Ett av årets höjdpunkter är när allsången i Ströms slottspark/slottscafeet i Lilla Edet tar vid. Slottsparken har vi ju följt när den byggdes upp till en oas i Lilla Edet. Nu var det dags igen, för årets allsångsträffar. Här samlas folk i alla åldrar och med olika bakgrund för att umgås, sjunga tillsammans och fika tillsammans.
Både för mor och bror, och naturligtvis även för mig är musik ett mycket viktigt inslag i våra liv, och inte minst under de sista åren har musiken fått ökat betydelse för oss. Musiken har byggt broar mellan os i familjen men även med så många andra människor, så det vill man inte missa. När Nussä förstår vart vi är åker svansen som en spole framoch tillbaka, för till och med han vet att han blir väl omhändertagen. Han är den första som blir serverad, först en skål med vatten och sedan får han första våfflan, fint skuren i bitar och sedan massor med grädde och lite sylt. Sedan kopplar han på all sin charm, och det behövs inte mycket innan någon sätter sig på huk och pratar med honom. Men även bror känner sig trygg hår på cafeet, och vågar ta ut svängarna. Så slottscaffet har blivit vårt andra hem. Här är vi en till två gånger i veckan och njuter något gott att äta och att tjöta bort någon timma. Att personalen möter en med stora famnen när man kommer gör inte saken bättre.
Allsångsledaren ”Raskens” brukar få fart på folk och i bakgrunden sitter Tommy Danielssons med sina mannar och spelar i med full fart när Raskens inte drar någon av sina historier. Han tog upp detta med fenomenet Facebook och vad vi delar där…
Vi delar var vi firar semestern, och vad vi äter till middag, när vi går till affären, eller till och med när vi går på toa…. Det finns bara en sak vi aldrig delar och det är…. Var vi har våra svampställen…. Ja något privatliv måste man ha.
Visst är det härligt med sådan gemenskap. Vad gjorde vi utan detta?
Nej, cafeet och parken är ett av våra smultronställen och där kan vi njuta livet.
Arne och Brita träffades som mycket unga. De trivdes ihop och umgicks så mycket de kunde. När de slutade skolan så hamnade de på olika ställen för att själva försörja sig. Kärleken höll de vid liv genom brev och att försöka träffas när möjligheten gav tillfälle. Kärleken till den andra fanns hela tiden och efter några år så hqde de båda tjänat pengar och kunde bilda ett eget bo. De kämpade på tillsammans och ytterligare lite senare hade de r9d att gifta sig. Tyvärr stod dem inte lyckan bi, i allt och de förblev barnlösa, men kärleken fanns där hela tiden till varandra. Genom gemensamt och idogt arbete och snålhet gav dem möjlighet att börja resa. Först inom Sverige, sedan med båt till Europa och snart även till Amerika. Arne blev fotointresserad och snart började han fotografera deras äventyr för att spara som minnen. Han övergick till diabildsfoton och snart kunde de flygamla ut på sina resor.
De hade varandra och sitt gemensamma intresse som hela tiden höll dom ihop och att uppleva världen tillsammans. Fotosamlingen växte och när de var hemma kunde de på nytt göra sina resor genom den stora bildsamlingen de hade, som vårdades med bästa omsorg. Vilken kärlek de visade sig ha.
När jag lärde känna Arne så var han märkt av sjukdom, en kropp som inte ville hänga med, sned i kroppen och tog sig fram med stora svårigheter framåt och stödde sig på en käpp. Arne hade några år tidigare drabbats av en stor stroke, som gjorde honom oförmögen till mycket. Arne var också en som gjorde sina resor från hemmet till ett äldreboende i staden även om tiden med de övriga inte stämde. Det tog lång tid innan han öppnade sig och berättade sanningen för mig. Arne var bara 62 år, fast han såg äldre ut, och hon mig brann ett medlidande.
Det visade sig att några år innan hans stroke hade frugan också drabbats av en stor stroke, ännu större än vad han hade fått. Hon hade blivit förlamad från halsen och neråt, men Arne hade tagit hand om henne hemma själv fram tills dagen han drabbades. Han klarade inte att sköta henne längre och kommun kunde inte ge dem den hjälp de behövde. Brita fick flytta till ett äldreboende där hon fick bo, inte ens fyllda 60 år.
Men kärleken bestod och Arne tog varje dag, 7 dagar i veckan bussen upp till sin fru på boendet. Han tillbringade morgonen med att tillsammans och att hjälpa henne äta frukost. Efter det så tog personalen om hand om henne, så att de sommartid kunde ta sig ut. Han som knappt kunde gå, skjutsade sin fru i rullstolen i parken vid boendet. Hon var så glad att de trots sina handikapp kunde vara tillsammans så mycket och ändå njuta av varandra och av livet.
