Jag var idag uppe i stan tillsamman med mina nära och kära, på valupptakt hos ett parti vars lokala politiker och rikspolitiker stöttat mig i min kamp. Det blev en kär träff då vi aldrig träffats tidigare utan haft kontakt vi andra vägar.

På en liten folder, ca 10 x 10 cm är det ett stort rött hjärta och på den står det med stora bokstäver ”SE BARNEN I TID”

Denna lilla folder med de orden grep mig så otroligt så jag glömde vad vi just pratade om.

Tänkte först på karlskronafallet som nyligen uppdagades, där en 8-åting blivit mördad.
Jag tänkte på de mor- och farföräldrar som genom skiljsmässor och andra orsaker förvägras rätten att träffa sina barnbarn.

Jag tänker på en man i min nära krets som har barn från ett tidigare äktenskap och där barnen vill träffa sin far men han vill inte träffa dem. Jag vet inte varför.

Det är valtider och mycket valpropaganda men denna lilla folder fick mig att tänka, glömma att det just nu fanns värld utanför mina tankar. För några sekunder stod jag helt paralyserad och tankarna var ett vattenfall inom mig.

Helt plötsligt var jag okontaktbar och tänkte barnen är framtiden, barn är barn en sådan kort tid.

En annan person i min närhet var under 20 år sambo och förlovad med en kvinna.
Farmor och farfar bodde bara några hundra meter ifrån sitt barnbarn i den lilla by vi bor i, likaså mormor och morfar.

Tänkte detta var den ultimata familjeidyllen där de olika generationerna fick möjlighet att umgås med varandra och verkligen lära känna varandra.
Jag jämförde detta med alla skilsmässobarn där ena partnern flyttar långt ifrån den andra och där avstånd mer eller mindre gör det omöjligt att träffas.

Som grannar umgicks man med alla grannar och alla verkade vara nöjda och glada i situationen.
Såg inga moln på den klarblåa himmelen och hade ingen tanke på att leta efter några heller, när solen lyste så fint.

Helt plötsligt blir det en akut skiljsmässa mellan barnens föräldrar och mor med son flyttar snabbt till en annan bostad.

En kväll kommer sonen som nu är myndig hem till fadern, pappa jag vill prata med dig.
Hur var farmor och farfar egentligen?

Fadern skojar glatt men det vet du ju, du har ju bott grannar med dem i över 18 år.
Sonen börjar gråta, men jag har aldrig fått lära känna dem för mamma, hon ville inte att jag skulle besöka dem. Jag fick bara gå till mormor och morfar. Jag har vetat var de bor men mamma har sagt till att jag inte få gå dit ensam, bara när mamma varit med och mamma ville inte gå dit.

Helt plötsligt sitter far och son och gråter tillsamman. Under 18 år har fadern trott att han levat i ett lyckligt förhållande när det sedan visar sig vara en livslögn.
I dag är farfar borta och barnet får aldrig lära känna honom och mormor är sjuklig och barnet får aldrig lära känna henne som hon verkligen var.

Här har farmor och farfar under nästan tjugo år gått med en sorg inom sig som de aldrig visa för någon vad det kände. De visade en lycklig fasad utåt och ett perfekt släktband och en idyll som bara var en fasad.

En son som aldrig kommer att få lära känna sina fars föräldrar, en son som berövats en del av barndomen och att behöva leva livet med en sorg att förnekats den lycka det innebär att få umgås med alla nära och kära.