Tårar är ord från hjärtat som munnen in förmår att säga #bloggswe

alone-513525_640

Min Facebookvän Mary Andren-Pada skrev så fint på sin Facebookvägg, nedanstående text. Jag reagerade mycket starkt på den, då det är över 25 år sedan jag fick min panikångest, depression och stora sorg. Jag har fått lov av Mary att använda den och delar den här nedanför…

Jag möter många människor som är nedbrutna av sorg. Gång på gång hör jag samma sak: vänner som sviker och inte håller kontakt, bekanta som undviker den sörjande och inte låtsas se, eller professionella som rekommenderar depressionsmedicin och samtidigt säger: sorg är ingen sjukdom, du ska i arbete. Om och om igen samma sak! Varje gång blir jag lika ledsen, besviken och upprörd.
Hur kan man tänka på arbete när minnet sviker och koncentrationen är lika med noll?
Hur kan man tänka på arbete när man upplever sej kämpa för sitt liv ute på ett stormigt hav?
Hur kan man tänka på arbete när man kämpar för att förstå det ofattbara: mitt barn dog, min kära tog sitt liv, min livskamrat förolyckades?
Hur kan man tänka på arbete när väggar och tak ramlat över en och man står där naken i spillrorna?
Nej, sorg är ingen sjukdom, sorg är sorg!
Men förlusten av någon man älskar är psykiskt traumatisk i lika hög grad som en allvarlig kroppsskada. Akut sorg är en avvikelse från ett friskt tillstånd, och på samma sätt som läkande behövs inom det fysiologiska området behöver också den sörjande en tidsperiod för att återfå psykisk balans, säger psykiater George Engels.
Exakt!
Och du som inte tar kontakt, undviker eller inte låtsas se: låt modet segra över rädslan, låt kärleken segra över osäkerhet och likgiltighet.
Orden som skulle ge tröst finns inte, men att du har modet att se, möta, lyssna, gråta med, visa din medkänsla och kanske ge en kram utgör för den sörjande skillnaden mellan livslång tacksamhet och livslång besvikelse. Det ger stöd och kraft på den tunga sorgevandringen och bygger hoppets bro ut till livet igen.
Jag har aldrig förr skrivit, dela gärna om du känner för det, men nu gör jag det. Okunskapen om sorg skapar nämligen så mycket onödigt lidande och lägger sten på börda för den sörjande.

Forskningen på mediciner har under dessa 25 år gjort stora framsteg när det gäller depressioner, men även sorgbearbetning.
Men var finns den andra biten, som kan vara så mycket viktigare.
Jag har vänner som vårdat sin när anhörig under lång tid, med minimalt stöd från samhället. Det är så lätt att ordinera en toastol åt någon svårt sjuk, för att den anhörige skall slippa att kämpa med den sjuke att få komma på toaletten. Men när det kommer till den psykiska belastningen som detta innebär, då finns inget att ordinera, eller viljan till det. Man lägger all kraft på den sjukes välbefinnande och när de behoven är uppfyllda, så hoppas man att det finns lite tid för en själv att få må bra. Vänner slutar höra av sig, telefonen blir tystare och tystare. Mailkorgen fylls med reklam och diverse spam, men var är hälsningen från vännen, som man alltid litat på, som man trodde ställde upp i vått och torrt?

För mig är det tredje gången nu, jag genomgår denna process. Första då när jag fick min egen panikångest, sedan i samband med fars bortgång, och nu sist när mor lämnade oss.
Men jag är långt ifrån ensam i detta. Du som har en vän som befinner sig i en svacka, mildare eller djupare, vad har du gjort för din vän, vännen som litar på dig?

Man känner en djup frustration över känslan att samhället svikit en, att vänner har flytt åt alla håll, och där sitter man ensam kvar som ett fån…
Du behöver ingen psykologutbildning eller annan verifierad erfarenhet, utan naturen har försett dig med vad du behöver. Två öron att lyssna med, en mun att prata med, en hand, att hålla någons annan hand och två armar att kramas med. Hur många använder dem till det?

I dag är det lättare än någonsin att hålla kontakten med varandra iom den tekniska utvecklingen som skett, samtidigt har fått svårare att hålla den kontakten… Varför?

Det kan ju knappast vara att vi inte vet något, eller?

Varför inte ringa en vän du inte hört av dig till på länge, en som har det svårt, just nu, eller haft…
Säg att du tar med dig lite kaffebröd, och så tar vi en fika… Svårare behöver det inte vara…

Kom ihåg, tårar är ord från hjärtat som munnen inte förmår att säga…

6 thoughts on “Tårar är ord från hjärtat som munnen in förmår att säga #bloggswe

    • Visst får du sörja, och du skall sörja tills du känner dig mogen att gå vidare.

      Jag såg båda mina föräldrar gå bort inför mina ögon, båda chockartade men samtidigt idag fina minnen.
      Jag visste att deras vandring på jorden var slut,men inte när. Så jag gick in med föresatsen att passa på att leva tillsammans medan vi kan, en dag är det för sent.

      Den största sorgen med mor var allt strul som drabbade henne med vård, journaler och en massa annat. Under den tiden behövde jag mycket stöd, där kyrkan, anhörigkonsulenter, nyfunna vänner hjälpte mig genom det och inte minst genom att skriva om det i bloggen.

      Gilla

  1. Du har alldeles rätt i det du skriver. Dock är det inte helt ovanligt att folk undviker den som har det svårt. Oförmåga att uttrycka sig tror jag är orsaken – inte brist på empati. Men visst vore det fint om kramar var mer frekventa!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s