När jag pratade med honom om att jag skulle åka till Kalifornien, så bjöd han mig dit till boendet där Brita bodde och skulle visa mig bilder därifrån. På boendet träffar jag en späd kvinna helt oförmögen till att röra sig. Hon satt fastspänd i sin rullstol men med ett ansikte som sprudlade av liv och ögonen gnistrade i regnbågens färger. Och Arne han var lika glad han, för att få vara nära sin kära hustru som han älskade mer än något annat.
På väggen i rummet hängde en stor filmduk, som vänner satt upp och alla bilder från resorna runt om i världen stod snyggt uppställda i hyllor. Det var bara att ta fram rätt låda och stoppa bilden i projektorn och resan startade. Både Arne och Brita berättar nästan i mun på varandra om bilderna och vad som hände när bilderna tog. Två personer med stora handikapp och de kunde sprida sådan glädje. Man behöver inte fokusera på handikappet utan man kan, om man har viljan, att leva med sitt handikapp. För mig blev denna resa en stor triumf innan min egen resa och jag lärde mig vad smultronställen fanns bortom allfartsvägarna.
Strax innan jag skall gå på senaste och min resa till USA så står Arne på sin busshållplats, men han är inte sitt vanliga jag. Han har svåra smärtor och har fått ”kissestopp”. Jag larmar trafikledningen och informerar dem att jag bryter linjen och kör patienten till vårdcentralen med bussen och be dem sända ut personal på gatan utanför.
Arne berättar att frun har fått lunginflammation och troligen inte överlever och han fick ”kissestopp”. Han hade klättrat över balkongräcket och skulle hoppa från femte våningen när han ser mig i bussen på väg ut till ändhållplatsen. Han klättrade tillbaka och ringde vårdcentralen och fick komma med en gång. Jag förstå inte hur människan klarade det med de smärtorna och att ta sig ner till bussen. Några dagar in på semestern ringer kontoret mig. Arne har ringt dem och ville ha tag i mig och jag får telefonnummer jag skall ringa. Ringer Arne och när han hör att det är jag gråter han och tackar för att jag räddat hans liv. Han berättar också att frugan klarat krisen mot alla odds och nu nästan vad helt frisk. Härliga besked att ta med på resan över till USA.
Rresan till USA blir en hit och välkommen tillbaka och åter i jobb, så möter jag åter Arne, sitt gamla jag igen, med samma käpp, samma rutt och samma kärlek. Några år går och Arne dyker inte upp. Inget svar på telefon jag undrar vad som hänt. Får snart reda på vad som hänt. Arne hade varit uppe hos hustrun som vanligt och de hade tittat på bilder från en av sina resor. Mitt i en mening hade hustrun hostat till och så slutat andas. Han larmar personalen som inget mer kan göra utan bara konstatera att hon lämnat livet med blicken på en vacker bild från en av sina resor tillsammans med sin make. Arne vill sitta kvar en stund och efter ca tio minuter så tittar de till Arne där han håller hustrun kallade hand och han har lagt huvudet mot hennes mage och gråter. Han vill sitta kvar där en stund till, vilket han får. Efter knappt en timma är personalen åter där och han vilar fortfarande huvudet mot hennes mage men nu med skillnaden att även han har slutat andas. Med mindre än två timmars mellanrum så åker de på en ny resa tillsammans, en resa jag tror fortfarande pågår….
I går gick många tankar några år tillbaka och det till Utöya, och det som hände för fem år sedan. Han ju knappt skiva färdigt innan det det upp händelser igen, och denna gång från München. Det är vädliga lätt att dras med i det som sker och man blir deprimerad. Nej tänkte jag, det måste finnas saker som man blir glad utav och jag började leta i mitt minne.
Mellan åren 1984 och 1994 körde jag buss på stadstrafiken här i Trollhättan. Ja, i tio års tid körde jag från en ändållplats via torget till en annan ändhållplats. Visst låter det tråkigt, men det fanns så många fina människor som gjorde jobbet till så mycket mer än att ratta en buss på stadens gator. Man blev på något sätt även en socialarbetare för många personer, som annars hade blivit instängda i sina hem av rädsla för att gå ut. Kanske inte ur den synvinkeln som många ser i dag med hot, bråk, rån och andra händelser som man gärna läser i tidningarna om, utan mer på ett osynligt sätt. Man skulle behandla alla lika, alla skulle betala och visst det gjorde de flesta med några få undantag. Men man gjorde något mer, som många inte såg och heller inte ser. En del var beroende av mediciner i fall något skulle hända och de flesta av oss chaufförer visste att den personen hade den åkomman och i fall något hände så visste man var de hade sina mediciner, i handväskan, innerfickan eller någon annanstans. Detta var något vi hade pratat med varje individ ifråga om i förtroende, och de kände ju sig trygga i det och vågade lämna hemmet och ta sig ut.
