Den 20 oktober lämnade mor det jordiska för att återförenas med far. Mor har alltid varit den som min lillebror, som har ett intellektuellt funktionshinder, sett upp till och varit hans stora trygghet. Han har alltid haft svårt för att uttrycka sina känslor i ord och vi anhöriga har fått lära oss att ”läsa” honom. När ar gick bort för några år sedan försökte jag skydda honom från de värsta minnesbilderna så han inte skulle behöva bära dem inom sig för all framtid.

När nu mor gick bort hade jag inte den möjligheten utan det blev att hjälpa honom att bearbeta de värsta bilderna inom honom till för honom ett begripligt språk. Jag tycker att jag lyckats bra i det, då han är lugn och trygg. Men ibland kommer känslorna som jag måste läsa på honom och hjälpa honom att förstå. Det är ett tufft jobb för mig många gånger.

För några veckor sedan lämnade vår granne det jordiska, helt utan förvarning. Denna granne är i ungefär samma ålder som vi, och har alltid varit ett stöd för bror. Såg inte fram emot att behöva berätta det för honom. Efter middagen den dagen, så sade jag att jag har en tråkig nyhet. Grannen är död….

Han tittade på mig och sedan tittade han ut genom köksfönstret. Jag såg hur de i vanliga fall rosa kinderna blev blekare och blekare medan blicken var fylld av något, som jag inte förstod. Den stannade på något utanför fönstret och det tog drygt 10 minuter innan följdfrågan kom, vad dog han av?

Såg att han hade svårt ta in sig av detta och frågorna tog lång tid innan de kom.

Två för honom viktiga personer hade lämnat det jordiska på mindre än två månader…
Förstod att detta skulle bli jobbigt för honom.

I fredags var det begravning för grannen och jag ville att bror skulle vara med men jag förstod ganska snart att han inte ville. Han kunde inte formulera sina känslor men kunde inte säga att han inte ville.
Jag frågade honom och svaret var, jag vill jobba sista dagen innan julledigheten. Det var hans sätt att säga att han inte ville/orkade gå på begravningen, vilket jag accepterade.

Efter akten i kyrkan träffade jag våra andra grannar, de som tyckte att mor skulle ha en spruta i ändan. De frågade varför inte bror var med, och jag förklarade att han inte orkade med två begravningar så tätt inpå varandra och två personer som stod honom så nära.

Men det är väl ändå skillnad på om det är en äldre som går bort än en yngre? Ja visst är det så, men du kan inte rangordna någon annans sorg och sätta dig in i dennes känslor.

Sorg måste få ta tid att läka….