
Jag älskar mina tidiga mornar nu denna årstid när man vaknar tillsammans med djur och natur. Det börjar så smått ljusna på redan när jag kört ett par kilometer. När jag kört ett par mil så kom jag till en av mina ”kohagar” så hade en av korna gått undan i ensamhet och börjat föda en kalv. Hon stod invid staketet för längre bort från gruppen kom hon inte och jag såg att kalven nästan var ute halvvägs. Jag stannade bilen gick ur och tände mig en cigarett för att se underverket när ett nytt liv kom till världen. Rörde mig så lite som möjligt för att inte störa medan kon kämpade på med värkarna och arbetet.
Jag stod där verkligen och njöt, för det var så länge sedan jag hade sett detta. Helt plötsligt tar hon i av alla krafter och ut kommer kalven och ner på marken…. glider under staketet och ner för slänten och hamnar i diket. Kon vänder sig om för att kolla till nykomlingen men den finns inte där. Dessa minuter är så oerhört viktiga för att på riktigt väcka moderskänslorna och knyta band mellan mor och barn.
Jag springer fram till kalven och med mina bara fingrar rensar jag luftvägarna och strax efter så smeker jag bröstet både ömt och hårt samtidigt. Kalven reser på huvudet och ger i från sig ett litet ljud och jag ser hur orolig kon blir där hon står några meter bort. Även om en kalv är liten i förhållande till sin mor, så är den ändå stor i förhållande till mig. Jag får samla alla krafter jag har för att försöka få upp kalven för slänten och in under staketet till sin mor, så hon får ta hand om den. Inte så lätt med en våt och glidmedelsbehandlad kalv. Jag får upp den för slänten och in under staketet så mor och kalv får bekanta sig. Men kalven är fortfarande för nära den farliga kanten och jag måste ta mig in i hagen för att flytta den ytterligare några meter. Jag kommer in i hagen men vet ju inte hur kon kommer att reagera när jag åter skall närma mig kalven. Men jag får tag i frambenen och kan dra den några meter bort till tryggheten.
Tror kon förstod att jag bara ville hjälpa och jag får en stor slick i hela ansiktet av hennes sträva tunga.
Glad och lycklig tar jag mig åter till bilen medan den lyckliga modern slickar sin kalv. Hade gärna stannat en stund till men hade ju ett jobb att sköta också.
Nu var ju jag lika våt, slemmig och glidmedelsbehandlad som en nyförlöst kalv, så det var bara att slänga av sig kläderna, vränga de ut och in och in i baksätet. Så i skor och kalsonger får jag fortsätta köra mina tidningar, bra försenad.
Efter nästan en timma är jag åter i närheten och kan inte låta bli att ta en extrasväng för att kolla till dem. Då står redan kalven upp på skakiga ben och diar sin mor. Den glädje och lycka som spreds inom mig är i det närmaste obeskrivlig.
När jag nu åker förbi på mornar gör jag alltid en extrakik så mor och barn har det bra. Oftast ligger de nära varandra och ser trygga ut, och det värmer så gott.
Tror inte det står i mitt anställningsavtal att jag också skall arbeta som kalvmorska, men å andra sidan behövde jag inte övertid för jobbet. Och prenumeranterna fick sina tidningar som vanligt, hela och rena.

Sluta raljera över Stampen, speciellt om du inte vet allt! Detta gäller alla från den underbetalda undersköterskan i hemtjänsten via industriarbetaren och IT-gurun till tidningarnas krönikörer och dess chefsredaktörer.


En midsommarnattsdröm är en av Shakespeares mest spelade komedier. Det är en härlig, lustfylld och
Två olyckliga kärlekspar rymmer av olika anledningar till skogen utanför Aten. Ett teatersällskap repar in en pjäs till hertigens bröllop. Alvkungen och alvdrotten har via sina gräl om en liten indiskpojke, försatt hela värden i brand.
Vi hämtade våra beställda biljetter och sedan inväntade vi något på plats, något vi inte visste vad det var. Och då, då kommer plötsligt hon, hon som skall ge oss en storslagen entre till teatern. Hon visar att vi skall promenera den spånförsedda vägen upp till skogsbrynet och sedan fortsätta där, samtidigt som amatörskådespelareliten står efter vägen och bugar och hälsa välkomna. Vi kommer in i ”lokalerna” via sceningången och får promenera över scenen för att inta våra platser. Gör om det om ni kan, Kungliga Operan!
Handlingen är som följer: Teseus, hertig av Aten, planerar bröllop med Amasonernas drottning Hippolyta. Hermias far har bestämt att hon skall gifta sig med Demetrius men hon älskar Lysander som också älskar henne. Demetrius å sin sida har övergett Helena. Som underhållning på bröllopen repeterar en grupp hantverkare en pjäs.
Pjäsens centrala tema är kärlek och fruktbarhet. Kvinnligt ställs mot manligt, odling mot erövring och förnyelse mot utarmning. Pjäsen börjar med sterilitet och konflikt: Teseus får inte röra Hippolyta innan nymånen. Efter alla förvecklingarna slutar det hela i fruktbarhet och försoning. Pjäsen får karaktären av ritual för att övervinna det livshotande och frambesvärja nytt liv.
Grundackordet är munterhet och livsbejakelse. Man påminns pjäsen igenom om att ingenting allvarligt kommer att hända. I pjäsen finns erotiska övertoner och kärleken ses från den respektlösa sidan. Samtidigt ger Shakespeare flera fingervisningar om kyskhets- och trohetsideal. Här finns såväl hövisk kärlek som groteskt blind förälskelse. Däremellan ungdomarnas labyrintiska lek med jägare och förföljda som växlar roller. Skogen och natten är dock en parentes i tillvaron, ordningen återställs. Handlingen kan betraktas som en besvärjelse av den disharmoni som kan hota en kärleksrelation i övergången från impuls till kontrakt. Allt väger lika och förvandlas stundom till sin motsats: sanning och lögn, frihet och fångenskap liksom människa och djur. Sinnlighet och andlighet är inte längre motsatspar.
Pjäsen igenom förs ett resonemang om sken och verklighet och om dröm och verklighet. Verkligheten gungar till för de fyra ungdomarna när de vaknar i skogen och även för Botten när han vaknar utan åsnehuvud. Theseus tal i femte aktens första scen är ett av få ställen där Shakespeare uttalar sig om poesins natur. Det är även ett av de mest citerade Shakespeare-ställena.
Jag lärde först känna denna man på Twitter och har följt honom under några år. Jag har vänner som satt i system att dela allt från tidningen Expo, allt från ”inte rasist, men” och en massa som gör att jag blir deppad. Jag har min relation till krig och elände, till hat och hot, en del av det gör väldigt ont. Att ständigt bli påmind om detta hat har gjort att jag blockerat dessa vänner, plockat bort dem i flöden mm. Detta är fina människor som jag tycker mycket om, men som jag inte vill se alla dessa delningar av. Och så finns Robert Klåvus där som motvikt.