En av dessa var Maja, en dam som var 80 när jag lärde känna henne. Hon var en gråhårig kvinna, boende i en egen lägenhet och var dag kvart i tolv så stod hon på sin hållplats utanför hemmet och väntade på bussen. Hon hade lite svårt att gå och var därför rädd att korsa trafikerade vägar med mycket trafik. Hon led också av kärlkramp som gjorde henne rädd att skynda på. Jag visste var i handväskan hon hade sina nitrotabletter. Hon kliver på bussen och åker fyra hållplatser bort till äldreboendet där hon äter middag med sina vänner. En timma senare står hon åter på den hållplats hon klev av på, för att åka med till ändstationen. Hon höll alltid reda på tiden och såg hon att det fanns tid, sade hon. Nu Bengt, nu går vi ut och tar en cigarett. Hon kallade mig alltid vid namn även om hon gav mig smeknamnet Buss-Bengt som jag blev känd under. Väl utanför bussen tände jag mig min cigarett och hon ställde sig på sådant sätt so kunde känna rökdoften. Ja hon hade själv varit rökare men slutade med motiveringen att gamla tanter inte skall röka. Men hon gillade doften av mina cigaretter.
Hon sade till att nu var det dags för avgång igen och vi intog våra platser för att köra nästa tur. Hon ville gärna sitta framme och kunna prata om det fanns möjlighet och hon åkte med till torget och vidare till nästa ändå. En ny cigarett innan vi åkte turen tillbaka. När hon sedan kom till sitt hem klev hon av och var lycklig över att än en dag hade gett henne en trevlig dag med vänner och att få se staden.
Maja hade varit bondmora bott med maken på en bondgård en bit utanför stan. Gemensamt skötte de gården, fått några barn kämpade och lade undan pengar var månad för att kunna leva ett gott pensionärsliv. En dag när dottern med man och barn var hemma, det var dotterns födelsedag och Maja hade bakat tårta och hade precis tagit fram den från kylskåpet när det smäller till på övervåningen. Hon ramlar med tårtan som inte var en tårta längre, medan dottern springer upp på övervåningen. Där hittar hon sin fader död… Han hade bestämt sig för inte leva längre och avslutar livet genom att skjuta sig i tinningen. Han hade några månader tidigare fått diagnos på en psykisk sjukdom som han inte ville leva med. När Maja förstod vad som hänt svimmar hon av chocken. Hon går inte att väcka och blir liggande avsvimmad och i chock på sjukhuset i över tre månader. Hon är inte med på makens begravning eller något.
Helt plötsligt förstår hon hur bräckligt och grymt livet kan vara. Hon säljer gården, skaffar sig en lägenhet och bestämmer sig för att leva livet. Men hjälp av gemensamma besparingar plus det hon fick vid gårdförsäljnungen plus att leva snålt, så åker hon vartannat år på en kryssning. Kryssningsfartyg med enkelhytt styr mor Grekiska övärlden, Medelhavet runt, Karibien runt, Hawaiiöarna runt. Hon var inte rädd. Satte sig ensam på fartyget och när resan var färdig hade hon så många nya vänner som gjorde livet glatt att leva. En del av dessa resor gjorde hon om många gånger. När jag lärde känna henne hade hon gjort en drygt en månad lång resa i Karibien…
Makens självmord tog henne hårt, men hon kunde ju inte sluta leva bara för det. Antingen var det att lägga sig ner och dö, eller så var det att leva livet, och hon valde livet. Under mina 10 år var hennes kryssningar mellan ändhållplatsernq i stan, men hon kunde berätta en massa minnen från sina resor, och var ändhållplats blev en Söderhavsö där vi tittade på palmerna i solnedgången och hörde vågornas kluckande mot sandstranden. Hon levde ytterligare några år efter att jag slutat och vi höll kontakten spontant under dessa år.
När jag fick reda på att hon ”flyttat” till Söderhavet för evigt så kunde jag leta upp hennes dotter, och när hon förstod att jag var Buss-Bengt så brast det för dottern. Jag visste inte att jag betydde så mycket för denna människa, denna individ, att det var ett av de viktigaste sakerna i hennes liv, att få åka buss med mig och några av mina kollegor.
