bitar och har svårt att gå över golvet, precis som inte benen skulle bära mig.

Det är verkligen fantastisk att vi kan påverkas så otroligt fysiskt av något psykiskt.

I morgon är det onsdag och vi har vårt vanliga onsdagsmys framför oss. Kanske jag också kan få lite sovmorgon. Det ser jag fram emot…