Livet är inte bara en lek utan även en dans på rosor, sägs det ibland. När allvaret för dagen är avslutat så tycker jag mycket om att leka i trädgården och om möjligt dansa på rosor.
Under de år jag vårdade far och sedan mor, så höll vissa delar av trädgården på att växa igen. För några år sedan skaffade vi ju grodan, dvs robotgräsklipparen, som har tagit över en del av arbetet i trädgården och det känns otroligt skönt. När jag fick min panikångest för 25 år sedan så kom jag på att vattenljud hqde en lugnande effekt på mig. Jag byggde mig därför en bäck med avslutande vattenfall och en liten damm i trädgården. Jag byggde också en liten bro så man kunde passare över och även ta med gräsklipparen så man kunde klippa andra sidan. I två år har jag funderat på hur jag skall bygga en ny bro, som är tillräckligt stor för att roboten själv skall ta sig över med samtidigt tillräckligt liten så den inte blev för dominerande. Under dessa år har jag en gång i veckan burit över gräsklipparen så den fick jobba där. Visst jag hade en begränsningskabel även där så den kunde sköta sitt jobb, men när det var dags för laddning så var det att åter bära över den igen så den fick åka till laddningsstället.

Men för fjorton dagar sedan kom jag på en, som jag tycker, genial lösning. Utanför staketet så har vi några meter oanvänd mark innan åkrarna tar vid. Så där byggde jag en liten ”bakgata” för gräsklipparen så den kan köra sin egen väg när det behöver klippas. På bilden ovan, så ser man början på bäcken mellan träden. På var sida bäcken har liljekonvaljer självaste sig och mitt i bäcken växer det blåa och gula iris. Nu behöver jag inte förstöra något av det utan gräsklipparen kan åka bakom och sköta sitt jobb, det jag tycker är tråkigt och jag kan ta hand om finliret.
Tänk vad bra man kan samarbeta när man kommer på en lösning.