Begravningen skulle ske i stillhet men dottern ordnade en stor bukett med elegansnejlikor från mig, från Buss-Bengt till ceremoni i kyrkan. Många hade hört talas om Buss-Bengt men ingen visste vem det var, men en bukett på begravningen fanns där från mig, som inte många vet vem det var, mer än ett namn på en bukett nejlikor. Askan spriddes i minneslunden, där gräsmattorna böljar som havet i Karibien, hon vilar nu på en sandstrand i Söderhavet och tänker på bussresorna mellan Hawaii och St. Bertholomey. Jag en enkel bisschaffis blev kaptenen på ett Kryssningsfartyg som visade henne världen. Vad lite som behövs för att en människa skall känna sig behövd, känna tillfredsställelse i livet. Bara lite empati och ett öra som lyssnar.
Hon visste att hon kunde lita på mig och mina kollegor, och hela livet blev en fest!
Maja, jag tänker på dig ibland, tankar av kärlek. Är glad att jag kunde ge dig (och många fler) ett liv som var värt att leva, bara för att jag och kollegor tagit på oss att vara ”socialarbetare”. Kram Maja och det fina vi upplevde tillsammans.
Det är idag soligt och fint och inte minst varmt. Termometern är och nosar på 30 grader, och jag har större delen legat i min hängmatta i skuggan under några träd och försökt sniffa åt mig lite frisk luft i den svaga vinden. Det går inte att missa att det är fem år sedan Anders Behring Breivik blev en radikaliserad massmördare.
Jag kommer inte ihåg när jag fick första nyheten om explosion i Oslo, och inte heller vad som var utlösande faktorer. Tänkte nog säkert att nu har terrorn kommit väldigt nära. Sedan kommer uppgifter om att något hänt på en ö utanför Oslo. Men jag skulle jobba den natten och gick och lade mig. Går upp 00.30 och lyssnar på Vaken med P3 och P4 med Simon Moses som då var programmerare. Nyheterna klockan 01 innehåller mer fakta om vad som hänt och jag förföras av händelserna. Kommer till jobbet och tar min tidningsbud, mina tidningar och börjar min tidningsrundan. Nyheter rullar och programmet fortsätter sin vanliga rund men allt glatt som musik, tävlingar och den goda lätta nöjesprofilen programmet har. Så säger Simon efter en låt att han har en reporter med sig från ekot med nya uppgifter om vad som hänt i Norge. Då kommer uppgifter om att det var 88 döda och knapphändiga uppgifter vad det egentligen var vad som hänt. Jag tappar andan. …
Jag stannar bilen, kliver ur, tänder mig en cigarett och tar en promenad. Måste smälta att 88 människor har bragts om livet. Fattar det inte, vill inte fatta, förstår inte…. 88 människor finns inte längre.
Kommer till sans, jag måste ju ändå jobba, även om det kändes meningslöst. Morgontidningarna skulle ut, men varför? De innehöll ju bara gamla nyheter, nyheter som överskuggas av det som hänt i Norge. Helt plötslig kände jag att Simon var märkbart tagen av detta och efter ett par låtar så lades musiken om och Simon ändrade hela programmet till att bli ett samtalsforum och folk kunde ringa in och prata om sin sorg och frustration om det som hänt. Vi var många den natten som kände samma sak, och jag kunde bara nicka instämmande till alla samtal jag hade hört. När jag sedan fick min ledighet så åkte vi upp till Oslo. Hade köpt blommor här i Sverige och tagit med mig då jag hört att blomsteraffären stängt pga tomma hyllor. Utanför domkyrkan i Oslo lägger vi blommor och där har samlats massor med folk som gråter och försöker först. Vi samlas i en ring och gör en jättekram för att stödja varandra i det vi känner.
Mitt i allt detta som hände i Oslo så ser jag Jens Stoltenberg i en tweet på Twitter och jag sänder kondoleanser till Norge och det norska folket från nabolandet Sverige. Helt plötsligt sitter en herr Larsson i Sverige och en herr Statsminister i Norge och DM:ar på Twitter stöder varandra och försöker förstå. Helt plötsligt är vi bästa vänner och skickar ut små DM till varandra om tankar vi har. Fortfarande är vi vänner på Twitter och hälsar till varandra fast vi inte har träffats. Funderar på varför vi fick denna kontakt.
I höstas hade vi ju hår i Trollhättan attentatet på skolan Kronan där Anton Lundin Pettersson gick till attack mot de som inte såg svenska ut. Än en gång hamnade hatet mot grupper av människor i fokus. Jag blev bekymrad för bror och tweetade att jag måste ta hand om honom. Tanken var att informera mina vänner. Bror var ju i grannstaden och jobbade så han hade ju inget med händelserna att göra, men var ändå bekymrad. Då hakade BBC i London på och ville ha kontakt, så helt plötsligt var jag hör BBC:s svenska förlängda arm som försedd dem med bilder och personer att intervjua. Min kompis på vår lokalradio fick ta åt sig rollen som talesperson och prata med London, och till slut blev det också australisk tv som också fick min hjälp att få kontakt med lokalradion.
Ja jösses vad denna dag väcker minnen inom mig. Minnen som är hårda och jobbiga men samtidigt har man varit en del av världspolitiken, helt ofrivilligt. Nej, jag hade gärna avstått det om jag kunde hejdar händelserna i Oslo, Trollhättan, Nice osv. Jag längtar efter fred och frihet.
Mina tankar går till alla som drabbas utav terrorbrott oavsett anledning. Jag hatar hat och älskar fred.
Jag vill ju ha träffat mina Facebookvänner IRL för att få en bild av dem hur de är och vad de står för. En ny vän har jag fått i Falkenberg. Samtidigt har jag Många minnen från den staden då min far som var inom rederinäringen hade mycket kontakter med Falkenbergs varv. Jag har ju nu min sista vecka ledigt innan jobbstart medan bror precis har startat sin semester. Vi bestämde att vi tar en dag i Falkenberg, livar upp gamla minnen och ser på vad som hänt i och kring staden. Vi bokade tågbiljett, jag frågade vännen om hon var intresserad av att träffas…
Visst var hon det, och hon lovade att möta upp på järnvägsstationen. Vi hade inga mer planer än så och dagen fick bli som den blir, och ibland blir det något helt fantastiskt. Vi gillar ju alla att promenera, se det vackra som finns i naturen. Hon bjöd på en rundtur i staden och frågade sedan om vi ville se ett av hennes bästa smultronställen. Absolut och hon styrde bilen ner mot Skomakarhamnen. Nu blev det promenad i havsnära natur. Helt fantastiskt vackert. Vi trivdes, jag, bror och Nussä och inte minst vår nya vän.
Hade glömt att Falkenberg med omnejd kunde vara så fint. Själva undviker vi kusten häromkring i turistsäsong då man inte kommer fram någonstans, utan det blir i början eller slutet på säsongen vi åker dit.
Vi hade tur med vädret, och det visade sig snart att vår vän hade mer smultronställen runt orten och vi fick med bilen åka runt och se det vackraste i omgivningarna. Vilken fantastisk dag. Vännen frågade om vi ville äta middag med henne hemma hos henne. Absolut, sade vi, vi hade hittat en massa gemensamma nämnare mellan oss, och det gladde oss alla. Medan hon lagade middag så hittade vi ett hörn i skuggan i hennes och övriga hyresgästers gemensamma trädgård. Vi flyttade trädgårdmöblerna dit i hörnet som var omringat med buskar och när värdinnan kom ut med middagen blev det ett välkomnande i ”bersån” vi hade skapat. Nussä hade fått sin skål med vatten och druckit och nu låg han där och gosade sig i gräset som var svaligt och skönt i värmen.
Vännerna sitter där och bersån, äter nyskördade potatisar med sill, och Nussä glufsade sin festmåltid bestående av kuttbullar med vi andra lät oss väl smaka av bordets läckerheter och våra berättelser om livet, våra nära och kära. Jag säger som vår kära konung, det sa bara klick.
Efter middagen gav vi oss åter ner till stan och centrum. Besökte Grand Hotell vid Ätran, där vi bott många gånger fast det var länge sedan nu. Vandrade utefter ån, ner till vallarnas friluftsteater där bland annat Stefan och Krister upprätt tillsammans med Dag-Otto. Men där även vår vän spelat dragspel och sjungit allsång.
En sådan dag går klockan alldeles för fort och snart blev det att åter ta sig till stationen för hemfärd, med gråt i ögonen och med hjärtat fyllt av glädje blev det ett kramkalas strax innan tåget kom in på station.
Nu är vi många minnen rikare, men dagen har skapat en massa mer nyfikenhet som jag själv och tillsammans med gårdagens vän bland annat kommer att sprida vidare på.
Tack Maj-Britt för vad du gav oss av det finaste du kunde ge, och tack till Robert Klåvus, som tack vare ditt twitter och FB-flöde förde oss samman. Tack för en fantastisk dag.
I dag när jag vaknade var det första bror sade, ”tack för igår”. Kärleken flödade och jag kände en sann glädje inom mig. Jag blir glad av att dela glädje och mår bra av sådant.
Vi började med att besöka en av våra uteserveringar där vi båda tog en öl och bror fick även en ”Jäger”. Vi kände glädje och trygghet med varandra. Vi promenerade sedan ner kanalen och fallen och tittade på knallemarknaden, öltälten, ansiktsmålare, och olika säljare av mer exotiska varor och tjänster inklusive mat. Vi tittade på alla människor från olika länder och kulturer och vi gick där gemensamt på gatorna och njöt av det vackra. Vi promenerade ner till vår vackra kyrka och gjorde sedan en rundgång där och jag lade mig en stund med knäppta händer vid altarringen. När jag sedan var färdig gjorde bror samma sak, och det var så vackert att se den stillhet som rådde.
Vi promenerade sedan vidare till fallfåran som just nu var i det närmaste tomt på vatten för att sedan gå vidare till cirkustältet för att njuta av musik. Till och med jazz kan vara fint i rätt sällskap, även det normalt inte är min typ av musik. Tyvärr missade vi Louise Hoffsten, som jag annars gillar skarpt. Vi tittade in hos olika utställare och såg vad de hade att erbjuda och vi fick även dricka kranvatten, på flaska. Vi fick prata med poliser, stadsvandrare mm. Vi tittade på konsten som spridits i staden och även ”Strömkarlen” som står i kraftfåran för att skrämma att att vi inte hoppar i vattnet och drunknar i strömmarna. Gamla försök till slussbyggen som blivit ett fiasko för att tekniken inte funnits till att bygga det vi önskade.
Tillbaka i staden strosade vi på strandpromenaden, stannade till och lyssna på spelmän och grupper som framförde sin musik på gator i öltälten. I bland smet vi även in och satte oss för att lyssna och dricka lite gott. Vi stannade till och provsmakade Souvasrulle. Souvas är Nordsamiska och betyder ”rökt” och köttet var blandning av älg, hjort och ren.
Säger bara MUMS! Vi tittade till på scenen på rikskändisar sås om Samir & Viktor, Tour de Frans, Jerka, mm mm. Vi lyssnade på rockmusik och vi njöt av kärlek, glädje och fest ända ut i tånaglarna.
I går kväll och i morse ville jag skriva om min, brors plus Nussäs underbara dag på stadsfesten i Trollhättan där det nu är fallens dagar. Jag laddade upp bilder i bloggen och började skriva när det plingade till på Twitter att jag fått ett svar på en Tweet. Ett hatinlägg på min twittervägg som jag vet ibland kommer på Twitter pga av mina åsikter om människors lika värde. Samma sak händer ibland i bloggen men tyvärr även bland mina Facebookvänner.
Jag hade ännu inte kollat mitt Facebookflöde men börjar bli van och förbannad över att se delningar om vårt främlingsfientliga parti. Suck, glädjen var snart borta och lika så koncentrationen på vår fina heldag i kärlekens tecken. Snart fylldes mitt flöde av hat mot muslimer, kvinnor och män. Jag ser gång på gång hur vi generaliserar i allt vidare grupper, grupper ställs mot grupper, invandrare mot ”behövande” svenskar, kvinnor mot män, kristna mot muslimer. Vad ÄR detta?
Hitler byggde med sin tunga upp ett hat mot en grupp, judar, och fick folk med sig, och när han vunnit valet drev han igenom en enpartistat. Vad har vi lärt oss av detta? En del personer väljer idag att sprida sitt hat mot muslimer, andra mot invandrare och andra väljer att sprida sitt hat mot kvinnor respektive män. Precis som Hitler!
Vad vill vi åstadkomma med detta? Det är inte muslimer som självmordsbombar, der är självmordsbombare. Det är inte muslimer som kör in i folksamlingar, det är en hatisk person vars drivkraft vi ännu inte vet fullt motiv om. Vilka som försökte göra militärkupp i Turkiet vet vi ännu mindre om. Det är så lätt att hitta ursäkter genom generaliseringar för att stilla vårt eget samvete. Vi försöker hitta ursäkter i historien om varför muslimer är så vidriga människor, liksom vi försöker hitta samma sak för kvinnor resp män. Det finns hatiska människor överallt som försöker göra sin tro till en allmän uppfattning.
Vet vi verkligen vem som ligger bakom alla konton vi delar inlägg från? Det finns ju undersökningar på att dessa främlingsfientliga har flera olika konton men anonyma nicknames eller ibland helt vanlig namn. Är det sverigevännen som tagit ett kvinniklingande namn och säger att ”män våldtar” och så hyllar vi alla den personen som en person som vågar säga sanningen. Genom mitt synsätt att se, så splittrar vi bara oss själva och de som vinner är de som vill splittra. Då vinner hatet. Självmordsbombarna finns idag och det är de vi måste få fast. Väldtäktsmännen finns idag och de är de vi måste få fast. Där krävs att vi alla tar vårt ansvar och gemensamt arbeta för att så sker. En främlingsfientlig person tyckte någon skulle ställa sig på Öresundbron med en kulspruta medan en annan tycker vi skall kastrera alla män. Hat mot en grupp som inte kan hjälpa att de tillhör gruppen.
Är det i denna gemenskap vi vill leva? En kvinna sade till mig, ibland måste man generalisera! Jag hoppas innerligt att det inte var samma kvinna som pratade om kulspruta på Öresundbron. Eller, det kanske skall vara det jag hoppas på…
Judarna skulle bära Davidsstjärna så vi såg vilka som var judar. När HIV kom skulle HIV-smittade tatueras och vem skall märkas idag?
PS. Hinner inte ens skriva färdigt inlägget innan vi hör om poliser ihjälskjutna i USA.
SVT Nyheter granskar nu hyrläkarna och vad det betyder för oss patienter. Jag är glad att detta görs av två av mina favoriter Mikael Grill Pettersson och Sanna Drysen. Tyvärr väcker det många minnen inom mig som jag helst vill glömma, samtidigt ser jag att detta är mer än aktuellt än någon sin tidigare. Utan att gå in på detaljer vill jag tacka Mikael för det han gjort för mig, för oss och för alla andra, både det du gör nu och vad du gjort tidigare.
Jag vill också sända min djupa tacksamhet till P4 Väst, P4 Skaraborg och P4 Göteborg, som tagit mina tips på allvar kontrollerat och avfärdat myter som på olika sätt finns hos allmänhet och politiker/tjänstemän. Ni kunde ge mig svar på frågor som jag sedan kunde argumentera gentemot vården och omsorgen. Jag vill tacka alla mina vänner inom journalistkåren som på olika sätt hjälpt mig vidare. Alla lokaltidningar som spann vidare på dessa nyheter. SVT Nyheter Väst inte att förglömma.
Ett stort tack till alla politiker från olika partier, som stöttat mig/oss och drivit frågorna vidare, både lokalt, regionalt och riks. Även ni som förde upp mig i riksdagen. En stor känga till de som avfärdade mig och vägrade svara på frågor och blockerade mig. Jag fick rätt utan er hjälp.
Ett stort tack till de inom hemtjänsten som gjorde mig uppmärksam på att det fanns felaktigheter i mors vård och omsorg. Och en känga till er som gick bakom min rygg och pratade skit.
Ett stort tack, till de tjänstemän som tog ansvar och omplacerade folk, så de inte kunde göra mer skada. En känga till er som försökte svartlista mig på olika sätt.
Ett stort tack till alla mina vänner som stöttat mig och gett mig styrka under denna tid, ni vet inte hur mycket jag beundrar er.
Ett stort tack till kyrkans folk som givit mig en axel att gråta mot när sorgen var för svår.
Också ett stort tack till dig på Arbetsmiljöverket, du vet vem jag menar. Jag lyckades även bevisa det ni inte lyckades med.
Jag vill också tacka vår Herre, som givit mig styrka och kraft att genomlida detta, men också väglett mig på olika vägar.
Jag fick ytterligare fyra år tillsammans med min mor, en mor som blev lugn och harmonisk, som kunde skratta tillsammans med mig, men som också hade glömt det svåra.
Dessa minnen som nu dyker upp,gör ont, mycket ont. Men jag ångrar inget av det, och jag är stolt, mycket stolt att jag klarade det.
Mycket av det jag fann, finns kvar inom mig och det kommer jag att ta med mig i graven. Men jag kommer också att ta med mig en stolthet och glädje från er som slapp lida när sanningen uppdagades. De kramar jag fick från gråtande personer på ett visst ställe, har betytt mycket. Många av de vänner jag har lärt känna under dessa år finns kvar hos mig, ni har varit guld värda.
Jag kände igen mig mycket i Anders Kompass sommarprogram, känslor, tvivel, hat och förtal men också att jag kämpade för en god sak.
Ingen kan väl knappast missa att jag gillar natur och kultur. Inte heller kan någon missat att jag gillar att promenera och de sista året har jag ju utökat detta många gånger om. Jag föredrar naturens sus före stadens brus.
Några gånger på året packar jag ryggsäcken med lite mat och fika och ger mig ut på vandring på våra fina platåer Halleberg och Hunneberg. Runt Hunneberg uppe på platån finns en väg som går runt hela området. Det blir nära att besöka bergskanterna och dese stigar i skrevorna och platser med milsvid utsikt som kan vara otroligt vackra vid fint väder. Mitten på berget finns många vägar och stigar men området är avstängt för andra fordon än cykel eller att använda apostlahästarna. Området har ju varit under statlig tillsyn under många, många år och då jordmånen inte varit det bästa har området inte heller varit lämpligt för odling mer än för torpare som med handkraft kunde bruka jorden. Området blir ju på många sätt unikt och mindre tillgängligt för turister som söker nöje och nattlig. Här uppe härjar lugnet och stillheten.
På bergen finns många torparhus där skogstillsyningsmän bodde och kunde bruka små jordtegar. På somrarna så kunde nöten vandra i skogen och beta och på hösten efter skörden när man såg hur mycket man fyllt ladorna så fick man bestämma hur många djur man kunde ha över vintern. Många av de stigar som fanns mellan torpställena finns fortfarande kvar och man kan lätt få känslan att man tillhör området. Numera görs också områdena om, både med statliga medel men också frivilliga arbeten, för att försöka bevara området som det var under förra och förrförra århundradet. Många försök har gjorts för att få mer mark tidigare men det har sällan lyckats utan har bara ändrat naturen. När nu jag och Nussä vandrade där så mötte vi många blåbärsplockare, svampletare mm. Då området är stilla och naturligt.
Vi besökte två torp Grinnsjö, respektive Fagerhult. Fagerhult ät nogmest känd som Kungatorpet då de kungliga jaktsällskapet brukar hålla till här under jakten. Här finns också ett stort antal minnesstenar från de kungliga jakterna.
Området vi besökte Grinnsjö domänreservat. Wikipedia säger så här om området:
Jordmånen uppe på berget är mestadels fattig, med undantag för de gamla odlingsmarkerna, där växtligheten är omfattande och rik. Orsaken till att växtligheten är mer omfattande på dessa ställen är att våra förfäders brukning av jorden och boskapens påverkan har bidragit till att jorden har berikats med näringsämnen som gynnar och i vissa fall också missgynnar växtligheten och ekosystemet.
Eftersom platsen är belägen i ett relativt skyddat område beläget på ett berg så har människan inte haft intrång på naturen med maskiner och större föroreningar.
Eftersom området en gång i tiden har använts som odlingsmark och med årens gång åter vuxit igen till tät skog, så har man försökt att återställa landskapet till odlingslandskap. För att göra detta måste man sakta men säkert avverka skog och växtlighet. När träden försvinner försvinner också det största upptaget av näringsämnen ur marken, vilket gör att det lättare blir för mycket näring i närliggande vattendrag.
Området i naturreservatet består mestadels av låglänt odlingslandskap, tät skog, sjöar och våtmark. Skogen kring sjöarna domineras främst av gran, tall och björk som trivs i den näringsrika jorden från de forna odlingslandskapet. Kulturlandskapet i naturreservatet, som de öppna markerna, ängarna och betesmarkerna har tidigare varit täckta med skog, men har öppnats upp av människan. På dessa platser har mycket säregna arter fått tillfälle att i den näringsrika jorden kunna gro och sprida sig. De öppna markerna bidrar även till att solen får mer utrymme och markerna får därför större del med tillförsel av solenergi. Naturreservatet artrikedom och mångfald betraktas som mycket värdefull och säregen.
Sjöarna i naturreservatet är under häckningstiden ett häckningsområde för bland annat fåglar som kanadagåsen. Den näringsrika sjön bidrar till god tillförsel av näringsämnen mellan producenter och konsumenterna.
och sedan massor med grädde och lite sylt. Sedan kopplar han på all sin charm, och det behövs inte mycket innan någon sätter sig på huk och pratar med honom. Men även bror känner sig trygg hår på cafeet, och vågar ta ut svängarna. Så slottscaffet har blivit vårt andra hem. Här är vi en till två gånger i veckan och njuter något gott att äta och att tjöta bort någon timma. Att personalen möter en med stora famnen när man kommer gör inte saken bättre.
Ingen kan väl knappast missa att jag gillar natur och kultur. Inte heller kan någon missat att jag gillar att promenera och de sista året har jag ju utökat detta många gånger om. Jag föredrar naturens sus före stadens brus.
Villa California 